Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1948 - Svenska Tekniska Vetenskapsakademien i Finland, av Richard Smedberg - Föreningen för Internationella Sjöfartskongresser - Kan hushållens gasmätare slopas? av W S - Värme- och fuktproblem i ladugårdar, av Nils Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
TEKNISK TIDSKRIFT
nad och värmeteknik; elektroteknik; byggnadsteknik;
ke-moteknik; bergsteknik; produktions- och fabriksteknik;
tekniska gräns- och hjälpvetenskaper samt teknisk
undervisning. Denna församling är ett urval i en spridd och
nödställd befolkning mindre än Värmlands. Detta
framhäver starkt det östsvenska elementets andliga livaktighet.
Akademins 27-åriga verksamhet sedan 1921 förtjänar
uppmärksamhet, när arbetet efter de svåra krigsåren ånyo
alstrar trycksaker. Dessa omfatta 14 band Acta (1926—
1939), 15 Meddelanden (1922—1943) och 11 Förhandlingar
(1922—1946). I det senaste bandet av Förhandlingarna (nr
11, Helsingfors 1946) finner man årsberättelser och
protokoll för perioden 1941—1945 och sex levnadsteckningar.
De sistnämnda gäller förkämpar för svenskheten, vilka
även varit uppskattade hos oss. Bergsrådet Gösta
Serla-chius (1876—1942) var en av de ledande inom landets
viktigaste industri, träförädlingen, vilken ju genomgått en
lysande utveckling. Han var en djärv företagare och en
betydande konstfrämjare. Till samma industri kan
räknas direktören vid AB Centrallaboratorium Gustaf
Konstantin Bergman (1882—1942), vilken tidigare gjorde sig
ett namn inom vattenkemin. Han var starkt intresserad av
det interskandinaviska samarbetet. Professor Carl Emil
Holmberg (1860—1943) var väg- och vattenbyggare,
framför allt sysslande med järnvägar men även
tidskriftsredaktör; hans lärargärning vid Tekniska Högskolan i
Helsingfors bevaras i tacksamt minne av många
teknologgenera-tioner. Vattenverkschefen i Helsingfors Albin Skog (1869
—1944) ägnade praktiskt taget hela sitt intresse åt
vattenledningstekniken, där ban var landets främste. Arkitekt
Uno Ullberg (1879—1944) skapade ett flertal byggnader för
de mest skilda ändamål. Särskilt ägnade han fädernestaden
Viborg, Finlands intressantaste tätort, sina krafter.
El-ingenjör Lars Wilhelm Åberg (1879—1942) verkade som
chef för olika industrier och Helsingfors elverk. De
svenskspråkiga ingenjörerna i österled gynnade han genom en
betydande donation. Richard Smedberg
Föreningen för Internationella Sjöfartskongresser
(Association Internationale Permanente des Congrès de
Navigation), vars syfte är att befordra utvecklingen av alla
de tekniska anordningar inom farleder, kanaler, hamnar
etc., som erfordras för sjöfartens underlättande, skall hålla
sin nästa kongress i Lissabon i september 1949. Arbetet
fördelas på två sektioner; i den första, för inre sjöfart,
behandlas ökandet av transporthastigheten på inre
vattenvägar, sätt att övervinna stora vattennivåskillnader,
vattenmagasins reglerande funktion, nya slusskonstruktioner,
skydd av vattenvägars sidor och botten samt det
ekonomiska värdet av stora inre vattenvägar och möjligheten att
utveckla den inre sjöfarten; i den andra sektionen,
havssjöfart, behandlas reglering av inloppen, hamnarnas
oljelagringsplatser, kusters skydd mot erosion, förhindrande
av bruks och betongs vittring i havsvatten, trafikkorsningar,
inträngande av vågor och dyningar i hamnar. Närmare
upplysningar lämnas av överingenjör Herman Jansson,
Hamnstyrelsen, Stockholm 15.
Kan hushållens gasmätare slopas? Varför anser man
det självklart med gasmätare i varje hushåll, medan man
anser det lika naturligt att vattnet mätes för hela huset och
sålunda ingår i hyreskostnaden för de olika lägenheterna?
I Stockholm, exempelvis, förbrukas totalt 85 m3 vatten
per person och år, varav den rena bostadsförbrukningen
torde utgöra ca 60 m3; detta motsvarar vid ett vattenpris
av 20 öre/m3 en kostnad av 12 kr. per person och år.
