Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 11 september 1948 - Framsteg inom icke-järnmetallurgin, av A J Murphy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
TEKNISK TIDSKRIFT
nötningsmotståndet. Detta föranledde
reflexionen, att de självbevarande egenskaperna hos den
oxidhinna, som bildas på bronsen vid
nedsänkning i havsvatten, kan vara av betydelse
härvidlag. Vi har försökt att genom mätning av
lösningspotentialen bestämma hastigheten med
vilken oxidhinnan upplöses och återbildas under
pågående nötningsförsök. De experimentella
svårigheterna är ännu ej övervunna men kurvan
(fig. 10) visar den snabba läkning, som äger rum,
när oxidhinnan hos ett stycke aluminiumbrons
repas sönder i havsvatten.
Aliniiinhimlegeringar
Under åren före 1939 baserades smidda
lätt-metallegeringar huvudsakligen på duraluminium
— en legering, som väsentligen hade följande
sammansättning: koppar 4 %, magnesium ca
0,5 %, mangan ca 0,5 % och i allmänhet smärre
mängder kisel. Tekniken för gjutning, valsning,
pressning, smidning och dragning av denna
legering hade utvecklats till en mycket hög nivå och
metallografiska undersökningar hade givit goda
anvisningar för rätt värmebehandling. Den
legering i denna serie, som hade de högsta
hållfasthetsegenskaperna för pressade eller smidda
föremål, var den, som höll 3,5—4,0 % koppar, 0,3—
0,6 % magnesium, max. 1,2 % mangan, 0,5—
1,5 % kisel, max. 1,0 % järn och följande
specificerade hållfasthetsegenskaper: sträckgräns vid
0,1 % förlängning 37,8—14,1 kp/mm2, brottgräns
44,1—50,4 kp/mm2, förlängning 8 %.
Till maskindelar, som måste tåla höga
temperaturer, t.ex. kolvar och cylinderlock, användes
gammalegering och denna närsläktade legeringar,
men den största delen av smidda
aluminiumlegeringar grundade sig på duraluminium-serien.
Ända sedan 1912 hade man känt att höga
brott-gränser (63 kp/mm") kunde erhållas med
aluminiumlegeringar, hållande som väsentliga
hårdgörande element zink och magnesium. Legeringar
inom dessa serier, som efter kort tid befanns
osäkra, var E-legeringen i England och
Construc-tal 8 i Tyskland. Legeringar av denna typ hade
i hög grad gjort sina uppfinnare besvikna genom
sin tendens till spontan sprickbildning. Orsaken
till denna farliga svaghet förstod man ej, och det
klarlades ej huruvida missödena berodde på kor-
Fig. 10.
Lösningspotentialens variation
med tiden hos
komplex
alumi-niumbrons; stycket är
fullständigt nedsänkt i
3,5 %
NaCl-lösning; potentialen mäts mot
mättad
kalomel-elektrod.
rosionsutmattning eller andra orsaker. Mer eller
mindre empiriska försök att eliminera dessa osäkra
egenskaper misslyckades och legeringarna
försvann ur marknaden. Flygkonstruktörernas
konstanta efterfrågan på bättre material, i synnerhet
i förhållandet hållfasthet till vikt, föranledde
me-tallurger och metallografer att upprepade gånger
återvända till undersökningen av orsakerna till
de oberäkneliga bristningsfenomenen hos de i
övrigt mycket attraktiva aluminium—magnesium
—zinklegeringarna. Under slutet av 1930-talet
undersöktes en av dessa tillräckligt noga för
att man skulle kunna inrangera den bland
till-låtet flygkonstruktionsmaterial.
Sammansättningen var: magnesium max. 4 %, mangan max.
1 % , zink 4—8,5 % , koppar max. 3 %, kisel max.
0,6 ■%, järn max. 0,6 %, titan max. 0,3 \%, krom
max. 1,0 % \ sträckgränsen vid 0,1 % förlängning
var 47,25—51,97 kp/mm2, brottgränsen 55—60
kp/mm2 och förlängningen 5 %. För
flygkonstruktioner kunde den emellertid endast
anbefallas i få fall. Detta motiverades med, att
ehuru materialet visade sig fritt från
bristningsfenomen, kunde ändock sådana inträffa, när
materialet efter alla bearbetningar
värmebehand-lades. Detta gällde sektioner som kallbearbetats,
t.ex. dragna stänger och balkar som böjdes i kallt
tillstånd och efter det andra steget i
värmebehandlingen, dvs. åldring vid ca 150°C.
Det anses nu allmänt att förkrigslegeringens
nickelhalt var ogynnsam oin materialet utsattes
för långvariga påkänningar, vilket dock ej kunde
förklara, varför man i dylika legeringar utan
nickel gjorde samma iakttagelser efter betydligt
kortare tid. Den sista upptäckten om dessa
hållfasta aluminiumlegeringar var det goda
inflytandet av små mängder krom gentemot
spänningskorrosion. En stor mängd dylikt material i form
av dragna och smidda föremål har varit i tjänst
utan missöden under tillräckligt lång tid för att
övertyga de flesta konstruktörerna om
stabiliteten hos dessa nya representanter för familjen.
Metallografiska undersökningar visar
övertygande, att kromen utövar sitt inflytande på
fördelningen i mikrostrukturen av
huvudkomponenterna i legeringen, särskilt i närheten av
korngränserna. Man får hoppas, att en slutgiltig förklaring
på effekten av de små mängderna av krom och
andra metaller kommer inom en snar framtid, så
att användningen av de mycket hållfasta
aluminium—magnesium—zinklegeringarna kommer att
vila på en mera tillfredsställande vetenskaplig
grund.
Under sökandet efter en aluminiumlegering, som
vore lämplig som beståndsdel i gjutna föremål,
samtidigt utsatta för påkänningar och korrosion
från havsvatten, har mycket intresse knutits vid
en som håller 10 % magnesium. Detta är den
mest hållfasta i hydronalium-serien, som efter
värmebehandling har en brottgräns av 25,2—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
