Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 30 april 1948 - Störningar på spårledningar, av Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 april 1948
287
Störningar på spårledningar
Professor Emil Alin, Stockholm
G56.259.12
I de inom den elektriska järnvägssignaltekniken använda
spårledningarna ingå järnvägsskenorna såsom en mycket
viktig del av signalströmkretsen, och skensträngarna äro
självfallet att betrakta såsom en i viss mån ofullkomlig
ledningsdel, dels emedan de under vissa omständigheter
kunna genomgås av andra strömmar än själva
signalströmmen, dels emedan deras isolation är mycket
ofullkomlig, dels slutligen emedan de vid normal drift kan bli
utsatta för skadliga mekaniska påkänningar.
Olika anordning av spårledningar
Fig. 1 visar ifrågavarande anordning i sin ursprungliga
för ångbanor avsedda form med sektionering i båda
skensträngarna. Batteriet håller signalreläet draget, så länge
spårledningssträckan är fri från vagnar. Om däremot
vagnar inkomma på sträckan, kortslutes reläet och faller
därvid saint ger härigenom signal att spårsträckan är belagd.
Är spänningskällan ett likströmsbatteri, som här
förutsatts, får ena skensträngen minuspotential, den andra
pluspotential, härav beteckningarna "minusskena" resp.
"plusskena". Vid elektrifierade banor, där lokströmmen i
viss utsträckning följer skenorna, kan den i fig. 1 antydda
fullständiga sektioneringen av de båda skensträngarna ej
oförändrat tillämpas. Man har här två olika
sektionerings-möjligheter, vilka båda fylla det dubbla kravet att dels
lämna fri väg för banströmmen i skenorna, dels
möjliggöra upprätthållandet av spårspänning mellan dessa på en
fri sträcka.
Det ena alternativet består i, att man inlägger
spår-isolationer endast i ena skensträngen (t.ex. plusskenan);
den andra förses däremot med ordentliga
skenförbindningar mellan alla skenor och får således framleda hela
banströmmen, se fig. 2. Det andra alternativet består i
användning av "impedansförbindningar", dvs.
sparkopp-lade transformatorer med järnkärna och med
omsättningen 1:2, se fig. 3. Här börjas och avslutas varje
spår-ledningssträcka med en dylik förbindning, som inkopplas
med ytteruttagen på skenorna. Den för banströmmens
framsläppande erforderliga hopkopplingen mellan de olika
sträckorna sker genom förbindning av mittuttagen på de
på ömse sidor om en isolering liggande
impedansförbindningarna. Om banströmmen är en växelström (i vilket
fall järnkärnans magnetiska krets bör vara sluten), delar
sig den totala, i en sådan överkoppling framgående
strömmen praktiskt taget lika på de båda skensträngarna, även
om deras impedans ej vore exakt lika.
Impedansförbindningarna införa således visserligen ett visst extra
spänningsfall för banströmmen men i stället utnyttjas de båda
skensträngarna för tågströmmens framledande. Vidare
blir den av banströmmen förorsakade
spänningsdifferensen mellan skenorna noll, om de båda skensträngarna äro
elektriskt lika; även om deras impedans och sålunda
impedansspänningsfallet i dem är något olika, blir dock
i alla normala fall ifrågavarande spänningsdifferens
försvinnande liten i förhållande till de senare behandlade
spänningarna, om impedansförbindningar saknas.
Det är påtagligt att man här ej kan använda en
likströmskälla för spårspänningen, ty de båda skensträngarna äro
ju likströmsmässigt sett praktiskt taget kortslutna i båda
ändar av impedansförbindningarna. I stället får för
spårspänningen en växelströmskälla av lämplig frekvens
användas, så att förbindningarna få en tillräckligt hög impedans
mellan skenanslutningarna. Vidare få de
spänningsdifferenser, som uppträda mellan skenorna vid obalans i
sken-iinpedanserna, ej medföra felinanövrering av spårreläet.
Även vid likströmsbanor komma de i fig. 3 antydda
impedansförbindningarna till användning, om man vill införa
spårledningar. Här kan man självfallet ej utnyttja
impedansförbindningen för att åstadkomma en likformig
strömfördelning på de båda skensträngarna utan är
tvungen att nå detta mål genom att göra resistansen i de båda
parallellkopplade kretsarna så lika som möjligt. Har man
lyckats häri, så att strömmarna i de båda kretsarna bli
lika stora, upphäva de varandras inverkan på den
magnetiska kretsen och deras resulterande magnetisering blir
noll. Normalt kan man dock ej förutsätta att fullständig
balans i magnetiskt hänseende erhålles, utan måste räkna
med, att en viss procentuell differens i strömmarna
förefinnes. För att denna resulterande magnetisering ej skall
medföra mättning i den magnetiska järnkretsen och
därigenom en otillåtligt låg induktans mellan ytteruttagen hos
impedansförbindningarna, förses järnkärnan med luftgap.
Den följande framställningen är av naturliga skäl
närmast inriktad på SJ:s enfasbanor. Där har man
åtminstone hittills använt det i fig. 2 visade principschemat,
alltså med minusskenan genomgående. Med likström i
spår-signalkretsen har man dock med hänsyn till
banströmmens senare behandlade verkningar fått insätta en stor
induktans i serie med likströmsspårreläet för att hindra att
även växelström kan framgå genom spårreläerna.
Fig. 4 visar, huru man med hänsyn till risken att
livsfarliga spänningar kunna uppträda på
kontaktlednings-stolparna vid isolationsfel på kontaktledningen, förbundit
stolparnas fundament med den genomgående skenan och
huru kontakt- och återledningarna äro anordnade.
Fig. 1. I båda skensträngarna sektionerade spårledningar
med spänningskällan i ena ändan ("inmatningsändan") och
spårreläet i andra ändan ("reläändan").
~Y spårisolationer; E spänningskälla; Rf
förkopplingsmotstånd; S spårrelä.
i
Fig. 2. I endast ena skensträngen sektionerade
spårledningar med spännings källa i ena ändan, relä i den andra.
Fig. 3. Spårledningar med impedansförbindningar.
B 0
V
Fig. A. I endast ena skensträngen sektionerade
spårledningar; kontaktledningsstolpama K förbundna med den
genomgående skensträngen; Zf förkopplingsimpedans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
