Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 6 november 1948 - Trokoidformade elektronstrålar och trokotronen, av Hannes Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 19.
Potentiometer-kopplad trokotron.
Fig. 20. Strömmens
fördelning på spadar s och
plattor p som funktion av
elektronkanonens spänning Vc.
tidskonstant och dels av den spänning till vilken
/?C-kretsen är kopplad. Genom att variera denna
spänning kan man reglera den tid, som strålen
befinner sig i ett fack.
Detta förhållande möjliggör i princip
trokotro-nens användning för puls-tidmodulerad
inulti-plextelefoni. Plattorna i de olika facken kopplas
till de inkommande spänningarna från ett antal
telefonsamtal. Spadarna kopplas genom små
kondensatorer till en utgående linje. På denna
får man alltså impulser för var gång strålen går
över från ett fack till nästa, och denna tid
bestämmes av de inkommande signalspänningarna.
Ett enkelt kopplingsschema för denna anordning
framgår av fig. 16. För att undvika överhörning
kan man endast använda vartannat fack, under
det att mellanliggande fack måste impulseras
från en generator, som ger i tiden fasta impulser.
Impulsernas utseende framgår av fig. 17. När
impulserna kommit till mottagarstationen
appliceras de på en trokotron, som stegar, och den
tid, som strålen befinner sig i de olika facken,
bestämmes alltså av tiden mellan konsekutiva
impulser (fig. 18). Härigenom blir
medelströmmen till varje fack beroende på avståndet mellan
impulserna och därigenom bestämd av den
1110-dulerande spänningen på motsvarande kanal av
sändarstationen.
En annan möjlighet att använda trokotronen
som omkopplare visas i fig. 19. Här är spadar
och plattor kopplade till en potentiometer, så att
spänningen stiger ifrån första till sista facket.
Strålens potential bestämmes av den spänning,
som lägges på elektronkanonen, vilken i detta
fall får anses bestå av katoden, anoden och
skenan. Om potentialen på dessa elektroder varierar
längs en sågtandkurva, kommer strålen att gång
på gång svepa över de olika facken. Fig. 20
visar strömmen till de olika elektroderna som
funktion av katodspänningen, eller — vid
sågtandspänning — som funktion av tiden. Om
spänningen på en platta ändras, kommer
strömkurvan till plattan och den närliggande spaden
att förändras och genom att på detta sätt variera
spänningen på en platta kan man åstadkomma
en tidsmodulation av spadströmmen. Om
impulser till linjen tas ut från spadarna, bli de
alltså puls-tidmodulerade, om de inkommande
signalspänningarna föras till plattorna. En
mottagare kan byggas enligt en snarlik princip.
Åtskilliga andra användningar ha prövats; bl.a.
pågå försök att utnyttja trokotronerna i
matematikmaskiner.
Maximal ström genom en trokotron
I allmänhet önskar man, att strömstyrkan i en
trokotron skall bli så stor som möjligt och de
nödvändiga spänningarna så låga som möjligt.
Detta är av särskild betydelse för att trokotronen
skall fungera snabbt, då ju kretsarnas
tidskonstanter ytterst bestämmas av förhållandet mellan
spänning och ström, vilket lämpligen kan kallas
för trokotronens impedans. Försöker man öka
strömstyrkan över en viss gräns, inträffa en del
icke önskvärda men teoretiskt mycket
intressanta bifenomen, vilka särskilt studerats av
Åström. Det mest anmärkningsvärda av dessa är
att ström börjar flyta till elektroder (t.ex.
skenan) som äro negativa i förhållande till
glödtråden. Ström till en negativ elektrod brukar ju
i regel tyda på att elektronröret svänger. Då ju
det karakteristiska för trokotronen är att varje
elektrod har en negativ karakteristik och alltså
lätt ger upphov till svängningar, var den
"negativa strömmen" till en början ej så
anmärkningsvärd. Vid omsorgsfull avkoppling, så att inga
svängningar kunde påvisas, kunde man
emellertid fortfarande uppmäta ström till negativa
elektroder. Detta visar att elektronerna, som röra sig
i trokotronens magnetfält, på något sätt öka sin
energi, även om inga växelspänningar finnas på
elektroderna. Det visade sig vid de fortsatta
undersökningarna, att uppträdande av strömmar till
negativa elektroder alltid åtföljas av ett brus i
trokotronen, och detta uppkommer sannolikt som en
följd av instabiliteter vid elektronernas rörelser i
magnetfältet. En preliminär teoretisk utredning
har gjorts av docent K G Malmfors. Fenomenet
är antagligen detsamma som observerats vid
magnetroner, där som bekant ström iakttas även
vid så stora magnetfält, att man icke skulle vänta
sig att några elektroner kunde nå anoden.
Från teoretisk synpunkt är bruset och de
"negativa strömmarna" mycket intressanta. Mycket
tyder på att detta brus genereras på samma sätt
som de radiostörningar, som observerats ifrån
solen och från vintergatan. Förhållandena i en
trokotron äro i själva verket förvånansvärt lika
förhållandena i solkoronan. Elektrontäthet,
elektronenergi och magnetfält äro av ungefär samma
storleksordning, och det synes därför rimligt att
studier av de fenomen, som begränsa strömmen
i trokotronerna också kan ge klarhet i den än
så länge oförklarade emissionen av radiovågor
från solen och vintergatan. Därmed ha vi från
elektrotekniken kommit tillbaka till dessa
undersökningars utgångspunkt, den kosmiska fysiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
