Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1948 - Betongtorn, uppfört med glidform, av Hans Georgii och Ivar Häggbom - Bombröjning i England under kriget, av G L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 april 1948
271
uppvärmda, övriga inredningsarbeten, montering av
invändig spiraltrappa samt hiss m.m. Dessa problem saknar
emellertid allmänt intresse och det skulle föra för långt
att här redogöra för dem.
Litteratur
1. Irminger, J O V & Nøkkentved, Chr.: Wind pressure ön
build-ings, Ing.-vidensk. Skr. A 23, A 42.
2. Nokkentved, Chr.: Svingninger fremkaldt af vinden, Bygn.-stat.
Medd. 1941 nr 3.
3. Larssen, K Sten: Jernbaetonskorstenes Egensvingninger,
Bygn.-stat. Medd. 1946 nr 1.
4. Ottmark, C B: Cementets bindning och betongens bärighet under
hårdnandet, Betong 1945 h. 2.
Bombröjning i England under kriget. Redan under
krigets första, lugnare skede visade det sig nödvändigt att
tillskapa ett särskilt organ för att uppsöka och oskadliggöra
blindgångarbomber. Under krigets början uppgick dessa
till ca 8 % av totala antalet fällda bomber, och tidvis
hade man tusentalet kända blindgångare endast i London,
trots att desarmeringen arbetade febrilt. Arbetet med
denna ställdes under försörjningsministern och till det
knöts, förutom representanter för försvarsgrenarna,
vetenskapsmän, civilförsvarets ledning och senare även
amerikanska militärer. Erforderliga medel och högsta prioritet
ställdes till förfogande av Churchill, som personligen
intresserade sig mycket för denna detalj av försvaret.
Arbetet med desarmeringen av blindgångarna har tre
faser: bombens lokalisering, tändrörets avlägsnande eller
oskadliggörande och bombens öppnande och tömning.
Lokaliseringen försvårades av att bomberna kunde tränga
ner på stora djup; de tunga kunde gå ned till 10 m djup
men huvudparten nådde omkring 5 m eller mindre,
överraskande brytningar i bombens bana var vanliga.
Sedan bomben hittats gällde det att identifiera
tändrör-typen. Under krigets första år förekom tre huvudtyper
betecknade nr 15, nr 50 och nr 11, alla med elektrisk
armeringsanordning. Då bomben fälldes laddades en
kondensator i tändröret från ett 150 V batteri i flygplanet.
Den elektriska laddningen fick läcka genom ett mycket
stort motstånd till en annan kondensator, varigenom
röret armerades först sedan flygplanet hunnit undan.
Tändrör 15 var försett med två stift som bombfällaren
kunde trycka in, fig. 1, och därmed ladda endera eller båda
kondensatorerna och därigenom bestämma om röret skulle
tända omedelbart vid stöt, med 0,3 eller med 8 s
fördröjning. Fördröjningen åstadkoms enligt stubinprincipen. Om
röret ej hann armeras av kondensatorerna före nedslaget,
vilket inträffade om bomben fälldes från låg höjd, fick
man en blindgångare som omedelbart exploderade vid
beröring. Fick bomben ligga, urladdade sig så småningom
kondensatorerna och bomben blev ofarlig. För dessa
bomber konstruerades också mycket snart en anordning som
tryckte in och jordade de båda stiften, så att
kondensatorerna urladdades på kort tid.
Tändrör 50 var av samma typ som föregående, men med
en armeringstid på flera minuter som alltså verkade först
när bomben hade kommit ner på marken. Röret, som
avsåg att vara ett försåt, var mycket känsligt och efter
armeringen behövdes endast den minsta vibration för att
bomben skulle explodera.
Tändrör 17, med lång fördröjning, bestod av ett rör 15,
som i stället för att tända bomben startade ett urverk,
inställbart från ll/s till 72 h, varefter bomben detonerade.
Urverket låg djupt nere i tändrörsfickan under den
elektriska delen av röret, men helt isolerat från detta. Det
startades genom att röret 15 tände en termitsats, vars
värme smälte ett vaxstycke i urverksdosan, så att verket
startade. Under urverket, fäst i dess dosa, satt stundom en
tändanordning, Zus 40, som sattes i funktion vid
bombnedslaget, genom att en stoppkula kastades åt sidan och
tänd-ningen verkade om man försökte dra ut urverket.
Det tredje huvudproblemet var att tömma bomben på dess
högexplosiva innehåll endera på platsen eller på särskilda
"bombkyrkogårdar". Härvid hade man att ta hänsyn till
bombväggens tjocklek, som kunde variera mellan 5 mm
mjukt järn och upp till 50 mm stål.
Dessa var de problem som man ställdes inför under
krigets första skede. I augusti 1940 igångsattes ett intensivt
arbete på nio laboratorier för att finna ut en apparat för
bomblokalisering, och i mars 1941 utvaldes bland många
typer den bästa konstruktionen, en magnetisk sökare, som
kunde registrera t.ex. en 1 000 kg bomb på 18 m djup.
Detta ansågs vara ett gott resultat, även om det ej helt
motsvarade de uppställda önskemålen; dessa kunde för
övrigt ej heller senare uppfyllas. Instrumentet visade dock
fullt skalutslag för en förändring av 2 X 10—4 gauss i det
vertikala magnetfältet.
Problemet att sätta tändrören ur funktion var som
nämnts lätt för rör 15 medan samma metod, tillämpad på
det till det yttre likadana rör 50, var ödesdiger. Detta rörs
stötkänslighet var så stor att en vibration av 0,15 mm på
0,025 s var tillräcklig. Stor försiktighet måste därför
iakttas medan bomben framgrävdes, och särskilda
undersökningar gjordes för att fastställa vibrationerna från
pneumatiska verktyg o.d. Det var här nödvändigt att finna en
metod att urladda rörets kondensatorer utan att beröra
stiften. Man införde då i röret en vätska med så lågt
elektriskt motstånd, att kondensatorerna urladdades på ett par
minuter, men tillräckligt högt att den tändande kontakten
inte slöts. Vätskan var en blandning av alkohol och
bensin, försedd med något salt, som vätte alla feta ytor. Även
ånga användes med framgång. Fördelen med vätskan var
att man lätt kunde kontrollera att den erforderliga
mängden verkligen trängde in. En standardutrustning för detta
ändamål tillverkades snart i stor skala.
När det gällde tändrör 17 var det angeläget att ta reda
på, om urverket var i gång. Det kunde ha stannat av någon
anledning före den inställda tiden, eller var kanske ännu
inte startat. Man använde först det klassiska, medicinska
stetoskopet men det var inte tillräckligt känsligt. Ett
elektriskt stetoskop konstruerades därför, som också
gjorde det möjligt att placera lyssnaren utanför riskområdet.
En analys av urverkets tickande hade visat en akustisk
topp vid 1 000 p/s och stetoskopet bestod av en mikrofon,
förstärkare och hörtelefon som gav största förstärkning
för denna frekvens. Mikrofonen fästes med en magnet på
bombkroppen; den måste vara konstruerad för att tåla
den värme som erfordrades för att smälta ner bombens
sprängämne. Detta var nämligen nödvändigt, ty såsom
framgår av det följande lyckades man icke finna någon
metod att definitivt försätta tändrör 17 ur funktion "in
situ".
Fig. 1. Sektion av tändrör nr
15; 1 stift, 2 stötströmslutare,
3 kondensatorer, 4
elmot-stånd, 6 konstmassa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
