Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 11 september 1948 - Framsteg inom icke-järnmetallurgin, av A J Murphy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 september 1948
567
Fig. 11. Reaktion mellan metall och formmaterial för en
10 % magnesium—aluminiumlegering; upptill med, nedtill
utan 0,010 % beryllium (efter avgasning med AlCla).
28,35 kp/mnr, en sträckgräns av 17,32—20,47
kp/mnr och en förlängning av 7 %, Två tekniska
svårigheter förhindrade användningen av denna
legering under lång tid, dels den smälta metallens
reaktion med materialet i sandformen, dels
benägenheten hos den gjutna metallen för
inter-kristallin korrosion och spänningskorrosion, om
den värmebehandlas felaktigt.
Reaktionsbenägenheten med fuktigheten i sandformen beror
otvivelaktigt på den närvarande halten av
magnesium i legeringen, men tillsatser av svavel i
sanden, som i vanliga fall är tillfyllest vid
gjutning av magnesiumlegeringar, inhiberar ej denna
reaktion, när aluminiumlegeringen håller
magnesium. Som ett alternativ har det visat sig, att
en ringa tillsats av beryllium till smältan har
Varit framgångsrik. Detta medför även den
fördelen att hydronalium-legeringen kan användas
i samma gjuteri som andra typer av
aluminium-legeringar, eftersom någon speciell gjutsand ej
längre är behövlig. Fig. 11 visar hur legeringen
utan beryllium reagerar med fuktigheten i
gjutsanden och alstrar en skör zon omedelbart under
ytan på gjutgodset. Detta ger sig till synes
som en mörk bård i en brottsektion och
resulterar i defekter vid maskinbearbetningen. En
tillsats av endast 0,01 % beryllium eliminerar denna
verkan, som framgår av fig. 11.
Den värmebehandling, som användes för gjutna
föremål, består huvudsakligen i snabb avkylning
från 430°G. De mekaniska egenskaperna,
fastlagda i de engelska specifikationerna i brottgräns
minst 25,2 kp/mnr och förlängning minst 7 <-%,
kan erhållas trots medgivandet av en ansenlig
variation i värmebehandlingen. I sand gjutna
föremål tillfredsställer dessa fordringar antingen
kylda i kall olja direkt från 430°C, kylda i varm
olja och därefter sakta svalade till 330UC, kylda
i varm olja, eller endast kylda i luften. Vid
långsammare svalning utfälles emellertid en annan
komponent, Al3Mg2, vid korngränserna i den
fasta aluminiumrika lösningen. Om dessa
utfällda korn bildar en sammanhängande film,
inträder en mycket allvarlig reduktion i mot-
ståndet mot spänningskorrosion. Antagligen
ligger förklaringen till denna svaghet ej så mycket
i, att en kontinuerlig interkristallin hinna bildas,
som att en zon närmast korngränsen är utarmad
på utskild Al3Mg2. Allvaret i denna försvagning av
strukturen framgår av följande
undersökningsresultat, i vilket fyra provstycken av legeringen efter
två olika värmebehandlingar utsattes för
dragpå-känning genom konstant viktsbelastning och två
gånger dagligen besprutades med en svagt
surjord natriumkloridlösning. Tvä genom kylning i
kokande vatten från 430 C korrekt
värmebehandlade prov belastades intill sin sträckgräns (17,3
kp/mnr) under det att två andra, som tillåtits
kallna helt långsamt från 430°G, belastades intill
sträckgränsen (11,0—12,6 kp/mnr). Under dessa
påkänningsförhållanden brast de två felaktigt
värmebehandlade proven inom 12 h, under det
att av de riktigt värmebehandlade det ena höll i
715 h och det andra i 720 h innan brott inträdde.
Ingen redogörelse för lättmetallutvecklingen i
England sedan 1933 skulle vara fullständig utan
en erinran om den
aluminium—kisel—kopparlegering, som är känd under sitt
specifikationsnummer DTD 424 och användes inom ett mycket
skiftande område till gjutna föremål. Legeringen
har den nominella sammansättningen: kisel 5 %,
koppar 3 % och resten aluminium, med
undantag för föroreningar, vars maximala halt dock
stipulerats. Legeringen användes för att minska
åtgången av rent aluminium genom användning
av den stora kvantiteten av duraluminiumskrot,
som erhölls från flygmaskinsindustrin. Genom
blandning av detta duraluminium med
aluminium-—kisellegering erhölls just DTD 424.
Denna legering fann i sandgjuten och kokillgjuten
form stor användning för mindre viktiga detaljer
i flygmaskinskonstruktioner, och lyckligtvis var
gjutningsegenskaperna sådana, att man redan
behärskade dem inom lättmetalltekniken.
Standardhållfastheten är: brottgräns minst 14,27
kp/mnr, förlängning minst 2 %. Sträckgränsen
vid 0,1 % förlängning 7,9 kp/mnr, är
visserligen låg; en värmebehandling i två steg kan
emellertid förändra sträckgränsen och höja brott-
Fig. 12. Föremål av hydronalium; t.v. skeppsventil av
HY 65, t.h. gjutgods av HY 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
