Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 10 april 1948 - Cellulosaindustrins produktionsförhållanden, av Gösta Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
TEKNISK TIDSKRIFT
i tryggt medvetande om att den första
riksskogs-taxeringens resultat utvisat en rimlig jämvikt
mellan årstillväxt och årlig virkeskonsumtion för
hela landet, kunde cellulosaindustrins målsmän
till fullo utnyttja fabrikernas kapacitet, och 1937
års produktion kommer med största sannolikhet
att för framtiden kvantitativt representera ett
ouppnåeligt toppresultat.
I jämförelse härmed framstår 1947 års
tillverkning såsom en ganska mager prestation,
innebärande en minskning av drygt 20 %. Ännu
ofördelaktigare blir jämförelsen i fråga om
cellulosaexporten. Här är nedgången hela 30 %, och ändå
har efterfrågan på världsmarknaden under förra
året varit ännu större än för ett decennium sedan
och behovet av utlandsvalutor dessutom särskilt
uppmärksammat. Man måste då fråga sig vad
anledningen är till denna föga önskvärda
utveckling. Svaret blir, att framför allt två faktorer
framtvingat exportbegränsningen, nämligen å ena
sidan en krympning av råvarubasen,
massavedstill-gången, och å andra sidan en ökad inhemsk
massaförbrukning i form av papper.
Den första riksskogstaxeringen, som
genomfördes i vårt land, gav som tidigare antytts en
gynnsam uppfattning om förhållandet mellan
skogarnas avkastning och industrins förbrukning av
massaved. Sedan dess har tyvärr en allvarlig
förskjutning ägt rum.
Vedbrist och produktionsinskränkning
Avspärrningen under krigsåren, med åtföljande
stopp i importen av fossila bränslen, ledde till
oerhört stegrade behov av ved för bränsleändamål.
Detta faktum kan bäst belysas med några
praktiska exempel. När totala vedförbrukningen till
bränsle- och kolningsändamål under
mellankrigs-åren låg mellan 6 och 7 milj. m3 fast mått, steg
den under krigsåren till 26 milj. m3. Samtidigt
försköts den relativa fördelningen kraftigt, så att
ved till bränsle- och träkolsframställning, som
före kriget utgjorde ca 15 % av totala
virkesförbrukningen, nu ökade till 48 %. Samtidigt sjönk
den av exportindustrierna förbrukade
vedmängden till en tiondel av totalförbrukningen i stället
för att den normalt representerat hälften. Det har
vid något tillfälle från skogshåll påpekats, att om
den vedkvantitet som slukades under krigsåren
skulle ha uttagits genom kalhuggning av
skogarna, så skulle det ödelagda området täcka en yta
lika stor som Stockholms, Uppsala,
Södermanlands och Östergötlands län sammanslagna. Skulle
man göra det tankeexperimentet att samma
vedkvantitet lades upp i en 2 m hög och 1 m bred
stapel så skulle den få en längd av 100 000 km, och
en inspektionsflygning längs efter stapeln, med
en hastighet av 500 km/h, skulle ta över 8 dygn
i anspråk!
I och för sig skulle detta enorma virkesuttag inte
behövt inge några större farhågor, då den totala
ökningen av alla vedsortiment jämfört med
förkrigsåren stannade vid ungefär 10 %. Att uttagen
inte blev ändå större förklaras av den samtidiga
starka beskärningen av sektorn för
industriändamål. Bristen på transportmedel torde dock mången
gång ha gjort det nödvändigt att koncentrera
avverkningarna till lättillgängliga områden i stället
för att, som önskvärt vore, fördela dem över hela
skogsarealen. Vad värre är, de löpande
avverkningarna absorberade så stor del av den
tillgängliga knappa arbetskraften, att skogsvården i
många avseenden allvarligt måste eftersättas. Å
andra sidan kan med tillfredsställelse noteras, att
stora kvantiteter lågvärdigt virke kunde
nyttiggöras, vilka man under normala prisförhållanden
hade nödgats kvarlämna i skogarna av
ekonomiska skäl, och därigenom åstadkoms en
välgörande upprensning av stora skogsarealer.
Vid krigets slut rådde på det hela taget en
ganska optimistisk uppfattning om våra skogars
produktionsmöjligheter, även sett mot bakgrunden
av cellulosaindustrins stora behov vid fullt
kapacitetsutnyttjande. Resultaten av den andra stora
riksinventeringen av skogskapital och årstillväxt
kom därför som en chock. Den första, åtminstone
i en vidare krets uppmärksammade varningen
kom när professor H Petterson vid Härnömässan
1946 lämnade en översikt över resultaten. Han
påvisade, att läget är långt allvarligare än man
trott och att en mycket radikal nedskärning av
avverkningarna för övre och mellersta Norrland
är ofrånkomlig. Han underströk samtidigt vikten
av att ta itu med föryngringsproblemet
omedelbart och effektivt. Enligt den prognos som
ställdes skulle för mellersta Norrlands vidkommande,
där tyngdpunkten för den norrländska
cellulosaindustrin ligger, reduktionen i årsuttagen behöva
uppgå till hela 40 % under 40 år jämfört med
mellankrigsåren. Som salt i såret kom under
isvintern 1946—47 beslagtagandet av betydande
kvantiteter prima färdigtorkad massaved, som
dirigerades till Stockholm och ett antal andra
städer, som hotades av bränslekatastrof på grund
av ett totalt avbrott i kol- och koksimporten.
Man kan med skäl fråga sig, hur det var möjligt
att bilden nu kunnat bli så mörk, när man ännu
på 1930-talet ganska allmänt räknade med att
den årliga virkeskonsumtionen tämligen väl
uppvägdes av årstillväxten. Professor T Streyffert
lämnade vid Lantbruksakademins årshögtid 1948
en redogörelse för hur experterna ser på
situationen. Den norrländska skogsindustrins råvarubrist
beror på att en lucka uppstått i övergången
mellan två skogsgenerationer, nämligen vad man
brukar kalla urskogen och den nya, genom
föryngring tillkomna generationen. De norrländska
urskogarna har redan ingått i slutskedet av sin
exploateringsperiod innan den nya skogen ännu
hunnit så långt, att den i behövlig utsträckning
kan överta skogsindustriernas virkesförsörjning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
