- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 78. 1948 /
341

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 22 maj 1948 - Rörisolering och korrosion, av Folke Hagman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22 maj 1948

341

Rörisolering och korrosion

Civilingenjör Folke Hagman, Skövde

Det är en känd sak att järn- och stålrör, som
förläggas utomhus — i eller ovan mark — måste
skyddas mot korrosion. Då förutsättningen för
att sådan skall komma till stånd är, att vatten
kommer i direkt beröring med järnet, inriktar
man sig på att söka hindra detta. Isolerade
ledningar förses för den skull med en
utvändig vattentät beklädnad. Markledningar
läggas därjämte vanligen i kulvert, som dräneras.
I praktiken får man emellertid alltid räkna med
att vatten — trots sådana förebyggande
åtgärder — under ogynnsamma förhållanden kan
tränga in i isoleringen. Erfarenheten har också
visat, att speciellt markledningar ofta av denna
orsak på ganska kort tid kunnat korrodera i
sådan grad, att rören perforerats. Korrosionen
ställes härvid ofta i samband med isoleringen,
som på grund av kemisk sammansättning eller
fysikaliska egenskaper förmodas mer eller
mindre kunna påverka korrosionshastigheten.

Såvitt jag har kunnat finna, föreligga ej några
direkta, systematiska undersökningar på detta
område. Syftet med den provning, för vilken här
skall redogöras, har därför varit att utföra en
jämförande korrosionsundersökning med olika
typer av isolermaterial och därjämte om möjligt
konstatera, om något samband råder mellan
isolermaterialets fysikaliska eller kemiska natur och
korrosionsangreppens intensitet.

Korrosionsteori

Med korrosion i generell bemärkelse avser man
kemiska eller elektrokemiska angrepp på
metaller, vilka verka upplösande eller frätande.
Järnets korrosion eller röstning anses ske på
elektrokemisk väg genom uppkomsten av
lokalelement. Tekniskt järn är aldrig absolut rent utan
innehåller små mängder främmande ämnen, t.ex.
grafit, oxider samt andra föroreningar. Vid
närvaro av vatten går järnet i lösning som
ferro-joner (Fe"""), vilka med vattnets hydroxyljoner
(OH-) bilda ferrohydrat Fe(OH) a, medan
motsvarande mängd väte avskiljes på grafitkorn eller
andra föroreningar (2 H+—*■ H2). Dessa senare
bilda således lokalelementens katoder, medan de
rena järnytorna, från vilka korrosionen sker,
tjänstgöra som anoder. Den direkta orsaken till
korrosionen är alltså att söka i skillnaden mellan
å ena sidan järnets, å andra sidan dess för-

620.191 : 621.643.22/.23

oreningars elektrodpotentialer. Av liknande ersak
kan isolerade järn- eller stålrör, vid vilka
isoleringen fästs genom lindning med koppartråd.,
utsättas för svåra korrosionsangrepp i samband
med vattenfyllning av isoleringen*. I detta fall
bildas ett galvaniskt element där järnet som den
oädlare metallen bildar anod och går i lösning
(korroderar) medan koppartråden bildar katod.
I absolut rent vatten sker korrosionen ytterst
långsamt — lokalelementens EMK uppgår i själva
verket endast till ca 0,03 V -— men närvaro av
syre och i vattnet lösta ämnen kan avsevärt öka
korrosionshastigheten. Inverkan av syret är
härvid åtminstone tvåfaldig, i det att detta å ena
•sidan verkar som depolarisator vid katodytorna,
varvid det där avskiljda vätet oxideras till vatten.
Oxidationen sker dels direkt, dels genom
reduktion av ferrihydrat (Fe203, H.20), som bildats
genom oxidation av ferrohydratet. Den
volymökning, som äger rum i samband med den senare
reaktionen, bidrar å andra sidan till att spränga
sönder den skyddande hinna av oxider och rost,
som finnes eller bildas på järnets yta, varigenom
korrosionen kan fortsätta på djupet. Även i vatten
lösta ämnen, t.ex. salter, kunna i hög grad främja
korrosionen genom att de öka vattnets
ledningsförmåga. Närvaron av vagabonderande
slröm-mar i jorden kan avsevärt öka
korrosionshastigheten vid markledningar. Sådana strömmar
uppträda under spårvägsräls samt över huvud
taget omkring icke eller ofullständigt isolerade
elektriska ledningar.

Undersökningsmetodik

Denna har utformats med tanke på att nära
ansluta sig till praktiska förhållanden. För
undersökningen användes ståltuber med en yttre
diameter av 76 mm. Rören, som erhölls direkt
från lager, företedde inga synliga, på djupet
gående rostangrepp. Rören sågades upp i 30 cm långa
stycken, vilka rengjordes, vägdes på 0,01 g när
och isolerades på en längd av 20 cm, svarande
mot en isolerad yta av 5,00 dm2. Isoleringen fästes
genom spirallindning med tunn, mjuk järntråd.
I allmänhet eftersträvades en isolertjocklek av
30 mm, men en särskild provserie utfördes för att
undersöka isolertjocklekens inverkan på korro-

* Sten fors, i: Om förrostning av isolerade rörledningar, T. ws
1940 h. 8.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1948/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free