Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Processrättsliga synpunkter på handläggningen av patentansökningar, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 augusti 19i8
443
vitsord före invändaren. I några fall, vilka under
den senaste tiden kommit under
besvärsavdelningens prövning, och i vilka omständigheterna
ansetts alldeles tydligt styrka, att den uppgivne
sökanden icke kunnat betraktas såsom ensam
uppfinnare, har besvärsavdelningen emellertid
avvisat ansökningen av denna grund. Av denna
anledning vill jag fästa uppmärksamheten på, att
det många gånger kan vara rådligt att redan på
ett tidigt stadium av en uppfinnings tillblivelse
på lämpligt sätt skaffa sig underlag för en
kommande bevisning om vem som är rätt uppfinnare.
Det kan t.ex. vara ändamålsenligt att datera och
låta bevittna anteckningar i laborationsjournaler
och provningsprotokoll, låta vänner och
medhjälpare, som sett uppfinningen under dess
utarbetande, avgiva intyg om sina iakttagelser osv.
Beviskraften hos sådana dokument och vittnesmål
måste sedermera givetvis bedömas efter vanliga
bevisvärdesregler7,8.
"Hellre fria än fälla"
Uppenbart är att det, all bevisning till trots kan
förekomma, att läget är oklart. Hur bör i dylikt
fall dömas? Mycket ofta händer det, att man i
sådana lägen åberopar den kända satsen "hellre
fria än fälla" och menar, att denna regel ger
anvisning om att i dylikt fall låta utslaget gå till
sökandens förmån. Enligt min mening vilar
denna utläggning av den kända sentensen på ett
uppenbart missförstånd. Satsen "hellre fria än
fälla" torde i själva verket vara en förkortning och
förgrovning av den fyrtionde domarregeln, som
lyder: "Där saken är blind, skall man vara snarare
till att hjälpa honom som beklagad är, än honom
som klagar, den skall hava båtnaden som faran
står, den skall ocks stå faran som båtnaden och
profiten haver." Läser man denna domarregel
med resultat av den föregående undersökningen i
minnet, torde det vara uppenbart, att den "som
klagar" och som har "båtnaden och profiten"
icke, då frågan är om en patentansökning, kan
vara någon annan än den sökande, och att den
som är "beklagad"’ och som "står faran" icke kan
vara någon annan än allmänheten resp. invända
-ren. Innebörden av den fyrtionde domarregeln,
tillämpad på patentansökningar, måste alltså
vara, att det i de fall, då "saken är blind", icke
är sökanden utan allmänheten som skall frias.
Satsen "hellre fria än fälla" bör alltså tillämpas på
rakt motsatt sätt mot vad hittills torde hava varit
vanligt. Eller med andra ord: Om skälen för och
mot beviljande av ett patent i ett visst fall kunna
anses väga jämnt, så bör ansökningen avslås.
Offentlighet i patent granskningsförfarandet
En annan fråga, som det kunde vara skäl att i
detta sammanhang uppta till diskussion, är den,
varför "civilprocessen" inför patentmyndigheten
skall föras inför "tyckta dörrar". Att djupare in-
gå på denna fråga skulle kräva betydligt mera
tid, än jag vid detta tillfälle kan disponera. Här
skall jag därför nöja mig med att framhålla, att
det alltid plägat anses, att uppfinnaren har ett
legitimt behov av att inte i förtid röja sin
uppfinning för konkurrenter och därigenom
eventuellt sätta dem "på spåret". Å andra sidan synes
det mig, att den andra parten, allmänheten, kan
ha ett lika legitimt intresse av att redan från
första början kunna följa behandlingen inför
patentmyndigheten, detta bl.a. för att i tid kunna
få reda på ev. blivande hinder mot planerad
verksamhet. Jag tror, att man nog kunde finna en
lämplig avvägning mellan dessa båda intressen,
som skulle möjliggöra att i högre grad än nu till
båtnad för rättssäkerheten låta offentlighetens
ljus falla över hela granskningsförfarandet.
Prejudikat
Många människor synas ha en nästan
vidskeplig vördnad för allt, som kan benämnas
prejudikat. Det synes mig angeläget med en liten
tankeställare på den punkten. Med prejudikat menas
ju, att en viss rättsfråga redan tidigare blivit så
avgjord i någon av de högsta instanserna (Högsta
domstolen eller Regeringsrätten) att detta
avgörande sedan kan tjäna som rättesnöre för hur
liknande rättsfrågor även i fortsättningen böra
avgöras. Frågan är i vilken grad en underinstans
skall känna sig bunden av prejudikaten.
Beträffande prejudikatens betydelse för
rättsskipningen finns det två olika skolor Enligt
den ena, som behärskar rättsskipningen framför
allt i Frankrike och de anglosachsiska
länderna, är prejudikaten bindande för
underinstanserna. Prejudikaten bli med andra ord i dessa
länder ett slags lagstiftning vid sidan av den
normala. Enligt den andra skolan, som bl.a.
råder i vårt land, ha prejudikaten icke
bindande utan endast vägledande betydelse för
un-derinstanserna. Slumpen gör, att denna fråga
nyligen har blivit belyst på ett synnerligen
klargörande sätt. Det hände sig för något år sedan, att
tjänsteförrättande justitieombudsmannen ansåg
sig böra i JO:s årsberättelse uttala, att ett av
Högsta domstolen in pleno träffat avgörande
borde utan vidare efterföljas av underdomstolarna.
Sedan JO:s berättelse föredragits i första
lagutskottet yttrade emellertid utskottet på denna
punkt, att man enligt dess mening bör såsom
allmän princip fasthålla vid den uppfattningen, att
endast tyngden av de skäl, som av Högsta
domstolen åberopas till motivering för domsluten
bör vara avgörande för högsta domstolens
inflytande på rättstillämpningen i de lägre
instanserna. Första lagutskottet har här med andra
ord uttalat den maximen, att underinstanserna
icke bör känna sig bundna ens av allra högsta
instansens avgöranden i annan mån än de känna
sig verkligt övertygade av den motivering, som av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
