Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1948 - Nedtagningen av taket i Saxbergets gruva, av Karl G Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Gamla rasöppninyen, sedd från lavtaket; längst ned, ’/< från högra hörnet, lavskiva till den provisoriska laven
över hjälpschaktet för diamantborrning.
spränghålsborrkronor med 36 mm diameter. Hålen gick
delvis i rosberg med jordfyllda sprickor, som ideligen
rasade igen, varför vi slutligen blev tvungna att fodra in
hålen med rör. Det blev inte mycken plats kvar för
dynamit.
Som mål hade vid arbetets början den 9 december 1946
satts, att sprängningen skulle äga rum på skärtorsdagen
den 3 april 1947, för att de eventuella rasen skulle få hålla
på under påskhelgen utan att påverka driften. I det gamla
Långfalls-schaktet, mitt ute i taket, fanns det kvar en del
timmer. Tidigare hade man risat över detta schakt för att
hindra kylan att tränga ned. Vi placerade en 50 kg låda
70-procentig dynamit i detta schakt och förladdade med
snö och sågspån, som vi sedan spolade vatten över.
Laddningen av diamantborrhålen var svår och tidsödande och
pågick oavbrutet i nära tre dygn under Carlstedts
likaledes oavbrutna tillsyn. Några timmar innan vi skulle
skjuta uppstod en sättning i taket, varigenom borrhålen
klipptes av intill liggväggen. Trots detta försökte vi skjuta,
men resultatet blev obetydligt. Timret i Långfalls-schaktet
rasade ned och schaktet blev så pass öppet, att man från
en ortgima i liggväggen på ca 50 m avvägning kunde se
dagsljuset sila igenom. På påskaftonen den 5 april gjorde
vi ytterligare ett desperat försök att få igång ott ras. I
Långfalls-schaktet nedfirades 250 kg dynamit och uppe på
marken, ungefär i linje med en sköl i taket, placerades
100 kg. På bandet, i gränsen mellan jord och fast berg,
placerades ytterligare 50 kg. Samtliga laddningar tändes
på en gång. Resultatet blev dels att Långfalls-schaktet
svarvades upp till drygt sin dubbla diameter, dels en del
krossade fönsterrutor men inget ras. Taket höll. En
betydligt allvarligare konsekvens av denna "påsksmäll" blev,
att gruvarbetarna och i synnerhet deras familjer, blev
uppskrämda. Så småningom kom dock arbetet i gång igen.
Genom de upprepade skjutningarna hade vi kommit
underfund med att taket eller åtminstone bandet var
betydligt mycket starkare än vi hade räknat med. Vårt
misstag berodde framför allt därpå, att jorddjupet var så
oregelbundet. Vi hade räknat med 18—20 m jorddjup, vilket
Fig. 4. Diamantborrhålens läge i förhållande till taket.
antagande vi hade belägg för vid centralschaktet och två
andra schakt. Vi blev ytterligare övertygade därom av
det hjälpschakt varifrån diamantborrningen utfördes. En
annan svårighet var, att man ej kunde observera hela taket.
Från en ortgima på ca 50 m avvägning mätte vi
takavvägningen genom att släppa upp en observationsballong och
fick därigenom åtminstone en säker punkt. Genom att alla
band hade gått ned och även stora delar av taket och
hängväggen skalat av kunde gruvkartan ej läggas till grund
för några säkra omdömen.
Så snart driften kommit i gång efter "påsksmällen" satte
vi i gång med att schakta av liggväggen intill bandet,
fig. 5. Därefter firade vi ned en borrhiss, fig. 6, varifrån
vi med skarvade borrstänger och hårdmetallskär borrade
upp en serie borrhål med maximalt 18 ni djupa hål. Vid
skjutning den 26 april sprängdes med sammanlagt ca
175 kg dynamit ca 10 000 t malm ur bandet. Härigenom
uppstod eller blottades en hel serie sprickor i bandet. De
följande veckorna gjordes mellanlägg i sprickorna och
skrotades bandet av för att försöka åstadkomma en ny
angreppsyta för borrning med skarvade borrstänger och
hårdmetallskär. 1 samband med detta arbete fick vi en ca
6 m bred söm på ungefär 10 m längd utefter liggväggen.
Den 11 juni på morgonen observerades en smal, men
tydlig spricka i jorden från denna söms inre del längs bandet
mot hängväggen. Då det skulle ha varit alltför riskabelt
att försöka få ned sprängämnen i sprickan gjorde vi ett
försök med vattenspolning. Vattnet försvann i sprickan
och började efter ett par timmar sippra fram ute i taket
bakom bandet. Senare upphörde vattnet där och kom i
stället fram i sprickor i bandet. Vattenspolningen fick
fortgå hela dagen. Fram mot kvällen kunde man höra att
berget var i rörelse genom ett mycket svagt prasslande och
smackande ljud, med då och då återkommande svaga
knäppningar. Backsvalorna, vilkas ungar ännu inte var
flygfärdiga, blev allt oroligare. Slutligen, vid halv elvatiden
på kvällen, gav sig ett bergparti på ca 20 000 t i väg.
Genom detta ras hade bandet frilagts och visade större
mäktighet på det fasta berget än vad vi någonsin hade
vågat tro.
Efter förnyad konsultation med Andersson och Carlstedi
beslöts det, att vi skulle borra vertikala hål, huvudsakligen
i bandet, fig. 7 och 8. Borrningen utfördes av Svenska
Diamantbergborrnings AB med en vanlig
brunnsborrmaskin. En rad om fem 6" hål borrades med en beräknad
försättning nedåt av 4—5 m. Från hål 5 till bandets östra,
fria sida var avståndet ca 6 m, mellan hålen 9 m. För att
inte riskera borrningspersonalen hade vi spänt linor från
fasta punkter på liggväggen och upp till fasta punkter långt
bort på hängväggen. Vid dessa linor var borraren och
hans biträde fästade med säkerhetslinor. Dessutom fanns
en lina placerad så, att vi skulle kunna dra in
borrarepersonalen på liggväggen, om marken skulle försvinna
under dem. Borrmaskinen var ankrad med en grov lina
till fast punkt på liggväggen, fig. 9. För att varna
borr-ningspersonalen om ras skulle sätta i gång, hade en vakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
