Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 10 januari 1948 - Elstandardiseringen ur driftsynpunkt, av Manne Hernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
TEKNISK TIDSKRIFT
arbetsmaskinen och ta det övriga från en dylik
enhetsmotor.
När vi i Bofors för något mera än tio år sedan
började ta itu med standardiseringen av
motorerna, så hade vi ungefär 2 000 motorer för 500 V
delade på över 700 typer och ett 70-tal fabrikat,
med både fot-, fläns- och klackmotorer för såväl
intermittent som kontinuerlig drift. Flera av dem
hade axlarna avsvarvade eller stympade och
fötterna avhyvlade för att passa mot respektive
arbetsmaskiner. Vi satte då upp en lista på
motorerna. För varje fabrikat ställde vi upp dem efter
varvtalet och under varvtalssiffrorna de olika
typerna. Förekom under en dylik typ flera
exemplar av motorn, godkändes typen som
standard, förutsatt naturligtvis att det var en
någorlunda modern och gångbar sådan. Förekom
endast två eller ett enda exemplar av motorn (när
det gällde medelstora och små motorer), så
gjordes en undersökning, om denna typ kunde
utrangeras, och om antalet av närmast
intilliggande typ (i allmänhet en större) var sådant, att
denna typ i stället borde odlas. Vidare undersöktes
på maskinfundamentet etc. om det lämpade sig
att ersätta den nyssnämnda enstaka motorn med
en dylik av den större typen. På så sätt
utrangerades och utrangeras fortfarande successivt de
motorer, som vi icke anser gångbara. Många av
dem försvinner genom ålder och skröplighet,
andra får (nu kanske lite för länge) gå på
övergångsstat, och som reserv. För dessa som i
allmänhet är stora för sin effekt, är det ingen
svårighet att använda moderna mindre typer, sådana
som skall odlas alltså. Det är bara en fråga om
underläggsplattor. De större motorerna behandlas
individuellt, och reservdelsfrågan för dem löses
också individuellt.
Vi har i dag enbart vid Boforsverken nära 6 800
motorer, med alla handverktyg över 8 000.
Därav är ca 5 200 för 500 V trefasström. Av dessa
500 V motorer är ungefär 3 600 sådana, som vi
lyckats få in inom ramen för vår standard, och
vi har här kunnat begränsa oss till 95 typer.
Jämför detta med utgångsläget 700 typer på 2 000
motorer! Av de återstående 1 600 är ungefär 600
gamla motorer, som stått kvar från början, och
som inte gått att utrangera, och resten, ungefär
1 000, representerar utländska motorer, som i
huvudsak kommit till på verktygsmaskiner o.d.
under kriget och nuvarande kristid, och som det
tyvärr varit omöjligt att undvika att köpa. De båda
sistnämnda kategorierna tillsammans, alltså
ungefär 1 600, representerar ca 900 typer. Man
ser av den jämförelsen, vart man kan komma med
en målmedveten standardisering, och jag behöver
väl inte närmare gå in på vad det betyder för
möjligheten att hålla reservdelar, vare sig det nu
gäller hela motorer eller delar därav.
När man skall lägga upp en
motorstandardisering vid en industri, eller när man, som förhållan-
dena nu tyvärr blivit, måste se sig om utomlands
efter motorer, så finner man att de elektriska
egenskaperna faktiskt får träda i bakgrunden.
Det blir det mekaniska utförandet och särskilt de
huvudmått, som jag nämnde nyss, som får fälla
avgörandet, vilka motortyper eller fabrikat man
kan köpa. Det är naturligtvis sorgligt att
förhållandet skall vara så, men man måste ju se till att
motorerna passar för de svenska motorer, som
de i allmänhet skall ersätta. Man sätter faktiskt
i fråga, om det inte skulle vara möjligt att
åstadkomma en internationell standardisering av
huvudmåtten på motorerna. Motståndarna säger
naturligtvis då ögonblickligen, att det skulle
begränsa konstruktörerna och framåtskridandet,
men skulle man inte möjligen kunna se saken så,
att konstruktörernas uppgift blir att inom denna
fastställda ram få in den bästa möjliga motorn
med största möjliga effekt, bästa
verkningsgraden och andra önskvärda egenskaper, naturligtvis
inom normernas råmärken. Möjligen kan man bli
tvungen att öka diametern på axlarna och
kanske så småningom också införa bättre material
i dem. De mått, som då skulle vara bundna för
motorer för de vanliga varvtalen 750, 1 000 och
1 500 r/m synkront och för motorer mellan låt
oss säga 1 hk och 50 hk, skulle vara axelcentrums
höjd över fundamentet, längd och möjligen
diameter hos axeltappen, läget av fästhålen i
förhållande till denna och storleken av dem, samt
anordnandet och läget av uttagen. Rör det sig om
inbyggnad, torde man också bli tvungen att göra
sig beroende av totala höjden, längden och
bredden hos motorn. Frågan har tydligen varit uppe
i England 1943, och för dem som är intresserade
vill jag hänvisa till majnumret av Engineering för
det året.
Motsvarande synpunkter kan naturligtvis läggas
på övriga motorer, likströmsmotorer,
handverktyg osv., men jag har velat hålla mig till 500 V
trefasmotorer för att kunna gå igenom ett
exempel litet mera noggrant, så mycket mera som ju
dessa motorer representerar den viktigaste delen.
För apparaterna kan man, och bör naturligtvis,
anlägga motsvarande synpunkter på
standardiseringen. Man måste nog erkänna, att en
standardisering över hela linjen där emellertid är mera
svårgenomförbar, en så stor mängd olika
apparater och materiel, som det rör sig om. Man kan
dock få en viss ordning och reda på
motorbry-tare, kontrollrar, gränslägen,
kontaktledningsma-terial osv. för kranar, och det är ju faktiskt
materiel, som förbrukas och bytes till och från,
varför det är skönt att där inte ha alltför mycket
att välja på.
Ett område, där det nog också kan göras en hel
del, är skyltar och beteckningar för märkning av
instrumenteringar och centraler samt
varningsskyltar för kranar och traverser. Det är ett gebit,
där ett samgående verken emellan faktiskt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
