Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1948 - Värme- och fuktproblem i ladugårdar, av Nils Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
TEKNISK TIDSKRIFT
vatten, möjlighet åstadkommits för fri passage
av de fuktighetsmängder, som inifrån diffundera
ut genom väggen. Det extra värmemotstånd, som
aluminiumplåten jämte luftskikt erbjuder, är
möjligt att teoretiskt beräkna någorlunda exakt.
Dessutom får man en god praktisk
kontrollmöjlighet under de perioder, då väggens ytskikt har
en temperatur understigande 0°. Vid dessa
tillfällen är nämligen avdunstningen av mycket liten
storleksordning. För att kunna utnyttja denna
möjlighet måste då också kotrolleras, att de två
väggarnas materialfuktighet är någorlunda lika.
Inuti provhusen installeras dels en stor behållare
med mättad saltlösning, varigenom den relativa
fuktigheten i luften kan hållas konstant på en
så hög nivå, som kan ungefärligen beräknas
motsvara förhållandena i en ladugård (70—80 %).
Vidare äro inuti husen anbringade elektriska
uppvärmningskällor, som äro termostatreglerade och
hopkopplade med en vanlig energimätare. Genom
att inställa termostaten på en för ladugårdar
normal temperatur, + 15°, kan man följaktligen
åstadkomma förhållanden, som praktiskt taget
helt överensstämma med dem, som råda i en
ladugård. Värmegenomgången eller
värmeförlusterna uppmätas direkt med den ovan nämnda
energimätaren, varvid dessa värden efter
reduktion för förlusterna genom golv och tak samt
justering med hänsyn till aluminiumplåtens
inverkan, resterande hörnverkan, samt
motsvarande inverkan från vinkeln mellan golvet och
väggarna, direkt kunna omräknas att gälla per nr
väggyta. Vattenångdiffusionen, vilken praktiskt
taget uteslutande kommer att äga rum genom
själva väggarna, uppmätes direkt genom att man
med jämna mellanrum kontrollerar den mängd
saltlösning, som måste tillföras för att nivån i
behållarna skall hållas konstant.
Genom att man på försöksplatsen samtidigt har
tillgång till dagliga observationer av nederbörd,
temperatur, vindstyrka och vindriktning kan man
tydligen, förutom inverkan av avdunstat
regnvatten, även få många värdefulla uppgifter om
de olika väggarnas värmegenomgångstal,
inverkan av deras värmekapacitet samt deras
diffu-sionsmotstånd, värden som direkt kunna
användas som jämförelse med dem, som erhållits ifrån
den tidigare nämnda provväggsladugården.
Försöket utföres också med sju olika väggmaterial,
av vilka de flesta även provas i
väggprovnings-ladugården. Följande väggar äro medtagna i
provningen: tegelvägg, bestående av 1/:2-stens
fa-sadtegelmur, 12 cm kanal med sågspånsfyllning,
a/o-stens tegelmur; cementstensvägg, typ Nopsa II,
bestående av tre mursträngar av cementsten på
högkant, med den inre 12 cm-kanalen fylld med
sågspån; siporexvägg. 25 cm tjock, gasbetongvägg,
25 cm tjock (gasbetong och siporex ha enligt
provningsanstaltens undersökningar praktiskt
taget samma värmeledningstal men torde vad be-
träffar absorptions- och
avdunstningsförhållan-dena ha i viss mån olika egenskaper);
vibroblock-vägg, typ L-15, 25 cm tjock; träullsplattvägg,
10 cm tjock, typ Nike och Serponit; samt trävägg
med stomme av 4" stolpar och isolering av 25 mm
glasullitmatta (SFL-väggen sådan den utformats
i låghusladugården2). Av dessa väggar ha
samtliga putsats ut- och invändigt utom träväggen och
tegelväggen, vilken senare dock putsats invändigt.
Huvudsyftet med detta försök är ju att utreda,
hur avdunstningen av regnvatten påverkar
värmeförlusterna genom en vägg, och här skall
endast påpekas, att det, som först åsyftas, är att
erhålla storleksordningen av de extra
värmeförluster under korta tidsperioder (ett eller ett par
dygn), som kunna beräknas att erhållas från
samtliga väggar i en ladugård. Dessa kunna
eventuellt, åtminstone i södra Sverige, ha en
avgörande betydelse för byggnadens konstruktion med
hänsyn till värmebalansen. I andra hand ger
försöket vissa möjligheter att öka kunskaperna
om det teoretiska förloppet i detalj av uppkomsten
av dessa ökade värmeförluster. Problemet här
vid lag består av att fastställa förhållandet
mellan de regnmängder, som erbjudas de olika
väggarna i form av slagregnsmängd (enligt
definition av professor Jakob Holmgren, Trondheim,
den regnmängd, som träffar en vertikal yta), de
delar av dessa regnmängder, som uppsugas av
väggen, samt sättet för dess avdunstning. Här
vid lag kommer framför allt de erfarenheter att
utnyttjas, som ha erhållits genom försök utförda
av Holmgren samt av fil. dr Tuomola, Finland,
beträffande hur stora regnmängder, som under
olika omständigheter kunna uppsugas av en vägg.
I det ovan skisserade försöket göras nämligen
inga direkta mätningar av detta mellanled i det
teoretiska förloppet.
Provhusen lia, som ovan nämnts, uppförts 1947,
närmare bestämt i början av september månad.
Denna tidpunkt för uppförandet är tämligen
vanlig vad beträffar ladugårdar (även för
bostadshus, för vilka en del av de erhållna erfarenheterna
kanske kunna tillämpas). Väggarna ha därför
inte hunnit bli ordentligt uttorkade före
höstregnen. De värden, som därför erhållas, motsvara
inte normaltillståndet utan de förhållanden, som
normalt råda under första vintern efter
nybyggnad. Det är uppenbart, att det har ett stort
intresse att även erhålla upplysningar om dessa
förhållanden. För att man emellertid skall hinna få
resultat även för normaltillståndet är avsikten att
försöken skola pågå under ytterligare minst två
vintrar.
Litteratur
1. Seth, E & Holmqvist, N: Några undersökningar rörande
norrlandsladugårdar. Medd. 5 Stat. Forskn.-Komm. Lantmannabyggn.
(1945).
2. Holmqvist, N: Ett försök med ladugård av låghustyp. Medd. 6
Stat. Forskn.-Komm. Lantmannabyggn. (1945).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
