Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 27 mars 1948 - Mikroklimatologi, av Anders Ångström - Den svenska djuphavsexpeditionen, av WS - Bombfällningens inverkan på fisket, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 mars 1948
205
marken. Inom stadsbebyggelse förekommer intressanta
skillnader i luftens "rökighet", vilka nära sammanhänger
med de rökproducerande skorstenarnas höjd. Nära
marken ligger i regel ett "stoft"- eller "grumlighets"-skikt,
som matas från vägarnas damm eller grus, vilket röres upp
av vinden och luftens av vinden frambringade turbulenta
rörelse. Inom detta lägsta skikt avtar stofthalten starkt
med höjden. En torr, dammig sommardag är luftens
renhet redan på några meters höjd betydligt större än i
manshöjd över marken. Särskilt på hösten är de marknära
skikten i många fall ganska mättade med förruttnande
ämnens dunster och med småpartiklar av organiskt
ursprung. Huru detta påverkar de hygieniska förhållandena
inom olika våningslägen är svårt att säga. Skäl talar
emellertid för, att den tendens att förlägga sovrummen till
övervåningen, som i regel utbildats inom villasamhällena,
är välgrundad från hälsosynpunkt. Luften en våning upp
har alla förutsättningar att vara renare, dels på grund av
avståndet från den stoft- och dunstalstrande marken, dels
på grund av den i regel effektivare ventilationen genom en
starkare luftrörelse (Archit. Forum mars 1947).
Anders Ångström
Den svenska djuphavsexpeditionen ombord på
Broströmsrederiernas motorseglare "Albatross" har under sin
kryssning över Atlanten från Madeira till Panama gjort
iakttagelser, som i många avseenden kommer att ändra
den uppfattning man hittills haft om bottnen i de stora
haven. "Albatross" har ett nytt, specialkonstruerat
ekolod, som möjliggör noggrann och kontinuerlig lödning
av djup ned till 7 500 m. De lodningsdiagram som togs
upp under resan visar ett största djup av över 6000 m.
De visar, att den tidigare uppfattningen av havsbottnen
som en i stort sett jämn yta med långsamma stigningar
är grundligt felaktig, åtminstone då det gäller de delar
av Atlanten som expeditionen undersökt. Djupkurvan rör
sig mycket ofta häftigt upp och ned, i steg om 100—300 m
på sträckor från knappt en till ett par nm. Ibland
förekommer nästan lodräta väggar av flera hundra meters
höjd. På andra ställen är stigningen lugnare med relativt
jämn lutning på 1 :10 eller brantare. Det minsta uppmätta
djupet på den centralatlantiska ryggen var 1 440 m.
De överraskande stora ojämnheterna hos atlantbottnen
vållade olägenheter, då man skulle mäta tjockleken hos
det sedimentära avlagringsskiktet på bottnen med hjälp
av en av W Weibull utarbetad metod. Enligt denna bringas
nedsänkta djupladdningar att explodera på 500, 2 500 eller
4 500 m djup. Sprängningarna ger upphov till ekon från
själva bottnen men även från reflekterande lager under
det sedimentära skiktet. Specialkonstruerade hydrofoner,
som hänger ned från fartyget, förvandlar ljudvågorna till
elektriska impulser, som tas upp av en oscillograf. Är
bottenpröfilen mycket ojämn, blir reflexionerna diffusa
och mätningen osäker. Resultaten av mätningarna visar,
att sedimenttäckets tjocklek i Atlanten varierar mellan 300
och 2 500 m. Tillämpar man på dessa preliminärt
uträknade värden en sedimentationshastighet av ca 1 cm per
årtusende, skulle den motsvarande sedimentationstiden
komma att ligga mellan något tjugotal miljoner år och
en tiofaldigt större siffra. Siffrorna är närmast att anse
som gissningar, då särskilt sedimentationshastigheten kan
ha varierat inom vida gränser under de ofantligt långa
tidrymder som det är fråga om.
Det av B Kullenberg konstruerade kolvlodet och den
speciella lodningsteknik han därmed utvecklat har gjort
det möjligt för expeditionen att snabbt ta bottenprov från
stora djup.° Vid gynnsamma vind- och
sjöhävningsförhål-landen kan en 15 cm lång lodkärna erhållas från över
5 000 m djup på något mer än tre timmar. Lyckade
lod-skott har tagits t.o.m. vid 13 m/s vindstyrka. Flera tiotal
10—15 m långa proppar togs från djup mellan 4 000 och
5 600 m. Sedimentpropparna bestod i allmänhet av röd
lera, som i de lägre skikten blir mycket fast och antar en
chokladbrun färg. Propparna har sänts till Sverige för
närmare undersökning. Många vattenprov har tagits från
olika djup, bl.a. för uran- och radiummätningar.
