Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 17 april 1948 - Flytdockor, av Emil Palmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 april 1948
243
Fig. 4. Tvärsektioner av flytdockor visande olika
anordningar av Mngskeppsskott.
De flesta nyare dockor ha ett genomgående däck
i vardera sidvallen i sådant läge, att
deplacementet däröver är tillräckligt att bära upp dockans
egen vikt i sänkt tillstånd. Detta däck,
säkerhetsdäcket, begränsar möjligheten att fylla dockan
med vatten och hindrar den alltså att sjunka helt
och hållet, även om personalen av oaktsamhet
skulle underlåta att stänga ventilerna i rätt tid.
Hållfasthet
Flytdockan måste för det första ha tillräcklig
lokal hållfasthet, dvs. alla plåtväggar med spant
och förstyvningsbalkar måste motstå det största
förekommande direkta vattentrycket och i
punkter, där koncentrerade laster angripa, t.ex. under
köl- och slagblock, måste motsvarande
förstärkningar anordnas. Dessutom har den, i sin helhet
betraktad, att upptaga och fördela den nyttiga
lasten i den mån reaktionerna, alltså
deplacemen-tets uppdrift, medge. Det dockade fartygets vikt
verkar utefter en linje i mittplanet, motsvarande
dess viktfördelningskurva, under det att
reaktionerna äro fördelade över bärpontonens hela
yta. Detta ger anledning till avsevärda
böjningsmoment såväl i långskepps- som
tvärskeppsplanet. Tänker man sig dockan som en belastad balk
med det dockade fartyget som last, så äro
reaktionerna, dockans deplacement med avdrag för
dess egen vikt, fördelade utefter hela längden.
Om denna fördelning icke överensstämmer med
fartygets viktfördelningskurva, vilket sällan är
fallet, så ge differenserna upphov till
böjningsmoment i långskeppsplanet. Dockans uppdrift
kan man inom vissa gränser variera vid
pump-ningen och sålunda anpassa den efter fartygets
viktfördelning, men tydligen på bekostnad av den
totala lyftkraften. Då denna är fullt utnyttjad, är
även dockans uppdriftskurva given och
förekommande differenser taga såväl dockans som
fartygets hållfasthet i anspråk, enär bådas elastiska
linjer sammanfalla. Fartygens viktfördelning är långt
ifrån enhetlig. Som exempel må nämnas, utom
fartyg i allmänhet för passagerare och last,
tankbåtar med maskinen akter, krigsfartyg med pan-
sar och tung armering, osv. En docka måste
kunna ta emot fartyg av skilda typer. Det är ingen
svårighet att konstruera en docka för t.ex. 2 000 t
så, att den är tillräckligt stark vid godtycklig
lastfördelning. Men svårigheterna växa med
storleken, och redan vid 4 000 t lyftkraft få
hållfasthetsfordringarna icke ställas så, att de leda till
abnorm konstruktion, och för en medelstor docka
med bortåt 8 000 t lyftkraft måste
bestämmelserna för dess längshållfasthet avstämmas så, att de
å ena sidan garantera säkerhet för docka och
fartyg vid sakkunnig behandling, men å andra
sidan icke ge anledning till onödigt hög
material-förbrukning eller praktiskt omöjliga dimensioner.
Då man kommer upp till 40 000—60 000 t
lyftkraft är det icke tekniskt möjligt att konstruera
en docka så, att den icke överanstränges eller
rentav brytes sönder, om deplacementet icke
rättar sig efter lastfördelningen (fig. 5). Härav
följer att en mindre docka, t.ex. för 2 000 t lyftkraft
netto, även kan docka 2 000 t. Däremot måste en
10 000 t docka vara konstruerad för en bestämd
fartygstyp med känd viktsfördelning, om den
också skall kunna lyfta 10 000 t med rät köllinje.
Tyska marinen brukade föreskriva att en docka,
avsedd för en viss fartygstyp, skulle kunna docka
fartyg av denna typ utan böjningsmoment i
långskeppsplanet. Det är klart att ett sådant villkor
endast kan uppfyllas, om dockans
nettouppdrifts-kurva helt täcker fartygets viktskurva, givetvis
frånsett enstaka lokala spetsar. Den måste
därför ha ett visst överskott av lyftkraft. Som
exempel må nämnas följande föreskrifter för en 8 000 t
docka, 143 m över ponton:
långskepps: 6 000 t med given fördelning utan
märkbara böjningsmoment,
8 000 t likformigt fördelade över tre fjärdedelar
av bärpontonens längd;
tvärskepps: 85 t/m i mittplanet eller 20 cm
därifrån åt ena sidan.
Det framgår därav, att man var fullt medveten
om. att dockans totala lyftkraft i allmänhet icke
kan fullt utnyttjas, utan att docka och fartyg
utsättes för böjningspåkänningar i längdriktningen.
Fig. 5. Belastningskurva för 60 000 t flgtdocka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
