Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 11 september 1948 - Livets natur, av Sigge Hähnel - Hur kemien omskapar världen, av Dah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 september 1948
579
Accepterar man denna hypotes, öppnas vissa möjligheter
till betraktelser, men det måste framhållas, att de är
begränsade. Man kan väl fortfarande knappast tänka sig,
att livet på jorden börjat med en enhetlig levande massa,
en enda art, ur vilken alla andra utvecklats, ehuru del
tycks vara så, anhängarna av utvecklingsläran helst vill
ha det. För att komma därhän måste man helt avskaffa
ärftlighetslagarna, dvs. avlägsna sig så långt från livets
nuvarande aspekter, att man hamnar i rena fantasier.
Emellertid kan man tänka sig, att nu levande arter kan ha
uppstått ur närstående, som dött ut men lämnat spår efter
sig i form av fossil. Hästens utvecklingshistoria kan
alltså kanske anses räddad.
Vidare kan man tydligen instämma med Nielsen, att
livet åtminstone i stort sett nått och troligen passerat sin
kulmen. Undantag utgör kanske virus och bakterier, som
ofta visar en förbluffande anpassningsförmåga.
Emellertid behöver man icke anlägga en fullt så pessimistisk syn
på framtiden som Nielsen. Virus och bakterier är
nämligen för sin existens beroende av växter och djur. Det är
därför av vital betydelse för dem, att värdorganismer hålls
vid liv, och man har också funnit, att dödande raser
av-mikroorganismer tämligen snabbt försvinner. Det
förefaller, som om den levande naturen nu befunne sig i ett
jämviktstillstånd, som skulle kunna fortfara mycket lång tid,
om det icke störs, t.ex. genom människans åtgärder. I alla
händelser kan man med äkta skadeglädje konstatera, att
om de högre växterna och djuren försvinner från jordens
yta, kommer denna icke att behärskas av virus och
bakterier, utan den blir obeboelig för dem.
Generna har genom sin ringa storlek hittills undandragit
sig en närgången fysikalisk eller kemisk undersökning
med de relativt grova medel, som för närvarande står till
förfogande. Det finns i själva verket endast indirekta
bevis för deras existens. Då de alltså ej kunnat studeras
direkt, måste såväl Alexanders som Nielsens tydning av
livets yttringar betraktas som ren teori. De förefaller dock
fullt plausibla tack vare det indirekta stöd, som de fått
genom gjorda iakttagelser av levande tings egenskaper och
beteende. De utgör emellertid blott försök att ånge
livsprocessernas förlopp enligt kända fysikaliska och kemiska
lagar och säger intet om, hur dessa processer över huvud
taget är möjliga, dvs. om orsaken till dem enligt fysikens
lagar. Det torde därför vara klokast att ta fasta på
Nielsens uttalande, att skillnaden mellan levande och död
materia ännu ej är känd, dvs. att en hittills obekant faktor
är av fundamental betydelse för en fullständig förståelse
av livsfunktionerna.
Denna åsikt har åtminstone icke uttryckligen framförts
av Alexander. Enligt denne är de enklaste levande
enheterna gener, bakteriofager och de virus, som har molekylära
dimensioner. Allmänt kan en levande enhet sägas vara en
molekyl, som har förmågan att katalytiskt dirigera ke
miska reaktioner och att samtidigt föröka sig genom
auto-katalys. Genom denna definition har dock Alexander
tillskrivit levande ting en egenskap, som icke kan förklaras
med nu kända fysikaliska eller kemiska lagar, nämligen
förmågan att föröka sig. Även de enklaste virus har utan
tvivel en mycket komplicerad sammansättning, men de är
av allt att döma kemiskt sett enhetliga ämnen, eftersom
man lyckats få vissa av dem att kristallisera. Det är
därför åtminstone teoretiskt fullt tänkbart att i laboratoriet
framställa ett ämne med exakt samma konstitution som
ett virus, men ingen vetenskapsman tycks tro, att han på
detta sätt kan framställa ett levande ting med förmåga
till förökning under gynnsamma betingelser. Enligt Stanley
(se Tekn. T. 1948 h. 24 s. 388) kan man möjligen hoppas
att på kemisk väg modifiera existerande virus’ egenskaper.
Vidare framhåller Alexander, att de levande enheterna för
bedrivande av sin katalytiska verksamhet måste ha
lämpligt material, dvs. en lämplig miljö, till sitt förfogande.
