Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 12 juni 1948 - Görletstjakk — en gruvbrytning i svårt klimat, av Fredrik Mogensen och Åke Lindegrén - Modern smältborrning, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1948
397
Fig. 3. Nedfartstorn för persontrafiken;
snötaket ligger nedanför, under ett flera meter
tjockt snötäcke.
Fig. 4-. Mynningen av ut fraktstunneln vid
"tippen" i "Glimmersjön".
på virke och andra förnödenheter. När vintern kom.
täcktes sedan taket med snö, och arbetet kunde fortgå under
förhållandevis drägliga omständigheter. Snötäcket blev
emellertid så tjockt, att trafiken till gruvan måste ske
genom skorstensliknande trätorn, fig. 3, som ledde upp till
snöytan. Det brutna berget transporterades ut genom en
snötunnel, fig. 4, som mynnade i "Glimmersjön".
Brytningen skedde såsom en normal pallbrytning, men
eftersom glimmern är mycket känslig för sprängskott,
måste skjutningen ske med stor försiktighet, och låga
pall-höjder användas, 2—4 m. Den lägsta pallens botten kom
under utfraktsnivån. Uppfordringen skedde med en
lufthaspel, som drog vagnarna en kort sträcka uppför en
lutande bana. Bortsprängningen av hängväggsberget skedde
i god tid före vinterns inbrott och snötakets anbringande.
Gruvbrytningen skedde givetvis under ganska primitiva
förhållanden. Borrning, uppfordring och länspumpning
skedde med tryckluft, som erhölls från en transportabel
råoljedriven kompressor. Dessutom funnos
reservanordningar för helt manuell drift, vilket visade sig välbetänkt
under den kallaste tiden. Arbetet bedrevs i skift dygnet
runt. Transporterna skedde med vanliga sidotippande
gruvvagnar. Nedfrakten till dalen skedde med tillhjälp av
hästar och släpor eller klövjning.
Hela arbetsstyrkan måste under vintern vistas uppe på
fjället i en särskilt för ändamålet byggd barack, som snart
till större delen blev inhöljd i snö. Vid gott väder kunde
man sedan lätt åka skidor ned till bebyggelsen, som låg
ca 15 km därifrån och 600 m lägre.
Erfarenheter
Erfarenheterna från den här beskrivna gruvbrytningen
under svåra klimatförhållanden äro i stort sett gynnsamma
och säkerligen det bästa sättet att lösa ifrågavarande
problem. Skador på snötaket vid sprängning i gruvan voro
förvånande obetydliga och kunde lätt repareras. Inga
nämnvärda svårigheter med os efter sprängningarna
uppstodo. En del frostskador noterades vid skötseln av
kompressorn och på vägen mellan baracken och gruvan men
aldrig i gruvan.
Modern smältborrning. De första experimenten med
bränslestrålborrning (som smältborrning kallas med ett
nytt namn) utfördes för över tio år sedan under jord i
Sudan-gruvan, tillhörande Oliver Iron Mining Co. i
Minnesota. Besultaten var tillräckligt framgångsrika för att
uppmuntra till fortsatta försök. Nästa fältförsök utfördes
vid Beserve Mining Co. i deras gruvfält vid Babbitt (Minn.)
år 1941. Dessa visade att borrhål kunde göras i takonit
med lågor och rena flussmedel. Kriget stoppade
experimenten kort efter dessa prov, som emellertid upptogos på
samma ställe 1946 (Tekn. T. 1947 s. 357; s. 727).
Sommaren 1947 återupptogs proven vid Babbitt.
Försöksanordningen, som användes 1946, hade modifierats efter de då
vunna erfarenheterna. Vid detta tillfälle hade ett
flussmedel blandats i bränslet, men en brännare med lämpligt
munstycke (blåsrör) av radikalt ny konstruktion gjorde
det möjligt att utelämna flussmedlet i 1947 års försök.
Det steg i processen, som tidigare bestod i inblandningen
av flussmedel i bränslet, föll därmed bort.
Malmen vid Babbitt är en lågprocentig skiktad järnmalm.
Den randiga malmen håller i fast klyft omkring 30 %
genom magnetisk separation utvinnbart järn. I det
närmaste 40 hål borrades på fem olika ställen, täckande alla
representativa typer, som finns i fältet. Hålen drevs i
fast malm, i trasigt och sprickfyllt berg, nära ytor som
sprängts, under mer än 7,5 m djupt vatten och genom
lösa jordlager bestående av lera och pinnmo från 0,3 till
0,9 m tjocklek. De borrade hålen hade i genomsnitt 225
mm diameter och 9,3 m djup. Av de 354 m, som borrades,
gjordes mer än 120 m av anställda i Beserve Mining Co.,
vilka handhade all kontroll. Antalet borrhål i Babbitt
sommaren 1947 var 38 och den borrade längden 354 m, den
totala bränntiden 62,8 h och borrningshastigheten således
5,7 m/h. Genomsnittligt tryck och konsumtion av syrgas
var 16 kp/cnr och 260 m3/h, av bränsle 10,5—12,5 kp/cma
och 128 kp/h samt vatten 4,3—5,0 kp/cnr och 2,48 ma/h.
Innan arbetet stoppades för vintern flyttade
försöksanordningen till Erie Mining Co:s gruvor vid Aurora (Minn.),
också vid Mesabi Bange, för utförandet av borrhål vid
avsänkningen av en viss bergarea. Under
vinterförhållanden borrades 15 hål med 225 mm diameter och med ca
9 m djup. Medelhastigheten var 6,3 m/h. I ett hål hade man
en borrningshastighet av 9 m/h. Mer- än en tredjedel av
dessa hål borrades under direkt kontroll av gruvföretaget.
Allt det ovan skildrade arbetet utfördes med en
transportabel anordning, med vilken endast vertikala hål kunde
borras, men under sommaren provades på åtskilliga
ställen en mindre enhet, med vilken hål från horisontell till
vertikal riktning kunde borras. Denna senare enhet var av
rent försöksmässig karaktär och bestod av ett blåsrör, som
monterats på en standard-borrvagn. Energikällan och
tillbehören transporterades på en särskild lätt lastbil. Det
4,2 m långa blåsröret upptog hål med 90 mm diameter.
Bergarter i vilka denna försöksanordning provades var
högprocentig kvartsit, dolomit, lågprocentig järnmalm och
vanlig granit. Hål i 30° lutning mot horisontalplanet
borrades i dolomit med en hastighet av 10,5 m/h. Denna
försöksenhet led emellertid av mekaniska
konstruktionssvagheter och det fattades lämpliga kontrollanordningar för
hastighet och djupmätning. Sådana var avsedda att
inmonteras, men en hel försökssäsong hade förlorats, om
man skulle ha väntat tills dessa instrument slutligen
anlände i september 1947. Besultaten från demonstrationer
i Minnesota, norra Michigan och mellersta Wisconsin
återfinnes i tabell, 1.
Många erfarenheter erhölls både beträffande mekaniska
detaljer och själva borrningsprocessen. Bitningar och
konstruktioner utförs nu med all hastighet. Som resultat av
fältförsöken 1947 kan man säga att man erhållit
möjligheter att bedöma fordringarna på en anordning för
upptagning av vertikala hål på ekonomiskt sätt. Det blivande
utseendet framgår av fig. 1. Anläggningen går på
traktorband och kan gå med upprätt mast mellan de olika borr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
