Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 11 september 1948 - Livets natur, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
TEKNISK TIDSKRIFT
gameter, får det för arten utmärkande kromosomantalet.
Reduktionsdelning med bibehållande av artkaraktärerna
vore uppenbarligen omöjlig, om alla kromosomer vore
helt olika.
Generna är linjärt ordnade i kromosomerna i en bestämd
ordningsföljd. Mot varje gen i en viss kromosom svarar
då en viss gen i den analoga kromosomen. Dessa gener
kallas allela eller allelomorfa. Matematiskt uttryckt
svarar A mot a eller A mot icke A. Den ena, A, representerar
en dominant egenskap, den andra, a, en recessiv. Enligt
Nielsen har ärftlighetsforskarna räknat med dessa gener,
men ingen har ens försökt förklara, vad alleli egentligen
innebär. Allela gener kan uppenbarligen ej vara identiska,
men de måste vara på något sätt likartade. Vilka
kemiska föreningar kan uppfylla dessa villkor? Nielsens svar
på denna fråga är, att den dominanta genen är en viss
optiskt aktiv förening (höger- eller vänstervridande), under
det att den recessiva är motsvarande mesoförening. Allela
genmolekyler har alltså enligt hans mening samma kemiska
konstitution dock med den skillnaden, att den dominanta
är osymmetrisk, under det att den recessiva är symmetrisk.
Nielsens uppfattning står uppenbarligen ej i strid med
Alexanders men går ett steg längre, ty enligt den är livet
oupplösligt knutet till optiskt aktiva ämnen. Samtidigt
tycks emellertid Nielsen vara försiktigare än Alexander
i sina slutsatser, ty han anser sig ej ha lämnat en
fullständig beskrivning av livets natur, under det Alexander
synes betrakta sin teori som tillräcklig grund för en
fullständig lösning av livsprocessernas gåtor. Nielsen säger
nämligen, att det levande skiljer sig från det icke
levande genom att innehålla en "vital princip", utgörande allt
det hos det levande, som ännu icke kan förklaras med
fysikaliska och kemiska lagar. Han anser alltså, att det
finns skillnader mellan levande och död materia, som
ännu ej kunnat definieras, och synes därigenom inta en
neovitalistisk ståndpunkt.
Ehuru Alexander tycks föreställa sig, att hans åskådning
är rent mekanistisk, vilket särskilt starkt framhålles i
förlagets reklam, torde hans framställning i själva verket
ha ett tydligt drag av neovitalism. Hans definition av
levande enheter, t.ex. gener, innebär nämligen, som senare
skall visas, en icke mekanistisk föreställning.
Även om det är omöjligt att utreda, hur livet uppstått på
jorden, är det kanske tänkbart att ur nu levande tings
egenskaper och fortplantning dra slutsatser om det sätt, varpå
växt- och djurvärldens utomordentligt rika variation
uppstått, dvs. om arternas uppkomst. Med denna fråga
sysslar utvecklingsläran, om vilken Alexander säger: "Today
much scientifically informed people may differ as to the
relative value of the various factors influencing evolution,
they are unanimous in accepting evolution as a fact." Han
citerar vidare Sir William Bateson, som har sagt, att det
är omöjligt att inse, hur en differentiering i arter skett.
Variationer av många slag har iakttagits men icke
uppkomsten av en ny art. Den del av utvecklingsläran, som
behandlar arternas uppkomst, förblir därför ytterligt
mystisk. Han säger sig icke betvivla, att en utveckling skett,
utan blott att den tekniska frågan om arternas uppkomst
icke fått ett riktigt svar.
Alexander anser, att problemet kan uttryckas med
frågan: "Genom vilken materiell mekanism kan ärftliga
förändringar framkallas och fortplantas hos levande ting?"
På denna fråga svarar han helt enkelt: "Den främsta
orsaken till utveckling är en ärftlig förändring hos
existerande och potentiella biokatalysatorer." Hur han menar,
att dessa förändringar uppstått eller uppstår, är
emellertid ej fullt klart. Det förefaller, som om han tänkte sig,
att de kunde åstadkommas genom miljöpåverkan under
mycket lång tid. Detta förefaller dock icke vara något
uttömmande svar på frågan om arternas uppkomst utan
blott en omskrivning av problemets formulering.
