Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 28 augusti 1948 - Byggnadsindustrins självkostnadsproblem, av Magnus Smedberg - Stadsbyggnad, av Magnus Smedberg - Det industriella tillskottsvärmets inverkan på den byggnadstekniska värmeekonomin, av Folke Tigerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
TEKNISK TIDSKRIFT
Föreliggande skrift har tidigare publicerats i form av nio
uppsatser i Affärsekonomi under 1946 och 1947. Då
platsutrymmet för uppsatserna var begränsat, har i den
sammanfattande skriften vissa kompletteringar införts.
Inom andra industrigrenar än byggnadsindustrin har ju
sedan länge mycket stort intresse ägnats åt
självkostnadsberäkningar, t.ex. genom Mekanförbundets kontoplan. På
senare år har byggnadsindustrin, och då speciellt
husbyggandet, fångat allmänhetens och pressens uppmärksamhet
genom diskussionerna om byggnadskostnad kontra hyra.
Kommunal och statlig bostadsproduktion utan "enskilt
vinstsyfte", rationalisering av byggandet osv. är kända
uttryck. En förutsättning för att man skall kunna angripa
dessa problem rationellt är, att man någorlunda exakt vet,
vad de enskilda kostnadsfaktorerna har för betydelse; med
andra ord, man behöver en ordentlig
självkostnadsberäkning. Förhållandena inom byggnadsindustrin och då
speciellt på arbetsplatserna kräver, att där tillämpliga
kontoplaner görs så enkla och överskådliga att skriv- och
bokföringsarbetet blir ett minimum. Förf. har försökt sig på
att anvisa lösningar till detta problem. Med exempel från
väg- och vattenbyggnadsarbeten och från
husbyggnadsindustrin har i stora drag visats, hur man med enkla
hjälpmedel kan organisera redovisningsarbetet för att få
underlag för löpande kostnadsövervakning och för
framtida förkalkyler. Det har tidigare sagts, att andra industrier
blivit tvungna att ägna dessa frågor större
uppmärksamhet, särskilt på grund av den prisreglerande konkurrensen
med utlandet. Detsamma gäller viss del av
byggnadsämnesindustrin. Men även svensk byggnadsindustri söker sig ju
ut på världsmarknaden inom entreprenadområdet, och
här hemma går nu och då storbyggen till utländska,
speciellt danska firmor. Magnus Smedberg
Stadsbyggnad, utgiven av Svenska Konimiinal-Tekniska
Föreningen, Stockholm 1944. 566 s., 116 fig. 20 kr.
Kommunaltekniska Föreningen anordnade 1938 en
stadsbyggnadsvecka I, där frågor om
stadsbyggnadsförfattningarnas tillämpning behandlades, och 1942
stadsbyggnadsvecka II, ägnad åt vattenverk, avloppsverk, gator och
vägar, renhållningsverk samt hamnar. Stadsbyggnadsvecka
III, anordnad i Stockholm våren 1944, avsåg att behandla
inom region-, stadsplane- och fastighetsbildningsväsendet
och mätningstekniken samt inom bostadspolitiken aktuella
frågor. I veckan deltog sammanlagt 545 personer, därav
många kommunala förtroendemän ej tillhörande
föreningen. Mötesförhandlingarna har samlats till en bok
liksom fallet varit även tidigare.
Metoden att samla ett årsmötes förhandlingar kring ett
eller ett fåtal tema praktiseras ju numera ganska allmänt
och medger, att man kan få aktuella utvecklingstendenser
inom olika avsnitt av mötesärendet snabbelysta av de
därför mest lämpade personerna. Det föreligger sedan alltid
en viss fara i att utge förhandlingarna i tryck, speciellt
i kristider, då det som gjort ett ämne aktuellt lika fort
kan göra det inaktuellt. I föreliggande verk synes dock
endast kapitlet om "Statens stöd åt bostadsbyggandet" ha
blivit delvis föråldrat genom att stödformerna och
principerna för dessa under dè senaste åren förändrats och
kompletterats. Huvudparten av föredraget omfattar dock
en allmän överblick över de utvecklingshistoriska
betingelserna inom detta område sådana de te sig från Statens
Byggnadslånebyrås horisont. I övrigt innehåller bokens
allmänna avdelning (avsedd för kommunala
förtroendemän och tekniska tjänstemän) regionplanering, kommunal
jordpolitik, inkorporering, kulturskydd åt stadsbyggnader,
kommunal bostadspolitik, mätningsväsendet och
gatukostnadsproblemet m.m. och den särskilda avdelningen
(avsedd enbart för de tekniska tjänstemännen)
stadsbyggnadsförfattningen, samhällsmätningens organisation och
utförande, detaljmätning, kartering, angående rätt till
vattenområde i stad, väglagarna, ensittarlagen, gränsbestämningar
m.m. De föredragen efterföljande diskussionerna har ut-
V
förligt refererats och utgör belysande komplement till,
anförandena. Bland diskussionsdeltagarna återfinner man
åtskilliga stridbara debattörer från kommunal- och
bostadspolitikens slagfält, som vanligt med starkt personliga
åsikter och stundom ganska oförenliga sådana.