Mätningarna av havsvattnets och bottensedimentens halt av
radium har fått en särskilt stor betydelse, då man väntar
att de skall kasta ljus över jonutfällningen i havet, vilken
man antar vara orsaken till förekomsten av radium i
djup-ha vsavlagringarna; utsikter finns att på denna väg ernå en
annars svåråtkomlig kronolpgi för dessa avlagringar
(Hains Pettersson i Nature 25 okt. 1947 och Ymer 1947
h. 3.) • v g ■ • WS
Bombfällningens inverkan på fisket. Södra delen av
Vänern mellan Vänersnäs och Kållandsö jämte viken
Dettern har under senare år varit övningsområde för en
flygflottilj, vars bombfällningsövningar har ansetts vålla
skador på fisket. Fiskarena i dessa trakter har därför
framställt ersättningsanspråk, särskilt för skadorna på det
betydande gösfisket i Dettern, som är en 30 km2 stor, mycket
grund vik och en viktig lekplats för gösen. En med
anledning av klagomålen tillsatt undersökningsnämnd med
representanter för Flygvapnet och fiskeriintressena har
utfört försök för att på ort och ställe undersöka
bombfäll-ningsövningarnas eventuella menliga inverkan på fisket.
Försöken utfördes på tre olika platser. På två av dem
var vattendjupet 1 m; på ena stället utgjordes bottnen av
sandblandad lera, på den andra av sten. På den tredje
försöksplatsen var djupet 2—5 m och bottnen bestod av
lera mellan berghällar, vilka delvis höjde sig över
vattenytan. Vid försöken utställdes 4—6 burar i en linje på vissa
avstånd från sprängstället. Burarna var vanliga
ståltråds-mjärdar, som stod på bottnen. I burarna insattes fisk, vars
tillstånd kontrollerades före och efter varje sprängning.
Efter varje försök undersöktes även i vad mån död fisk
flöt upp kring målplatsen. Vid försöken användes dels
övningsbomber, bestående av en 8 kg cementattrapp med
en liten svartkrutladdning och rökpatron, dels .12 kg
sprängbomber och dels 50 och 250 kg minbomber, vilka
dels fälldes från flygplan och dels sprängdes på platsen
med elektrisk tändning.
Resultaten visade, att övningsbomberna inte har någon
inverkan. Möjligen kan de lokalt inom en cirkel med någon
eller några meters radie för tillfället skrämma bort fisken
från den plats där bomben faller. Stridsbombernas
skadeverkan sträckte sig aldrig över 90 m från målet och detta
stora avstånd gäller endast 250 kg bomben. Eljest gick
gränsen vid 20—40 m. Explosionerna var i regel ej
dödande över 20—30 m från målplatsen. Bottenbeskaffenheten
och vattendjupet åstadkom betydande skillnader i verkan.
Mjuk botten minskade skadan betydligt. T.ex. vid försöken
med 12 kg bomben dödades fisken endast inom själva
målområdet på mjuk botten, medan på stenbotten detta blev
resultatet även 40 m från målet. På djupt vatten var den
relativa skadan i varje fall ej större än på grunt vatten.
På djupt vatten dödades sålunda ingen fisk på 30 m håll
från 250 kg bomben, medan på grunt vatten en 12 kg bomb
kunde ha sådan verkan på 40 m. Den absoluta skadan, blir
kanske dock mera omfattande på djupt vatten, emedan
,eh större vattenvolym då nås av explosionen, som kan gå
till gränsen för sin verkan åt alla håll och ej hindras av
bottnen. Med ökad sprängladdning blev resultatet av
explosionen mera förödande, vilket ju var att vänta. tJnder
samma förhållanden var radien för cirkeln med dödande
effekt för 12 kg bomb högst någon meter och för 50 kg
bomb 15 m. Vad som här sagts gäller större fisk med en
vikt av över 200—300 g. Småfisk, vägande 2—10 g är
betydligt känsligare. Vid 12 kg bomb dödades småfisken redan
på 10 m håll, medan den stora fisken dödades först 1—2 m
från sprängningen. Vid 50 kg bomb var avstånden resp.
25 och 10 m. Ett antal dissektioner visade, att döden
troligen i de flesta fallen orsakades av skador på
blodkärls-systemet och simblåsan. Matsmältningskanalen hade i intet
fall rönt någon påverkan. Ingen fisk låg död i kvävnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
