Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Processrättsliga synpunkter på handläggningen av patentansökningar, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
TEKNISK TIDSKRIFT
nära–-. I den mån åter myndigheternas
verksamhet kan medföra rättsförluster —–
för medborgarna eller berör rättsfrågor, måste
den i rättssäkerhetskravet grundade
formbundenheten tillmätas större vikt.*’
Jag avbryter citerandet. Ingen av de citerade
författarna nämner patentväsendet eller
handläggningen av patentansökningar. Men det är å
andra sidan uppenbart, att det mesta av vad jag
citerat är sådant, att det direkt kan tillämpas på
patentväsendet. Att ändamålet med handläggning
av patentansökningar måste vara att "den
enskilde skall komma till sin rätt och undgå vad
han ej är skyldig att göra, tåla eller underlåta",
att även inom patentväsendet medborgarna måste
behandlas lika utan att godtyckliga och osakliga
synpunkter få spela in, att patentverkets
avgöranden ofta kunna vara av stor ekonomisk betydelse,
att dess verksamhet kan medföra rättsförluster
för medborgarna och slutligen att åtminstone
verkets besvärsavdelning — enligt min mening
för övrigt även dess anmälningsavdelningar —
hör till kategorien förvaltningsdomstolar torde
sålunda vara uppenbart. Jag tillåter mig alltså
den slutsatsen, att processrättsliga regler så långt
möjligt är böra tillämpas vid handläggningen av
patentansökningar.
Den första fråga, som i detta sammanhang torde
uppkomma, är denna: Om det är riktigt, att det
även vid ett patentansökningsärende kan talas
om två parter, vem är då att betrakta såsom
kärande och vem är svarande? Jag rådfrågar åter
Herlitz. I sitt nyssnämnda arbete3b påpekar han,
att man inom förvaltningsförfarandet kan
urskilja vissa huvudtyper av parter: "För det första
de personer, som, liksom käranden i en process,
hos en myndighet påkalla beslut i frågor som
angå deras rätt, i normala fall gynnande
förvaltningsakter; regelmässigt — men icke alltid —
sker det genom att de anhängiggöra ärenden
eller mål. / vårt rättsspräk gä de regelmässigt
under namn av sökande. — För det andra
märkas de personer, mot vilka anspråk riktas,
regelmässigt så att för dem förpliktande
förvaltnings-akter skola företagas. Anspråket reses i
undantagsfall från annan enskild persons sida–-.
Deras ställning motsvarar svarandens i en
process. Rättsspråket har ingen term som är allmänt
tillämplig på dem, men i många fall betecknas
de såsom förklarande." Ej heller i detta citat
omnämnes vare sig patentväsendet eller
patentverket. Trots detta torde det väl inte finnas någon,
som är i tvivelsmål både om att Herlitz uttalande
kan direkt tillämpas på förhållandena i samband
med en patentansökning och om hur denna
till-lämpning måste ske. Att den, som hos
patentmyndigheten påkallar en för sig gynnande
förvaltningsakt och som alltså är att jämställa med
käranden i en process, är den, som i patent
-språket brukar kallas sökanden, och att vidare
de, mot vilka anspråk från annan enskild persons
sida riktas, mot vilka en förpliktande
förvaltningsakt — nämligen patentets beviljande —
eventuellt kommer att företagas och vilkas
ställning därför motsvarar svarandens i en process,
är allmänheten resp. invändaren måste vara
uppenbart.
Dispositionsprincipen
En av de grundläggande civilprocessrättsliga
reglerna är "dispositionsprincipen"53. Denna
innebär, att de inför domstolen tvistande parterna
själva förfoga över processmaterialet, så att de
var och en i sin stad äga att själva avgöra,
vilken bevisning och vilken argumentering de vilja
åberopa, ävensom vilka yrkanden de vilja
framföra. Käranden har sålunda att ensam avgöra
huru mycket han vill fordra av svaranden, och
svaranden har i sin tur att själv bestämma om
och i så fall huru mycket han vill medge av
kärandens anspråk. Eftersom en annan av de
processrättsliga grundreglerna är den självklara
fordran, att domaren skall förhålla sig opartisk i
förhållande till parterna, så följer av
dispositions-principen, att domaren blir så till vida bunden av
parternas sätt att föra processen, att han icke
vid domens avkunnande kan gå utanför de
gränser, som parterna genom sina yrkanden
uppdragit: "Ne eat judex ultra petita partium." Om
exempelvis en kärande i en process gjort gällande
en fordran på 10 000 kr. medan svaranden
medgivit en betalningsskyldighet för 1 000 kr., så
äger domaren varken att utdöma mera än 10 000
kr. eller mindre än 1 000 kr. Däremot kan det
utdömda beloppet naturligtvis komma att lyda
på en summa mellan dessa båda gränser.
Frågan är nu i vad mån dispositionsprincipen
— och dess följdsats "ne eat judex etc". — kan
anses vara tillämplig i samband med
handläggningen av patentansökningar. Enligt min mening
gäller dispositionsprincipen fullständigt med
hän-fcyn till "käranden", dvs. sökanden. I § 4 av
patentförordningen stadgas, att "beskrivningen
Skall avslutas med patentanspråk, innehållande
bestämd uppgift om vad som kännetecknar
uppfinningen och sökes skyddat genom patentet".
Det, som "sökes skyddat genom patentet"
motsvarar uppenbarligen kärandeyrkandet vid en
process, och att den, som förutsättes framställa
detta yrkande, är sökanden, är tydligt. Det
nämnda stadgandet i § 7 patentförordningen är
sålunda intet annat än dispositionsprincipen,
till-lämpad på patentansökningar. Eftersom vi måste
förutsätta, att "domaren", dvs. den i ärendet
beslutande ledamoten resp. instansen inom
patentverket, på samma sätt som en domare i en
civilprocess måste stå opartisk i förhållande till
parterna, så följer härav, att även satsen "ne eat
judex" måste anses gälla beträffande
"kärande-yrkandet" i patentförfarandet, dvs. patentansprå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
