Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 14 augusti 1948 - Atomforskningen just nu, av sah — W S — R-s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 augusti 1948
■499
Fig. 4. Kontroll av
horisontalläge på radioaktiv väg.
Fig. 5. Radioaktiv resistor.
emissionen från varje prov. Sedan upprepas denna
procedur med en hel rad prover; det blir därefter lätt att ta
ett okänt prov och genom bestämningen av utstrålningens
storlek exakt bestämma, hur mycket av det radioaktiva
reagenset, som provet höll. För närvarande bestäms sådana
värden för vissa aminer, natriumcyanid och etylxantat. De
resultat, som man tror sig kunna uppnå genom dessa
undersökningar, är mera exakt uppmätning av mineralytor;
beräkning av stabiliteten hos samlarskikt på mineralytor;
mätning av koncentrationen av andra joner, på samma sätt
som en pH-meter mäter koncentrationen av hydroxyljoner;
studium av hela skalan av samlarjoner med hänsyn till
deras preferentiella vidhäftning vid mineralytor.
Den katalytiska processen vid framställning av syntetisk
olja undersöks även med spåranalys. Som bekant reagerar
de vid framställningen använda två gaserna kolmonoxid
och väte med varandra endast i närvaro av en katalysator
t.ex. järn eller kobolt. Järnet förefaller att förbli helt
opåverkat under processen. En teori för järnets roll är, att
kolmonoxiden bildar ett järnkarbonat på järnets vta och
att vätet reagerar med detta karbonat och bildar olja men
lämnar järnet kvar att fortsätta sin katalytiska funktion.
Om man låter karbonatet bildas av radioaktivt kol, borde
oljan bli radioaktiv, om teorin är riktig. Hittills utförda
försök har inte resulterat i radioaktiv olja.
Inom jordbruket tror man sig genom spåranalys få svar
på den gamla frågan om hur växterna upptar
gödningsämnen och på vilket sätt dessa bäst skall tillföras grödan.
Om växten upptar t.ex. fosfat direkt från gödningsämnet
borde detta anbringas direkt i fåran. Om åter växten tar
sitt fosfat från jorden och gödningsämnet sålunda snarare
endast sörjer för jordens komplettering med fosfat, borde
gödningen sås ut mellan fårorna. Om radioaktivt fosfor
blandas in i gödningen och växten blir radioaktiv,
stammar radioaktiviteten från gödningen. Kan ingen
radioaktivitet spåras, har växten tagit sitt fosfat från marken.
Vid stål framställning har man använt radioaktivt svavel
för att klargöra varifrån det i stålet ingående svavlet
härstammar och för att på grund härav kunna bestämma
vilka råmaterial som är lämpligast. Emedan svavel kan
komma in i stålet via koksen ur kol, med malmen, skrotet,
kalkstenen eller brännoljan, är radioaktiva spårmetoder
särskilt ägnade att uppdaga källan. Statistiska data om
svavelinnehållet i råmaterial och göt har stämplat kolet
som den huvudsakliga svavelkällan, men stålmetallurgerna
har hittills inte varit säkra på vilken kemisk form av
kolets svavel det var, som gick igenom
koksningsproces-sen och sålunda kom in i masugnen. Kolet innehåller
svavel i två viktiga former — pyritiskt och organiskt
svavel — men formerna förändras vid förkoksningen så
att det med hittills använda metoder icke har lönat sig
att utforska, om det i koksen ingående svavlet är av
pyritiskt eller organiskt ursprung. Det har sålunda varit en
öppen fråga, huruvida t.ex. lågpyritiska eller lågorganiska
kol har varit bättre som råmaterial till koks för
stål-framställning. Man har därför med hjälp av radioaktivt
svavel framställt små mängder av konstgjord pyrit, som
man sedan omsorgsfullt har blandat med en normal 12 t
kolcharge för en koksugn. Koksens innehåll av konstgjord
pyrit konstaterades sedan genom mätning av svavlets
radioaktivitet. Mätningen visade att proportionen var un-
gefär densamma som för originalkolet och att sålunda
båda svavelformerna överfördes till koksen lika mycket;
det var sålunda vad svavelöverföringen beträffar ingen
skillnad på lågpyritiska och lågorganiska kol. Denna
till-lämpning av radioaktiv spåranalys i industriell skala
påstås vara den största som har förekommit hittills. Försök
pågår för att utröna svavelvandringen i övriga material
och kemiska kombinationer under stålframställningens
gång.
Genom att tillsätta radioaktiv fosfor till bessemercharger
av fosforhaltigt järn tror man sig kunna automatisera
denna färskningsprocess såtillvida, att ett GM-rör kunde
manövrera konvertern, så snart lämplig fosforhalt ernåtts hos
stålet.
En tillämpning av radioaktiv spåranalys i
verkstadsindustrin, som må nämnas, är bestämningen av
metallöverföringen mellan axel och lager i en lagergång.
Radioaktiviteten kan utnyttjas även för noggrann inställning av t.ex.
en balans i horisontalläge eller vid bestämning av
balansens lutning, fig. 4. Varje avvikelse från
horisontalläget ökar strömmen i den ena fotocellen och minskar
strömmen i den andra. Om fotocellerna bryggkopplas, kan
anordningen göras mycket känslig och användas även för
automatisk inställning av balansen.
Tjockleken och homogeniteten hos bandvara, t.ex. filmer,
kan enkelt och snabbt kontrolleras vid tillverkningen med
en apparat, som utnyttjar betastrålningens
genomträngande förmåga. Bandet får löpa mellan två elektroder, av
vilka den ena är täckt med en betastrålande substans.
Strålningen genom bandet jämföres med strålningen
genom ett kalibrerat band.
Bland instrumenttekniska tillämpningar kan nämnas den
radioaktiva resistorn, fig. 5, som utnyttjar alfa- och
betastrålarnas förmåga att göra luften ledande genom
joni-sation. Resistorn består av en joniseringskammare med två
elektroder, av vilka den ena är beklädd med en
alfastrå-lare, t.ex. polonium, och den andra är ansluten till en
elektrometer eller förstärkare. Då elektrodspänning stiger,
ökas även strömmen ända tills mättning inträder.
Besisto-rerna är helt fria från polarisation och fullständigt
okänsliga för temperaturväxlingar. De är särskilt användbara
som gallermotstånd i elektronikkretsar med mycket högt
gallermotstånd; de är även lämpliga vid mätning av höga
spänningar, särskilt i sådana fall då endast en mycket liten
ström kan tas ut.
I den radioaktiva mikrometern, fig. 6, har man fått en
ny apparat för noggranna tjockleksmätningar. Den
grundar sig på det faktum, att alfastrålarnas räckvidd i luft är
ca 1 000 gånger större än i vissa isolerande, organiska
vätskor. Om man fyller en joniseringskammare med en
dylik vätska, ger redan en ytterst liten variation i
elektrodavståndet en betydande förändring i
joniseringsström-men. Låter man elektrodavståndet bli direkt beroende av
den tjocklek, som man önskar mäta, kan mätaren för
joniseringsströmmen kalibreras direkt i längdmått.
Känsligheten och noggrannheten kan göras mycket stor.
Sålunda är det möjligt att mäta värmeutvidgningen hos
material med ett fel som är mindre än 10 5 mm. Genom att
reglera utgångsavståndet mellan elektroderna kan man
variera känsligheten inom mycket vida gränser. För att
undvika polarisation hos vätskan tillför man
joniserings-kammaren en växelspänning.
Med den radioaktiva integratorn, fig. 7, kan man snabbt
Fig. 6. Radioaktiv mikrometer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