Magnus Smedberg
Det industriella tillskottsvärmets inverkan på den
byggnadstekniska värmeekonomin, av Harry Kreuger.
IVA Handl. 194, Stockholm 1947. 40 s., 4 fig. 5 kr.
Beräkningar av värmeisolering för industribyggnader
skiljer sig i vissa avseenden från motsvarande beräkningar
för bostadshus. I förra fallet måste bl.a. hänsyn tas till
det värme, som alstras från maskiner, ugnar m.m. och
som erhålles som en biprodukt från driften. Detta värme,
som kallas det industriella tillskottsvärmet, står i
värme-ekonoiniskt hänseende kostnadsfritt till förfogande och
bidrar till att minska såväl värmekostnaderna som
värmeisolerings ekonomiska tjocklek.
I detta häfte studeras förhållandena med utgångspunkt
från enplans industribyggnader. Förf. klargör först de
ekonomiska principerna i fråga om räntabilitet och
värme-kostnader. Gränsräntabiliteten utgör nettoavkastningen
utöver annuiteten på den sista i anläggningen investerade
delen av kapitalet och denna bör ge en årsvinst minst lika
stor som vid en investering i annat likvärdigt objekt.
Uppvärmningskostnaderna erhålles i stort sett genom
sammanställning av anläggnings-, eldnings- och bränslekostnader.
Det industriella tillskottsvärmet inverkar icke blott på
värmeförsörjningen utan även på den värmeekonomiska
dimensioneringen. Med det industriella tillskottsvärmet
menas i detta sammanhang det nyttiga värme, som,
omräknat i kcal, genomsnittligt alstras per m2 golvyta och
drifttimme under eldningssäsongen (E kcal/m2h). Känner
man temperaturförhöjningen r i byggnaden på grund av
detta värme, kan man exempelvis direkt ur en
deklarationskurva beräkna tillskottsvärmets andel i totala
värmeförsörjningen. För att beräkna r fordras emellertid
kännedom om dels värmeförlusterna, såsom transmissions-,
självdrags- och ventilationsförluster per m2 golvyta, dels
tillskottsvärmets storlek och driftgrad.
För en byggnad i sin helhet bestämmes
transmissionsförlusterna såsom summan av värmegenomgången genom
tak-, vägg- och fönsterytor. Som lämpligt jämförelsetal
skaffar man sig ett uttryck för värmegenomgången per nr
golvyta. Därtill kommer förlusterna genom självdrag, vilka
lämpligen kan uttryckas såsom en viss procent av
transmissionsförlusterna. Transmissions- och
självdragsförlus-terna tillsammans betecknas med bokstaven g och ger ett
visst uttryck för byggnadens standard i
värmeisoleringshänseende. Fönsterytor medför i allmänhet mycket stora
förluster i värmehänseende. Förf:s undersökningar visar
bl.a. att artificiell belysning i allmänhet ställer sig
billigare än naturljuset, om hänsyn tas såväl till
anläggnings-som driftkostnader. Ur värmeekonomisk synpunkt är det
därför tillrådligt att gå ned till den minsta fönsteryta, som
Yrkesinspektionen tillåter, samt göra belysningen så
effektiv som möjligt. Även ventilationsförlusterna kan uttryckas
per nr golvyta; kallas de för v, får man det totala
värmebehovet G, som skall täcka förlusterna på grund av
transmission, självdrag och ventilation och som sålunda kan
skrivas G\=g-\-v kcal/m20C h. I Axel Erikssons
doktorsavhandling "Byggnadsteknisk värmeekonomi" lanseras
värmebehovstalet Mellan G och n råder sambandet
G — 3
Med kännedom om en orts värmeförbrukningstal, U i
1 000°G h, vilket anger antalet gradtimmar under eldnings*
säsongen mellan en medeltalsberäknad temperaturkurva
för orten i fråga och en innertempexatur, vilken enligt
praxis sättes till + 17°C, kan det årliga värmebehovet per
nr golvyta beräknas och blir W i= 1 000 • G • Q kcal/m2.
Siffrorna på värmeförbrukningstalen finns uträknade i
andra arbeten, som förf. hänvisar till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
