Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1948 - Samarbete mellan kemisk forskning och tillämpning, av J Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734
TEKNISK TIDSKRIFT
framför allt fabrikationen av konstnärligt
porslin som inspirerade. Namn som Daubrée,
Haute-feuille och Ebelmen, den senare chef för
Sèvres-fabriken, böra i detta sammanhang nämnas.
Senare kom Le Chatelier, vars forskning är
förbunden bland annat med de första systematiska
undersökningarna av hydrauliska bindemedel.
Här hemma möter oss namnet Törnebohm på
detta område, vars fasta grund dock först senare
lades av amerikanska mineraloger och kemister
såsom Day, Allan, Rankin, Shepherd och Wright.
I stor utsträckning utfördes dessa arbeten vid
Carnegie Institute och Geophysical Laboratory i
Washington, där även andra, för ett bättre
utnyttjande av mineral och bergarter
fundamentalt viktiga arbeten tillkommit. Här i landet
kunde förkunnelsen av nödvändigheten härav ej
sällan betecknas som en "predikan för
lomhör-da". I Norge utfördes ett nu nästan bortglömt
pionjärarbete på slaggkemins område av J H L
Vogt. De mest skiftande industriers behov av ökad
kunskap om smältreaktioner gör det
svårbegripligt, att så liten uppmärksamhet ägnats och
ägnas detta område. Vogts gärning fördes en
kort tid vidare av R Lorenz i Frankfurt am Main
men släpptes efter hans bortgång tills den helt
nyligen återupptagits. Svensk industri har med
hänsyn såväl till metallurgiska processer som till
det ideligen återkommande problemet om
slaggens nyttiggörande ett klart behov av forskning
även på detta område.
Jag har nämnt att det första systematiskt
ordnade vetenskapliga samarbetet i Sverige inom
kemiskt betonad fabrikation ligger inom
metallurgins domäner. Sveriges bestående roll som
producent av förstklassigt järn och stål är därmed
oupplösligt förbunden. Det är svårfattliga att
det skulle dröja så länge som det gjorde, innan
den andra för Sverige lika karakteristiska
kemiska storindustrin, cellulosaframställningen,
fick sin motsvarighet. Men den kom, trots
intressemotsättningar med smaksättning av odium
academicum, till stånd för ett par decennier
sedan. Men ännu rinner mycken good will ut
tillsammans med säkert användbara restprodukter
och avfallsvatten framför allt inom de områden
som fortfarande sakna organiserat samarbete.
Den som hade tillfälle att med elever från
tekniska läroanstalter besöka svensk kemisk
industri konstaterade med undran ännu under de
första tre decennierna av detta århundrade den
bristande balansen mellan högutvecklade
industrimaskiner och primitiva laboratorier. Först
det andra världskrigets krisläge blev
förstärkningsapparaten till de röster som tidigare försökt
göra sig hörda i ärendet genom skrifter eller
föredrag. Äntligen blev det klart att Sveriges
kemiska industri ej kunde leva på lån av
utländska forskningsresultat. Äntligen förstod man
att framför allt, då det gäller i naturen före-
kommande råvaror, lokalt betonade
föroreningar, inblandningar och strukturegenheter ofta
spela en så fundamental roll för råvarans
uppträdande, att utländska undersökningsresultat
a priori äro otillämpbara.
I dag ser det annorlunda ut, och svensk kemisk
industri behöver ej leda besökaren förbi
laboratorierna. Deras utrustning har under de
senaste tio åren kommit i nivå med det bästa i
utlandet. Men bristen på personal gör sig ännu
gällande, beroende på att staten i det längsta
vägrade att skapa tillräckliga
forskningsmöjligheter för lärare och assistenter vid universitet
och högskolor.
Här ha vi kommit till en punkt, där det är
nödvändigt att klyva begreppet forskning. Vad som
finns i teknikens laboratorier är och skall väl
också i främsta rummet vara en till driftens
utveckling intimt knuten
undersökningsverksamhet. Men den utesluter på intet sätt behovet av
kontakten med rent vetenskapligt arbetande
institutioner. Även här har en ny tid brutit in.
Akademikerna ha lärt sig och insett värdet av
samarbetets metodik, och staten och tekniken
ha blivit frikostigare i sina understöd. Direkt
forskningsinställda professurer ha tillkommit,
nya laboratorier och institut ha byggts. Man har
sökt göra det bästa av exemplen från ledande
utländska forskningscentra med anpassning till
svenska förhållanden.
Men systemet är ungt i detta land och dess
in-passning som ett nödvändigt led i den tekniska
produktionen är ännu ej fullbordad. Det
målmedvetna teamwork, som synes vara en
självklar sak t.ex. i Förenta Staterna, bär i Sverige
ännu ofta karaktären av en konstruktion som
kräver förstärkt armering för att göras helt
funktionsduglig. Det är särskilt följande
förhållanden som ännu vittna om att samarbetet är
ungt.
För det första kan man även vid sådant
vetenskapligt arbete, som direkt syftar till lösandet
av ett aktuellt tekniskt problem, ännu möta en
viss oförståelse för att man kan behöva räkna
med en tidsfrist på tre till fyra år, innan ett
användbart resultat kan erhållas. Misslyckas
försöken att övertyga teknikern-ekonomen, om att
vetenskaparen också har en arbetserfarenhet
bakom sig, uppstå svårigheter att inom ett
forskningsinstitut skapa en effektiv miljö av pålitlig
och kunnig personal. De äntligen ur staten
fram-skruvade förbättringarna för ungt folk, som
vid universitet eller högskolor vilja ägna sig åt
forskning och ej endast åt ett rekordlopp över
alla tentamenshäckar, bli illusoriska, om de unga
ej ha känslan att få till sådant slut fullfölja sitt
arbete att den uppställda frågan ej blir besvarad
med ett kanske, ett svar som är både tekniskt
och vetenskapligt värdelöst.
För det andra är det fortfarande inte alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
