Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1948 - Byggandet i knapphetens tecken, av Evert Strokirk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
TEKNISK TIDSKRIFT
kanske bråkdelar av procent av totalkostnaden.
Bestickande är det kända diagrammet över
kostnadernas fördelning på olika byggnadselement.
Det ger en känsla av att vilken del jag än
rationaliserar så betyder det så föga i det hela. Med
den bilden för ögonen kan man bäst bedöma det
ofta uppdykande nya epokgörande
väggmaterialet, varmed byggnadskostnaderna kan
reduceras med 30 % — jag tror att den siffran är
konstant — då vi finner att ytterväggarna
överhuvud taget endast representerar ca 10 % av
bela kostnaden.
Låt oss i stället komma ihåg, att åtminstone
beträffande bostäderna rör vi oss med så stora
antal att varje än så liten detaljbesparing i varje
lägenhet i bästa fall mångfaldigas 40- till 50 000
gånger varje år.
Materialkonsumtionen i byggandet kan utan
tvekan ytterligare minskas utan att vare sig
antalet byggnader eller deras kvalitet minskas. Man
kommer då åter osökt in på trävirket där som
vi vet det största slöseriet sker, givetvis
beroende på att tillgången alltid tidigare varit riklig och
priset lågt. Vidare har småhusen, som är de mest
virkeslukande byggena, inte varit föremål för
någon ingenjörsmässig dimensionering av
bjälklag, väggar, takstolar och ytbeklädnader. Först
och främst måste man fråga sig om inte tiden
nu börjar mogna för ett ökat stenhusbyggande.
Vi har överskott på tegel, lättbetong och även
cement men brist på trä. Med nuvarande
träpriser är kostnaden ungefär densamma för
trähus och stenhus — även om man räknar per
effektiv lägenhetsyta. Då underhållskostnader
och brandförsäkringspremier för såväl hus som
lösöre är avsevärt lägre för stenhus än för
trähus borde ju inga hinder föreligga.
Vad flerfamiljshusen beträffar är det alldeles
självklart att de bör byggas av stenmaterial —
möjligen med undantag av i Norrland —
speciellt med hänsyn till trähusens dåliga
ljudisolering och stora brandrisk. Det är vidare
ofattbart att man fortfarande bygger lagerbyggnader,
fabriker och dylikt av trä. När huset utfört i trä
kostar säg 100 000 kronor och utfört i sten
kanske blir 10—15 % dyrare, men då man i
byggnaden förvarar maskiner eller lagervaror värda
miljoner, förstår jag inte hur man kan tveka i
valet av material, särskilt om hänsyn tas till att
dessa varor och maskiner kanske är i det
närmaste oersättliga under nuvarande förhållanden
(också ett knapphetsproblem). Jag hade tillfälle
att se det förödande resultat som några få
brandbomber åstadkom i Åbo under vinterkriget. Alla
hamnmagasin utom ett var uppförda av trä, och
där hade man hösten 1939 lagrat upp en stor del
av Finlands livsmedels- och maskinimport. Endast
ett magasin stod kvar — ett enkelt tegelhus med
betongtak; allt annat var totalt uppbränt.
En- och tvåfamiljshus med stomme av 2" plank
byggs nu årligen till ett antal av ca 12 000. Totala
virkesåtgången är där .ungefär 1 500 kbf per
styck. Väggkonstruktionen drar nu mellan 3,5
och 4 kbf per nr, men genom att använda
regelverk kan man nedbringa virkesförbrukningen
åtminstone till mellan 2 och 2,5 kbf och detta
utan att kvaliteten hos husen försämras.
Dimensioneras takstolar, bjälkar och stolpar riktigt och
användes icke grövre dimensioner på
beklädnadsvirket, än soifi är nödvändigt, så kan man
totalt spara mellan 30 och 40 % eller 500—600
kbf. Räknar vi virkespriset till 3 kr/kbf, blir
besparingens värde 1 500—1 800 kronor per hus.
Då vi får ut 4 kr/kbf vid export, gör landet
dessutom en vinst på ungefär 2 000 kronor per hus
om detta virke exporteras.
Här kan ju inte bli fråga om att tala om alla
virkesbesparande åtgärder. Jag nöjer mig med
att nämna den enkla men alltför litet beaktade
metoden att lägga parkettgolven flytande på en
sandbädd. Metoden sparar både kostnader och
stora mängder virke. En betydligt ökad
impregnering av virke är vidare önskvärd. På så sätt
kan man räkna med längre livslängd och klenare
dimensioner.
En fråga som inte får försummas i
knapphetssammanhanget är värmeisoleringen.
Bränslepriserna, som sedan förkrigstiden stigit till det
tredubbla, öppnade ögonen för den ekonomiska
betydelsen av en god värmeisolering. Under
kriget beräknades våra byggnaders
uppvärmningskostnad till omkring 1 miljard kronor årligen
och nu är denna summa troligen uppe i över
IV2 miljard, beroende på att kostnaderna,
befolkningen och bostadsbeståndet ökat. Då en
väsentlig del av bränslet måste importeras, inser
man vad en förbättrad värmeisolering betyder.
Den merkostnad, som man lägger ned på en
förbättrad isolering, betalar sig på 7—8 år. Märk
väl att för ändamålet behöver endast
avfallsprodukter som kutterspån, sågspån och halm eller
rent inhemska fabriksprodukter som stenulls-,
glasulls- och tångmattor användas.
Säsongutjämningen torde väl vara det
värdefullaste resultatet av byggnadsregleringen. Även
om den inte ens under nuvarande hårda tvång
är och heller aldrig kan bli fullständig, så måste
man med tillfredsställelse konstatera att
byggnadsarbetarna i allmänhet nu är sysselsatta
praktiskt taget året runt. Den gamla föreställningen
att vinterbyggena blir väsentligt dyrare — man
brukar ju tala 0111 ungefär 10 % — är felaktig.
Merkostnaden är högst obetydlig och uppväges
mer än väl av de samhällsekonomiska fördelar
en sysselsättning året runt innebär.
Arbetsplatsens rationalisering, som i detta
sammanhang innebär nedbringande av
materialspillet och utnyttjande av arbetskraften på bästa
sätt, är ett mycket viktigt kapitel, som jag
emellertid här icke kan utförligare behandla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
