Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 19 juni 1948 - Formfaktorn hos manhål på cylindriska tryckbehållare med kupade gavlar, av Folke K G Odqvist - Utbyggnaden av den argentinska järnhanteringen, av E R—s - Japans volframtillgångar, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
TEKNISK TIDSKRIFT
ett membrantillstånd i form av en allsidig dragspänning
Vid ett manhål beläget så långt från skarven mellan
mantel och gavel att ingen interferens mellan störningarna i
membrantillstånden uppkommer fås tillsatsspänningar.
Manhålsdimensionerna a, l och .4 framgå av fig. 2.
Maximi-spänning uppträder vid storaxelns ändpunkt hos hålet
(märkt med kors i figuren) och är en dragspänning längs
hålkanten
Umax —
För beräkning av ocg vid olika värden av X ,= Alah och av
Ha kan man även här använda Timoshenkos metod,
varvid enligt erfarenheten från mantelnianhål räcker att anta
n konstant i=3. Då fås
Å = 0 0,4 0,8
= 2,73 2,00 1,58
3,23 2,26 1,76
= 2 1,32 0,98
Man måste emellertid fordra att värdet på ccg i
gränsfallet X = 0, Ha i=0 skall vara otg l== 2. Reduceras
ovannämnda värden på a jr i proportionen 2,0/2,73, så erhållas
de värden som inlagts i diagram 2, varefter ett antal
mellanliggande värden inlagts genom interpolation.
Enligt elasticitetsteorien gäller i specialfallet lla>= 0 exakt
°Lg i= 2/[1 +(1 + v)A] = 2/(1 + 1,3 A)
varmed erhållas de exakta värdena i tabellen. För större
Å-värden erhållas här betydande avvikelser, men den
approximativa formeln ger dock värden på säkra sidan.
Förstärkningsringen tänkes i det föregående massivt
förenad med plåten, något som kan anses gälla vid påsvetsade
förstärkningskragar, om svetsarna äro normalt utförda
(obruten kälsvets, V-svets eller X-svets). Vid nitade kragar
och särskilt vid sådana med gles nitdelning torde man få
räkna med blott delvis medverkan från
förstärkningsringen.
I sådana fall då maiihålet är beläget på ett avstånd från
skarven mellan mantel och gavel av samma
storleksordning som manhålets egna dimensioner kan interferens
mellan störningarna ifrån skarven och från manhålet
uppkomma. Reräkningen torde dock förbli på säkra sidan om
den utförs utan hänsyn till denna interferens åtminstone
vid normala förstärkta manhålsutföranden. På denna
punkt stå härvarande rekommendationer i direkt strid
med den tyska {/-formeln för gavelberäkning. Vid
oförstärkta manhål torde böra undvikas att de bli placerade
närmare skarven än cirka dubbla manhålsbredden. Här
torde i övrigt vara på sin plats att tills vidare tillämpa de
tyska y-värdena i sådana fall då dessa på grund av
man-hålets excentriska plätering utfalla högre än här
rekommenderade värden.
Litteratur
1. Neuber: Kerbspannungslehre, Berlin 1937, s. 47—51.
2. Timoshenko: Fcsligkeitslchre, Berlin 1928, s. 218.
Utbyggnaden av den argentinska järnhanteringen.
Regeringen Perön har försökt skapa en inhemsk
järnindustri i Argentina och argentinska kongressen har genom lag
förberett bildningen av en "Rlandad argentinsk
stål-korporation", men trots detta tycks målets förverkligande ännu
ligga långt i fjärran. De största svårigheterna består i
bristen på lättillgängliga tillgångar av järnmalmer och kol.
För närvarande finns en liten träkolsmasugn i drift, med
vilken endast en mycket liten produktion av tackjärn till
höga självkostnadspriser äger rum. Dessutom drivs några
elugnar med i huvudsak importerat tackjärn och inom
landet befintligt skrot, men produktionen är ej på långa
vägar när tillräcklig. Man planerar nu en anläggning med
en kapacitet av 350 000 t/år stål, som i ett senare uppfört
valsverk skall vidarebearbetas till de mest varierande
slutprodukter.
