Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1948 - Handredskapens standardisering, av Robert Kristensson - Ett dåligt varsel, av Richard Smedberg - Svenska Tekniska Vetenskapsakademien i Finland, av Richard Smedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 1948
55
Fig. 3. Föreslagen ny typ
av betgrep, jämförd med
tidigare vanlig långskaftad
svårhanterligare typ.
vid skalning av tomater med 20 %. Ändrad
konstruktion av en sax eller en skruvmejsel kan
ofta ge lägre arbetstid och större resultat. Vid
arbeten, som utföras av en arbetare med ett
och samma handredskap under längre del av ett
år, visar det sig ofta lönande att konstruera
specialredskap eller maskiner som väsentligt kunna
underlätta arbetet.
De arbetsredskap som traditionellt användas vid
betupptagning, betgrepen, fig. 3, ha i samband
med rörelsestudier utförda av Svenska
Lantarbets-givareföreningens arbetsstudieavdelning visat sig
medföra vissa väsentliga olägenheter, som ge
anledning till alltför stora och tröttande rörelser vid
betupptagning. Bland annat var grepens tyngd
för stor och dess utformning sådan, att jord ofta
fastnade i densamma. En ny typ med kortare
skaft och med en stor rektangulär ögla, som icke
tillät jorden att fastna, ger ett enklare arbete då
det är lättare att styra med en hand, lättare att
bära och sparar energi. Jämförande arbetsstudier
ha bekräftat överlägsenheten av den nya modellen,
som rätt starkt avviker från den konventionella.
Hur skall man övervinna konservatismen
och få riktiga redskap allmänt använda?
När man kritiskt betraktar de arbeten som
utföras på olika arbetsplatser, förvånar man sig
över det relativt ringa intresse, som i allmänhet
ägnas åt handredskapen för att vinna optimalt
arbetsresultat med minsta ansträngning. Det
förekommer ofta ett oekonomiskt sparande för att
använda befintliga redskap. Ett betydande
upplysningsarbete är därför erforderligt och en
"kommersiell" standardisering för att göra de för
olika arbeten utformade standardredskapen
populära och använda.
Detta fordrar ett väsentligt upplysningsarbete
och ett samarbete mellan konsumenter och
producenter, som använda redskapen, samt
detaljhandlare, grosshandlare och fabrikanter.
Upplysning om vilka redskap som äro lämpliga bör
ges i alla skolor för yrkesutbildning. Arbetsbefäl
och arbetare böra på lämpligt sätt upplysas
genom artiklar i fackliga organ. Arbetsbefälen ha
särskilt ansvar att följa med utvecklingen på
detta område och att instruera arbetare om ett
riktigt urval av handredskapen och deras riktiga
användning. Genom en standardisering som
medför, att i detaljhandlarens lager endast finnes ett
urval av för bestämda arbeten och
arbetsförhållanden avpassade redskap, underlättas i viss mån
val av riktiga redskap. I vissa fall böra redskapen
betecknas icke enbart med ett allmänt namn utan
även med ett tillägg, som anger för vilka
arbeten och material redskapet är avsett,
exempelvis halmlastningsgrep, gödsellastningsgrep,
göd-selspridningsgrep etc.
Det mest värdefulla hjälpmedlet att väcka
intresset för lämpliga handredskap torde vara
systematiska metod- och rörelsestudier i
samband med "arbetsförenkling", som avser att
genom redskapens och arbetsprestationens
ändamålsenliga utförande vinna bästa möjliga
arbetsresultat med minsta ansträngning.
Ett dåligt varsel. På uppdrag av Statens Sakrevision
avgav f.d. generaldirektör Axel Granholm den 12 juli 1947
en redogörelse för organisationen och verksamheten inom
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen såvitt angår hamnar och
farleder samt vattenförsörjning och avlopp ävensom det
praktiska utförandet av ifrågakomna byggnads- och
underhållsarbeten inom nämnda arbetsområden jämte i
samband härmed stående spörsmål.
Som bekant beslöt 1946 års riksdag en genomgripande
omorganisation av Väg- och Vattenbyggnadsverket, avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1947. I synnerhet berördes
förra hamnbyrån av åtgärden, ty dess verksamhet skulle,
förutom den konstituerade vatten- och avloppsbyrån,
tillkomma byggnads- och underhållsbyrån,
konstruktionsbyrån och kameralbyrån.
Av granskningsmannens utlåtande får man ett starkt
intryck, dels av att hamnbyrån är väsentligen en teknisk
organisation, dels av att arbetet, som förut helt ombesörjts
av ett organ, men nu fördelats på fyra — i beroende av
varandra — vållats mycken tyngd och omgång samt andra
påtalade betydliga olägenheter såsom ökade
förvaltningskostnader m.m. Detta har föranlett den sakkunnige att
undersöka, vad det skulle innebära för verket att återgå
i modifierad form till den föregående organisationen.
Därvid förutsättes, att chefskapet för hamnbyrån skulle
anförtros en överingenjör och att den erforderliga övriga
tekniska personalen ges en god kvalitet. Utredningsmannen
understryker vikten av sistnämnda fordran med hänsyn
till att en blivande chef möjligen skulle komma att väljas
utan kapacitetsunderlag av teknisk utbildning och
praktisk teknisk erfarenhet.
Nu har emellertid till chef för den nya hamnbyrån
utsetts en icke tekniker. Sammanställer man detta med den
utformning som instruktionen för vägdirektörerna på sin
tid erhöll, måste man konstatera ett dåligt varsel för
landets väg- och vattenbyggare. Richard Smedberg
Svenska Tekniska Vetenskapsakademien i Finland.
Nutilldags gäller det mer än någonsin att binda Finlands
kultur vid den nordiska och därmed vid den västerländska.
Ett viktigt organ för detta samarbete på det
teknisk-vetenskapliga området är Svenska Tekniska
Vetenskapsakademien i Finland. Akademin hade 1945 72 ledamöter
fördelade på sju avdelningar, nämligen: mekanik, skeppsbygg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
