Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 10 april 1948 - Cellulosaindustrins produktionsförhållanden, av Gösta Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
TEKNISK TIDSKRIFT
persindustrins synpunkt en mycket glädjande
utveckling, och man behöver knappast riskera att
bli felspådd om man påstår att det här är fråga
om en evolution som obetvingligt kommer att gå
vidare. I dagens läge är det dock lika angeläget
för skogsindustrins män som för alla svenska
medborgare att hålla hemmakonsumtionen nere
till befrämjande av exporten. Myndigheterna har
därför genom Bränslekommissionen gett sig i kast
med den uppgiften. Genom överenskommelser
träffade med olika intressegrupper har det blivit
möjligt att begränsa ramen för 1947 och 1948 års
konsumtion till 465 000 respektive 422 000 t.
Jämfört med 1946 års konsumtion betyder årets siffra
en reduktion av drygt 100 000 t. Det råder ingen
tvekan om annat än att ytterligare beskärningar
skulle vara möjliga, om bara gammal slentrian
och latent motstånd kan övervinnas. Att sådant
motstånd finnes det fick jag nyligen ett
beklagligt exempel på. Ett vänligt påpekande till ett
halvofficiellt organ i huvudstaden som utsänder
utländska handelsnyheter i stencilerad form, ett
påpekande gjort i avsikt att fästa
uppmärksamheten vid ett påtagligt slöseri med papper genom
ineffektivt utnyttjad tryckyta, fick endast till svar
att någon ändring inte kunde vidtas, enär
abonnenterna kunde ta anstöt. Ändå gällde det ett fall
där de utsända informationerna, åtminstone för
normalt funtade läsare, utan minsta olägenhet
skulle kunnat återges med väsentligt minskad
pappersförbrukning.
Utveckling av cellulosaindustrins biprodukter
Som ett sista alternativ för handelsbalansens
snabba förbättrande nämndes ökad användning
av cellulosaindustrins biprodukter. Vad som här
åsyftades var sulfitsprit, tallolja, sulfatterpentin
och sulfitlut. Den svenska cellulosaindustrin
tillverkar årligen vid sidan av sin massaproduktion
omkring 80 Ml etylalkohol, närmare 30 000 t rå
tallolja, omkring 5 000 t terpentin och nästan
obegränsade kvantiteter sulfitavfallslut. Denna
kollektion organiska ämnen lämnar redan
värdefulla bidrag till det svenska nationalhushållet.
För utnyttjande av den råa talloljan, eller
flytande hartsen som den också kallas, har anlagts
ett antal raffinaderier som genom sin existens
gjort det möjligt att klara landets
tvättmedelsproblem på ett någorlunda tillfredsställande sätt.
Här är dock en lämplig avvägning mellan
kolliderande intressen på sin plats till undvikande av
att hemmaförbrukningen drivs upp så att
exportmöjligheterna omintetgöras. Det gäller i själva
verket säkrandet av kontinuiteten i kontakten
med exportindustrins förkrigsmarknader för
flytande harts i skilda delar av världen. Detta är
så mycket nödvändigare, som vi nu står inför
hotet av en nyskapad konkurrentproduktion i det
nordamerikanska Mississippi-distriktet med över
100 000 t årlig leveransförmåga.
Sulfitspriten utnyttjas numera för tillgodoseende
av det inhemska behovet av många lösningsmedel
som tidigare importerats. Detta gäller i viss mån
även i fråga om sulfatterpentinen. Sulfitluten
slutligen har i ökad omfattning börjat användas
i koncentrerad form som dammbindningsmedel
på våra vägar, varigenom importen av vissa
kemikalier från hårdvalutaområdet kunnat
begränsas i motsvarande grad. Någon väsentlig
förbättring i handelsbalansen på kort sikt tack
vare dessa biprodukter kan dock inte
ifrågakomma, därtill är deras ekonomiska betydelse,
åtminstone på nuvarande utvecklingsstadium, av
alltför blygsam storleksordning.
Det labila marknadsläget
Över huvud taget måste man nog konstatera att
våra möjligheter till att kvantitativt öka den
nuvarande cellulosaexporten inom den närmaste
framtiden är lika med noll. Den uppfattning, som
tycks vara ganska utbredd även i officiella
kretsar, att exporten av våra skogsprodukter
skulle kunna stegras väsentligt blott tillgången
på vattenkraft blir större, är nog en ren chimär.
Det förhåller sig i själva verket så, att den stora
norrländska cellulosaindustrin i avsevärd
omfattning ordnat sin kraftförsörjning utan hjälp av de
vita kolen. För uppslutning av veden och
torkning av cellulosan åtgår stora värmemängder, och
tack vare det kombinerade behovet av värme och
kraft ställer det sig billigare att producera den
erforderliga elektriska kraften på platsen än att
använda överförd vattenkraft. Ångan alstras i
högtryckspannor, överhettas, körs genom
avtapp-ningsturbiner och utnyttjas sedan för kokning
och torkning. Visserligen är en fortsatt
utbyggnad av våra vattenkrafttillgångar från
cellulosaindustrins synpunkt mycket välkommen, ty den
ständigt ökade rationalisering och mekanisering
av driften som är oumbärlig för att bibehålla
konkurrenskraften på världsmarknaden, kräver
sin årliga tribut i form av ökad
elkraftkonsumtion. Likaså kommer en längre driven förädling
av råvaran ofelbart att medföra ett förstorat
kraftbehov. Någon kvantitativ ökning av
massaproduktionen kan större vattenkrafttillgång dock
inte åstadkomma, det är ett faktum värt att
notera. Ur ekonomisk synpunkt kommer 1948 års
cellulosaexport likväl att med största sannolikhet
visa höjda siffror jämfört med 1947. Under
förutsättning att ett konjunkturomslag på
pappers-och massaområdet inte inträffar före årets slut,
så finns välgrundade förhoppningar om att det
sammanlagda exportvärdet för alla
cellulosakategorier i år kommer att överskrida 1 000 Mkr.
Ett så imponerande resultat kan lätt inge falska
föreställningar, och det måste genast med kraft
understrykas hur labilt läget i själva verket är.
Det är signifikativt att det i dag på våra största
marknader råder en generell prisskillnad mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