Gas-förbrukningen uppgår till 110 m3 per person och år; om
man som normalt antar ett gaspris som är 20 % högre än
förkrigspriset, dvs. 12 öre/m3, motsvarar detta en kostnad
av 13.20 kr. per person och år. Kostnaden för gas och
vatten är alltså av samma storleksordning, och ändock är
möjligheterna till slöseri betydligt större då det gäller
vatten än då det gäller gas. Om någon av dessa bägge pro-
dukter borde uppmätas för varje hushåll, vore det sålunda
vattnet. Ur kostnads- och slöserisynpunkt ligger det alltså
ingenting stötande i att slopa gasmätarna i hushållen och
i stället mäta gasen centralt för varje fastighet. En sådan
åtgärd ter sig snarare som en naturlig konsekvens av
nuvarande förhållanden i fråga om vatten och även
centralvarmvatten.
I följande tabell anges kostnaderna för ett hus med 30
lägenheter vid användning av dels centralmätare och dels
mätare i varje bostadslägenhet.
Kostnader, kr.
Besparing, kr.
med
hushålls-mätare med
centralmätare med
centralmätare
Rörledningar i köken 945 440 500
Mätare, inköp ...... 2 235 500 1 735
uppsättning.. 108 18 90
underhåll ... 45 6 39
Uppbörd ........... 68 4 64
Införandet av centralmätare betyder alltså en inbesparing
för byggmästaren av 500 kr. per hus. Gasverket gör en
engångsbesparing av 1 825 kr., vilket med 20 års
amortering och 31/2 % ränta ger en årlig besparing på 128 kr.
per hus. Gasverkets totala inbesparing blir således 128 +
+ 39 + 641= 231 kr. per hus eller 7,70 kr. per lägenhet.
Räknar man om besparingen till ören per m3 gas, kommer
man till 2,5—3 öre/m3, en siffra som motsvarar ca 25 %
av gaspriset. Behövde man inte se problemet ur andra
synpunkter än dessa, borde man således omedelbart slopa
gasmätarna i hushållen.
Systemet med centralmätare har emellertid även
nackdelar. Vissa orättvisor skulle uppstå genom att skillnaden
i gasförbrukning olika familjer emellan kan vara ganska
stor, bland annat beroende på att i många familjer en eller
flera familjemedlemmar äter åtminstone ett huvudmål ute
samt på att antalet barn i familjerna är olika. Man kan
emellertid konstatera, för det första att orättvisorna inte
blir större än vad de nu är då det gäller vattnet och för
det andra att de går åt det socialt riktiga hållet. Sålunda
skulle familjer med flera barn, som ju är föremål för
samhällets speciella omsorg, uppnå ganska stora fördelar
genom central gasmätning. Orättvisorna kan därför inte
väga alltför tungt i diskussionen.
En betydligt viktigare fråga är hur stort slöseri som
skulle uppstå, om gasmätarna i hushållen slopades. Detta
slöseri måste sättas i relation till den ekonomiska
besparing, soin uppnås genom systemets införande. Omedelbart
före kriget började Stockholms Gasverk införa central
gasmätning i fastigheter. Tyvärr har systemet tillämpats så
kort tid under normala förhållanden, att man inte kan
dra några säkra slutsatser av de siffror som föreligger.
Erfarenheterna pekar emellertid mot att förbrukningen
ökar med omkring 40 % genom införande av centralmätare.
Om man kombinerar denna siffra med den besparing av
ca 25 % på priset som uppnås, och om man beaktar att
vissa fasta kostnader för gasverket bortfaller för
mer-leverans av gas till befintliga hushållskunder, kommer
man till att kostnaden för gas vid centralmätning skulle
bli ca 95 % av den nuvarande. Abonnenterna skulle alltså
få i genomsnitt 40 % mera gas samtidigt som
totalkostnaden skulle bli något högre än de nu har att betala.
Den mest svårbedömda faktorn i hela problemkomplexet
är hur man vid centralmätning skulle förfara, om
gasransonering måste införas. Någon praktisk lösning på detta
problem har ännu inte sett dagen. Det vore emellertid
synnerligen retsamt, om man skulle finna stora fördelar
förenade med centralmätning i fredstid men bli tvingad att
avstå från systemet på grund av oförmåga att på ett
praktiskt sätt klara en eventuell framtida gasransonering (C W
Pilo vid Svenska Gasverksföreningens årsmöte 1947). 1VS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
