Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Patentanspråken och deras betydelse för skyddet, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45<i
Att i törsta fallet patenthavarens anspråk pä en
extensiv tolkning av patentanspråken obönhörligt
bör tillbakavisas synes mig utan tvekan uppenbart.
Avsiktliga oklarheter, varigenom kanske först
patentmyndigheten förmåtts att ge ett skydd, vars
omfattning den ej klart insåg, och varigenom
pa-tenthavaren avser att sedermera inbilla
allmänheten och domstolarna, att skyddet är mera
vidsträckt än vad patentmyndigheten i verkligheten
avsåg, böra icke få tolkas annat än högst
restriktivt. Den tolkning, som i dylika fall kan bli
nödvändig, borde enligt min mening icke få gå ut på
att utröna, hur mycket det oklara patentanspråket
kan omfatta, utan snarare huru litet, som
patentmyndigheten kan ha velat bevilja.
Det andra fallet är mera tveksamt. Även i detta
fall kan det naturligtvis göras gällande, att det i
första hand är den patentsökandes sak att
formulera patentanspråken, och att den eventuella
skada, som kan uppkomma på grund av oklara
patentanspråk, i första hand måste bäras av honom
och inte gå ut över allmänheten. A andra sidan
kan måhända oklarheten ifråga vara tämligen
ursäktlig. Under alla omständigheter blir det ju
nödvändigt att försöka utfinna, vad det beviljade
patentskyddet i verkligheten skall anses innebära.
Eftersom patentanspråken förutsättas icke ge
tillräcklig upplysning härom, återstår ju intet annat
än att se efter, vilken belysning som kan givas åt
frågan i beskrivningen och övriga handlingar.
Även i dylika fall bör undersökningen dock enligt
min mening inte i första hand avse att utforska,
vad sökaden ansåg att få skydd för, utan i stället
vilken omfattning den patentcrande myndigheten
ville meddela at skyddet.
Det tredje fallet slutligen är något som ofta kan
inträffa, speciellt inom nya industriområden och
innan terminologien har stadgat sig. För att i
dylika fall ej göra patentanspråken orimligt
otympliga blir det ofta nödvändigt att i desamma
använda nyskapade termer, vars innebörd icke kan
förutsättas vara för varje läsare utan vidare
uppenbar. I sådana fall är det naturligtvis
granskarens plikt att tillse, att de ifrågavarande
termerna bli till sin innebörd noga definierade i
beskrivningen, så att patentets innebörd
åtminstone står klar för den uppmärksamme läsaren
av denna. Är trots detta patentanspråkens
innebörd oklar, måste naturligtvis ritning och i sista
hand ansökningsakten tillgripas för tolkningen.
Det måste emellertid understrykas, att alla
tolkningar med anlitande av andra handlingar än
själva patentanspråken bör betraktas såsom
nödfallsutvägar. Patentmyndighetens strävan bör
alltid vara att tillse, att patentanspråken bli till sin
innebörd så klara som språkets resurser ocli
uppfinningens natur gör det möjligt. Om
patentmyndighetens berättigade strävanden i detta
hänseende inte mötes med tillbörlig förståelse från den
patentsökandes sida, finnes det ett medel, som
TEKNISK TIDSKRIFT
enligt min mening borde brukas mera än som
faktiskt sker, nämligen förfallobeslutet, jämlikt
§ 5 i patentförordningen. Kravet i § 4, att
patentanspråken skola innehålla bestämd uppgift 0111
vad som kännetecknar uppfinningen och sökes
skyddat genom patent, erbjuder tillräcklig grund
för ett sådant förfarande.
Patentanspråks omläggning, utvidgning och
inskränkning under behandlingstiden
Det framhålles ofta, att de första patentanspråk,
som en sökande inlämnar i ett patentärende, inte
är något annat än försök, varigenom han avser
att få utrönt, vad som inom ifrågavarande
industriområde är förut känt och följaktligen, i andra
hand, vad som går att patentskydda. Först
sedan klarhet vunnits härom blir det honom
möjligt att uppställa patentanspråk, vilka kunna
förväntas ge ett riktigt uttryck åt den avsedda
uppfinningen. Även dessa nya patentanspråk är
emellertid intet annat än försök, vilkas
tillåtlighet måste prövas av patentmyndigheten. Endast
genom en sådan samverkan mellan sökanden och
patentmyndigheten under ideliga nya försök och
nya prövningar blir det möjligt att till sist komma
fram till en hållbar avgränsning av skyddet.
Detta betraktelsesätt är riktigt och
överensstämmer belt med ämbetsverkets praxis. I sitt cirkulär
nr 23 av den 2 februari 1943 uttalar
patentverket härom: "Sökanden äger att under
ansökningens behandling omlägga och utvidga
patentanspråken inom ramen för uppfinningstanken,
i den mån denna framgår av de ursprungliga
ansökningshandlingarna." — Jag tillåter mig
emellertid att särskilt understryka den sista satsen:
inom ramen för uppfinningstanken, i den mån
denna framgår av de ursprungliga
ansökningshandlingarna.
Ett patent är ett dokument, varigenom ett visst
tidsbestämt rättsförhållande fastställes. Detta
dokument har rättsverkningar, som i vissa
betydelsefulla avseenden — t.ex. i fråga om företrädesrätt
gentemot föranvändare — sträcka sig ända från
det ögonblick, då ansökningen om patentet
räcktes fram över registratorsdisken i ämbetsverket.
För omfattningen av dessa rättsverkningar är bl.a.
de objektiva förhållandena — t.ex. i fråga om
teknikens ståndpunkt — vid
överräckningsögon-blicket avgörande. Till dessa objektiva
förhållanden hör även vad sökanden själv i sina
ansökningshandlingar har uppenbarat angående sin
uppfinning. Det sista konstaterandet är mycket
viktigt. Det leder till den betydelsefulla slutsatsen,
att en patentsökande icke får ändra sina
patentanspråk på ett sådant sätt, att det slutliga
skyddet saknar motsvarighet i de ursprungligen
ingivna handlingarna.
Ett patentanspråk är en definition av den
uppfinning, som avses skyddad. I varje definition
bestämmes det definierades omfång av de i defini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