Detta villkor uppfyller cytoplasman, och man måste då
fråga sig, huruvida det kan anses teoretiskt möjligt att
framställa denna ur död materia. Hittills har detta icke
lyckats, men Alexander tycks ej anse en sådan syntes
otänkbar, ehuru de praktiska svårigheterna givetvis
torde vara oöverkomliga åtminstone för närvarande. Mycket,
t.ex. den levande cytoplasmans förmåga att motstå sina
egna proteinspaltande enzym, vilken genast försvinner vid
dess död, tycks dock visa, att man även teoretiskt bör anse
det lika otänkbart att syntetisera lämpliga miljöer för de
levande enheterna som dessa själva. Av allt att döma
måste man tillskriva den levande cellens cytoplasma ett
tillstånd, som är okänt hos död materia. Antagandet, att livet
bestäms av en obekant faktor, är trots sitt drag av mystik
troligen en användbar arbetshypotes.
Jämför man vetenskapens nuvarande ståndpunkt inom
biologi och biokemi å ena sidan och inom fysik och kemi
å den andra, finner man, att den utan tvivel hunnit längre
inom det senare än inom det förra området. Detta synes
fullt förklarligt med tanke på levande varelsers
utomordentligt komplicerade natur. Emellertid torde vissa
analogier mellan graden av vetande inom de båda områdena
kunna urskiljas, och dessa kan kanske ge en antydan om,
hur skillnaden mellan levande och icke levande bör
uppfattas.
Den döda materien har så småningom plockats sönder i
molekyler, atomer, neutroner, protoner och elektroner. De
tre sistnämnda partiklarna anses nu vara materiens minsta
byggnadsstenar, men man vet ej, hur de bildats, ej heller
hur de olika atomslagen uppstått. Fastän vissa teorier kan
uppställas, torde dessa frågor knappast kunna slutgiltigt
besvaras, lika litet som livets och arternas uppkomst med
säkerhet kan beskrivas. De levande organismerna har
delats upp i celler, cellkärnor, cytoplasma, kromosomer,
gener. De sistnämnda anses nu vara livets minsta enheter,
men det är icke uteslutet, att än mindre kan upptäckas i
framtiden. Frågar man, vad neutroner, protoner och
elektroner är, får man till svar, att alla är energi. Frågar man,
vad gener är, svarar Alexander, i stort sett med Nielsens
instämmande: "Katalysatorer med förmåga till
självreproduktion." Intet av svaren är särskilt upplysande, men det
förra innebär dock angivande av en teori eller princip,
som utgör grundval för hela fysiken och kemin. Enligt
det senare svaret skulle det utmärkande för alla levande
ting vara förmåga till självreproduktion, och denna
egenskap följer icke av fysikaliska eller kemiska lagar. Detta
sakernas läge inom biologi-biokemi synes icke
tillfredsställande, tv om energibegreppet ej kan användas som
grundval även vid studium av den levande naturen, borde
den fundamentala princip, som sätts i stället, stå i någon
relation till energibegreppet. I annat fall kan en enhetlig
behandling av biologi, fysik och kemi icke uppnås.
Förmåga till självreproduktion synes vara ett föga
vetenskapligt begrepp, ty det tillåter uppenbarligen icke en
matematisk behandling och kan lika litet som vitalisternas
mystiska livskraft ställas i relation till energibegreppet.
Detta visar tydligt, att Alexanders teori icke är helt
mekanistisk, ty den vilar på ett begrepp eller en föreställning,
som är fullständigt främmande för fysik och kemi. För att
nå det mål, mot vilket vetenskapen strävar, en gemensam
grundteori för studium av hela naturen, den levande lika
väl som den döda, tycks en helt ny teoretisk grund för den
förra behövas. Den snabba utvecklingen inom biokemin
antyder, att tiden kanske snart är mogen för dess
skapande. Sigge Hähnel
Hur kemien omskapar världen, av Williams Haynes.
Natur och Kultur, Stockholm 1947. 410 s., ill. 17,50 kr.
Förf. har använt en elegant metod för att inviga sina
läsare i kemins hemligheter. Genom lättfattliga bilder
avslöjar han de olika kemiska sammanhangen utan att
därvid bli osaklig. Genom att han låter de personer och
händelser, som är förknippade med tillkomsten av beskrivna
kemiska produkter, träda i förgrunden, kommer boken att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