Som tekniska fordringar har man uppställt, att industrin
måste vara i den belägenheten, att den kan ekonomiskt
och tillfredsställande arbeta med uteslutande argentinska
järnmalmer som råmaterial. Tackjärnsframställningen kan
dock endast till ca 10 % stödja sig på inhemska
järnmalmstillgångar. Resten måste importeras. Enligt uppgift
har man träffat avtal för tillförsel av 1 Mt/år järnmalm
från ön Hainau vid Kinas sydostkust i utbyte mot vete.
Ännu återstår frågan om kokskolet att lösa. Den
underordnade roll. som det inhemska järnmalmstillskottet
kommer att spela, framgår av det faktum att
huvudförekomsten, som är belägen i Sierra de Zapla i närheten av
Pal-pala (provinsen Jujuy), ligger 1 400 km nordväst om
Buenos Aires. Malmen är visserligen rik men dess
förflyttning till tackjärn blir kostsam beroende på de
dyrbara träkolen. Dessutom blir transporten till
industriområdet Rosario-Buenos Aires mycket dyrbar. Stålet skall
framställas i Siemens-Martinugnar med tillsats av
tackjärn framställt av utländska råvaror. Till en början kan
man endast räkna med argentinskt tackjärn till 10 %.
Dessutom återstår uppförandet av det moderna
valsverket, vilket dock kan ske rätt snabbt. I fullt utbyggt
tillstånd är det planerat för 800 000 t/år stål för såväl
inhemska som exportvaror. Denna produktion motsvarar
importen av dylika varor åren närmast det senaste världskriget
men understiger importen för åren 1928 och 1929, som
uppgick till 1 000 000 t/år. Om den argentinska
konsumtionen åter når denna siffra måste dock för ett
fullständigt genomförande av planen minst 400 000 t halvfabrikat
och färdiga varor årligen importeras.
Enligt Peröns uppskattning måste ett ekonomiskt stöd
under tio år av 85 milj. pesos tillskjutas från statens sida
för att skillnaden mellan det bildade bolagets
tillverknings- och försäljningspris skall kunna utjämnas.
Dessutom satsar regeringen 90 % av det till 100 milj. pesos
beräknade nödvändiga kapitalet. Armco S.A. är det enda
icke inhemska bolag, som deltar i planeringen, och detta
nordamerikanska företag utför hela den tekniska
planeringen (Ståhl u. Eisen 1948 b. 1). E R—s
Japans voit’ramtillgångar. Enligt US Department of
Commerce producerade Japan 1931—1935 i genomsnitt
10 t/år volframmahnkoncentrat och 120 t/år ferrovolfram.
Mellan 1941 och 1945 hade den genomsnittliga årliga
produktionen av volframmahnkoncentrat stegrats till 290 t/år
och av ferrovolfram till 1 750 t/år. Av de
volframmalm-koncentrat, som konsumerades i landet, kom ca 10 % från
inhemska gruvor, 60 % från Korea och resten från andra
främmande länder. Varje tänkbar ansträngning gjordes att
under kriget öka den inhemska produktionen av
volfram-malmkoncentrat, och därmed följde att den mesta
inhemska malmen bröts till höga priser och med statsunderstöd.
Volframmalmreserverna i Japan är små och lågprocentiga
och antagligen ej tillräckliga för att täcka kommande
fredsbehov. Alla Japans volframgruvor och tillhörande
anrikningsverk stoppade produktionen i augusti 1945 men
driften upptogs åter i liten skala i åtta gruvor 1946. Dessa
gruvor producerade 42 t volframmalmkoncentrat, hållande
50 till 60 % W03 under de sex första månaderna 1946
Om Japan kunde köpa utländska volframmalmkoncentrat
för att fylla sina industriella behov, skulle endast två eller
tre av de inhemska volframgruvorna kunna producera
volframkoncentrat på lönande sätt. Den årliga inhemska
produktionen skulle då aldrig överstiga 150 t koncentrat,
hållande 60 % WOa (Mech. Engng febr. 1948). E R—s
I
— — 0 OCappr.
a
I = 2
a 9
- = 0 (X. exakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