Om varje vetenskapsman måste vara anhängare av
utvecklingsläran, är Nielsen ingen vetenskapsman, ty han
säger om utvecklingslärans stora trumf: den nu levande,
entåiga hästens härstamning från det utdöda, fyrtåiga djur,
av vilket man funnit fossil: "Alt dette er fylogenetisk
Fantasi, som bygger paa Omgivelsernes Indflydelse paa Arter
-ne. Da man aldrig har iagttaget noget saadant, forbedres
Teorins Sandsynlighed ved at lade den foregaa i Løbet av
60 Millioner Aar." Sedan Nielsen framhållit, att arterna
enligt ärftlighetsforskningens samlade resultat visar en
utomordentlig konstans, ger han utvecklingsläran följande
nådestöt: "Derför maa Arten antages at have bestaaet
al-tid og vil bestaa altid, hvis den ikke uddør. Dens Skabelse
af noget andet end Arten selv kan ikke belægges med et
eneste Bevis. Derför er Udviklingslæren en uholdbar Teori.
Men den er ogsaa blevet et Dogme, ja en Trosbekendelse,
og Trosbekendelser rokker man ikke ostraffet ved."
Det, som Nielsen framför allt vänder sig mot, är
utvecklingslärans påstående, att de högre mer komplicerade
organismerna uppstått ur de lägre, enklare, dvs. att
människan är den mest fulländade levande varelsen, den topp,
till vilken livet nått under sin långvariga verksamhet på
jorden. Tvärtom är människan enligt hans åsikt med
hjärnan som enda undantag alltigenom sämre, dvs. mindre
ändamålsenligt, utrustad än annat levande. "Men", säger
han, "det är ju människan, som hittat på utvecklingsläran".
Man torde dock kunna invända, att människans andliga
utrustning tydligen mer än väl kan uppväga alla bristerna
i den rent fysiska. Enligt Nielsen kan vidare icke anses,
att livet på jorden ständigt blivit rikare, dvs. utvecklats
och alltjämt utvecklas mot något mer fulländat. I stället
måste det för länge sedan ha passerat sin kulmen och
befinner sig nu på snabb tillbakagång, i det art efter art
utdör, under det man icke i något enda fall kunnat
konstatera, att nya arter kommer i stället. De "högre" växterna
och djuren, inklusive människan, går mot en säker
förintelse och så småningom kommer det "lägre" men
effektivare utrustade livet i form av virus och bakterier att
behärska jorden.
Ehuru Nielsens och Alexanders teorier om det levandes
minsta enheter kan förenas, är deras åsikter om
utvecklingsläran tydligen fullkomligt motsatta. Härtill bidrar
åtminstone i någon mån en olikhet i deras uppfattning av
ärftlighetsmekanismen. Nielsen anser klart bevisat, att
generna ensamma bestämmer en individs egenskaper, under
det Alexander påstår, att även den cytoplasma, som
åtföljer kromosomerna i gameterna, måste tillskrivas en
viss inverkan på resultatet av genernas verksamhet. Då
cytoplasmans sammansättning mycket väl kan påverkas
av näringsfysiologiska förhållanden, dvs. av miljön, kan
denna tänkas leda en arts utveckling.
Av det ovan anförda tycks framgå, att man alltjämt
måste instämma med Bateson: arternas uppkomst
förblir ytterligt mystisk. I alla händelser torde det vara
omöjligt att ur livets nuvarande natur med säkerhet härleda
det sätt, varpå arterna uppstått. Nielsen synes nämligen
ha rätt däri, att något som helst bevis för utvecklingslärans
påståenden icke kan anföras. Den är och förblir en teori,
ju mindre sannolik, ju större vikt man lägger vid
arvsmassans konstans. Även om cytoplasman enligt Alexander
räknas dit, synes det svårt att tänka sig så stora
variationer i den, att nya arter kunnat uppstå. Det är dock minst
lika svårt att godta Nielsens slutsats, att alla arter, de nu
utdöda och nu levande, en gång måste ha levat samtidigt.
Då emellertid detta resultat uppnåtts under den helt
obestyrkta förutsättningen, att generna alltid varit lika
konstanta, som de är nu, kan man kanske stilla sin
vetgirighet med hypotesen, att generna icke alltid haft samma
stabilitet. Det synes dock icke otänkbart, att
artkaraktärerna för länge sedan varit betydligt lättare att
påverka än nu, dvs. att det levande under tidernas lopp
förändrats så, att generna alltmer närmat sig konstanta
jämviktstillstånd. Endast genom en dylik teori synes det
möjligt att förena utvecklingslärans påståenden med
ärftlighetsforskningens resultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
