Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 2 oktober 1948 - Långtidsundersökning av transformatorolja, av Anders Elgenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C) 16
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 9. Apparatur för långtidsprov med kall resp. varm olja.
Proven med de två oxidationsmetoderna, som skilja sig
från varandra ej blott genom själva oxidationsprocessèn
(med resp. utan katalysatorer och elektriskt fält) utan även
genom extraktionen av oxidationsprodukterna, visa ännu
en sak av intresse, som illustreras av fig. 8, nämligen att
halten av oljesyra ej följer tjärtalet eller slamtalet.
Oljesyran stiger först snabbt men går sedan mot ett
gränsvärde, som vid slamtalsprovet ligger avsevärt högre än
vid tjärtalsprovet. För olja D är exempelvis oljesyrehalten
vid det förstnämnda provet omkring 3,7 gånger så stor
som vid det sistnämnda.
För att få en jämförelse mellan direkta tjärtalet hos kall
olja och olja vid normal drifttemperatur utfördes en serie
prov på följande sätt. Två satser provkärl enligt fig. 9
iordningställdes. Varje sats bestod av tre likadana
plåtcisterner, slutna i båda ändar, med kvadratiskt tvärsnitt
300 X 300 mm och av 600 mm höjd. I locken fanns endast
ett hål för påfyllning och anbringande av en termometer t.
De tre kärlen voro sinsemellan förenade genom en
rörledning L samt dessutom genom en annan rörledning Lt
med ett höj- och sänkbart plåtkärl B med dimensionerna
300 X 300 X 300 mm. Vartdera av kärlen A var vidare
försett med ett torkkärl E motsvarande ett kärl av det slag,
som brukar anbringas på en transformators
expansionskärl för torkning av den luft, som vid transformatorns
andning insuges till oljan, och i vilket torkmedel av ett
eller annat slag lägges. Kärlen A. skola motsvara
expansionskärl, och genom växelvis höjning och sänkning av
kärlen B efterliknas andningen hos en transformator. Båda
satserna fylldes samtidigt med olja av samma slag. För
korthets skull betecknas provsatserna I och II. Sats I hölls
under hela provtiden vid + 70°C medan sats II fick stå
vid rumstemperatur. Andningens period har för båda
satserna varit en per dygn. Vidare var hos båda satserna ett
av torkkärlen obeskickat, ett beskickat med klorkalcium
och ett med osläckt kalk. Torkmedlen ha tid efter annan
vägts och vid flera tillfällen utbytts. På oljan från de båda
provsatserna har med vissa tidsmellanrum bestämning
gjorts av direkt tjärtal och halt av fri syra. Anordningen
efterliknar oljans driftförhållanden med avseende på
temperatur, luftväxling och uttorkning av luften samt
närvaron av järn. Däremot saknas det elektriska fältet, kop-
parn och lindningarna. Då den ena satsen är relativt kall
och den andra varm,, bör man få en uppfattning om
skillnaden mellan dem med avseende på oxidationshastigheten
och syrabildningen med tiden.
Efter 28 månader avbrötos proven och resultaten
sammanfattades. På fig. 10 ha pi—f(T) och s<=f(T) uppsatts
i kurvform. Det framgår, att direkta tjärtalet är en
rätlinjig funktion av tiden och att syrahalten stiger efter en
kurva, som går mot ett gränsvärde. Den kalla oljan hade
endast i ringa grad oxiderats. Medan den varma oljans
tjärtal, då proven avbrötos, var 0,78 % och dess syrahalt
0,40 %, var den kallas tjärtal endast 0,03 % och dess
syra-halt icke bestämbar. Då den luftmängd, som vid andningen
påverkat oljan, varit ganska stor i förhållande till
oljemängden, har oxidationen blivit avsevärt snabbare än den
skulle blivit i en transformator med motsvarande
temperatur. De verkliga värdena på tjärtalen äro dock större än
de ovan angivna, ty vid bestämningen ha oljeproven tagits
från kärlens mittsektion, så att eventuella
slamavsätt-ningar ej kommit med. Detta inverkar dock ej på annat
sätt än att den verkliga kurvan har en större lutning än
den i figuren angivna. Proven bekräfta således till stor
del de förut gjorda och de slutsatser, som drogos av dem.
Med avseende på de båda oxidationsmetoderna enligt
Andersson—Asea och enligt Rissling må ytterligare
påpekas, att oxidationsförloppen torde vara analoga, fast
förhållandena vid den förstnämnda metoden mera likna
dem i en transformator under drift. Mot den sistnämnda
kan man anmärka, att temperaturen är väl mycket
avvikande från den i en transformator rådande, och vid
Anderssons metod har detta modifierats genom att man
håller 100° i stället för 120°C. Torkmedlen ha i detta
sammanhang ej så stort intresse, emedan man numera
använder torkmedel av andra slag. Det må endast nämnas, att
kalken var mera effektiv som torkmedel än klorkalcium
men att den av andra skäl ej var lämplig för praktiskt
bruk. I kärlen med klorkalcium hade stark kondensering
av olja och rostbildning ägt rum, medan i de med kalk
beskickade inga spår funnos av kondensat eller rost.
Till sist anföres ett exempel på, vilken inverkan
temperaturen kan utöva på oxidationen. Bestämning av tjärtalet
efter oxidation utfördes med två oljor, här betecknade A
och B. Resultaten återfinnas i följande tabell:
Olja A
Temperatur
°C
Olja M
Temperatur P
°C %
110 0,08 110 0,32
120 0,12 120 0,12
130 — 130 0,227
140 0,16 140 0,315
I båda fallen är påverkan av temperaturen stor, ehuru
mindre för olja A än för olja M. Det synes alltså vara
lämpligt att modifiera temperaturen till 100°C vid prov
och tiden 100 h har även visat sig bekväm. Beträffande
katalysatorerna vore det en förbättring, om de kunde
inlemmas i annan form (kemiska föreningar av järn och
koppar, lösliga i oljan), så att man ej blir beroende av de
nu brukliga katalysatorernas (cylindrar av koppar
respektive järn) föränderlighet, av arbetet med reduktion av
metallytorna etc. Det elektriska fältet torde man, efter vad
senare tiders undersökningar visat, kunna undvara.
Slutsatser
Fig. 10. Direkt tjärtal p och halt av oljesyra s hos kall
resp. varm olja.
Av undersökningarna framgår, att en effektiv
övervakning av oljan i transformatorer och apparater för
hög-spänningsändamål är nödvändig både ur drift- och
forskningssynpunkt och att i driftproven bör ingå bestämning
av dielektrisk hållfasthet och syrahalt samt kontroll
beträffande förekomst av vatten. I vissa fall bör även
oxidationsgraden bestämmas. Det är också önskvärt, att en
mera enkel och snabbare metod för bestämning av
oxidationsbeständigheten utarbetas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
