Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1948 - Torrläggning av schaktet för Davis Dam, av Gösta Lundberg - Rening av returluft, av W S - Färgkonditionering i fabriker av RL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
789
tillfredsställande, och man övergick till nya försök i full
skala. Omkring ett område, 13,5 X 17 m, som planerats
till samma höjd som flodens vattenyta, utlades 8"
sani-lingsrör, till vilka anslöts 66 2V" rörbrunnar, c/c 1 m,
nedslagna ca 6,5 m inom ett 8" foderrör, vilket drogs
upp, sedan mellanrummet fyllts med grus och sand. Under
172 h uppfordrades med en 8" pump 26 700 m3 vatten,
motsvarande i medeltal 50 1/min och rörbrunn. På 25 h
sjönk vattenståndet 4 m.
Materialet inom det dränerade området utschaktades och
bestod av lerblandad sand, kornstorlek 20 % < 0,20 mm,
Darcy’s A-värde 0,0175. Slänterna stod i lutning 4 : 1.
För den definitiva sänkningen av grundvattenytan för
dammläget utfördes en rad rörbrunnar längs foten av
båda uppströms- och nedströmsfångdammarna,
sammanlagt 550 brunnar. Pumpningen sänkte vattennivån 4,8 m,
varefter schaktning verkställdes till detta djup. Nya rader
rörbrunnar placerades i bottnen längs schaktets sidor. Om
länshållningen går bra, skall ytterligare rader av brunnar
utföras omkring dammkärnans lägsta partier, så att
grundvattenytan sänkes till 2,4 m under det djupaste schaktet.
Pumpningen måste kunna fortgå kontinuerligt. Reserver
måste finnas. Sammanlagt blir det 30 pumpar från 2 000
brunnar för uppfordring av minst 100 m3/min med
möjlighet att klara 250 ms/min (Civ. Eng. aug. 1948).
Metoden att torrlägga ett schakt i en älvfåra torde ibland
kunna tillämpas i norrländska älvar, där en damm måste
grundläggas på starkt vattengenomsläpplig grund.
Gösta Lundberg
I len i ny, av returluft. Vid luftkonditionering har det
hittills varit vanligt, att den "förbrukade" luften har blåsts
ut i det fria och kontinuerligt ersatts med nykonditionerad
friskluft, intagen utifrån till konditioneringsaggregatet. Ett
dylikt system är rätt dyrt i drift, då betydande
energimängder, som har gått åt till luftens värmning eller
kylning, fuktning eller avfuktning osv., hela tiden avgår med
den utblåsta luften. Att man icke i större utsträckning har
låtit den använda luften återgå till
konditioneringsaggregatet har haft två orsaker: dels har man fruktat att luftens
syrehalt genom cirkulationen skulle bli för låg och dels
har man — med rätta — varit rädd för att människans
känsliga luktorgan ögonblickligen skulle reagera vid
inandning av rekonditionerad luft. Det har numera visat
sig, att den första orsaken har överdrivits betydligt. Endast
en mycken liten mängd färskluft behövs för en fullt till
räcklig syreförnyelse och den erhålles vanligen utan vidare
genom normala otätheter hos byggnadskroppen, gåendet
i dörrar osv.; det är blott i mycket täta lokaler, t.ex. vissa
skyddsrum, ubåtar osv., som syrekompletteringen särskilt
behöver uppmärksammas.
Att få bort föroreningar i luften, eventuell lukt
medräknad, är däremot en mera komplicerad fråga.
Föroreningarna är av fyra huvudslag: damm, rök, bakterier och
gaser. Av dessa har hittills damm kunnat elimineras med
luftfilter, rök med elektrostatiska renare och slutligen
bakterier med ultravioletta strålar. Det enda som har
återstått att avlägsna har varit de lukter, som uppstår i den
konditionerade lokalen, från kroppsliga utdunstningar,
tobak, mat osv. I USA har inan systematiskt arbetat på
en effektiv desodorisator för luft, och man synes nu ha
kommit till en praktiskt användbar sådan. Luften får
passera genom aktiverat kol, som kan absorbera gaser ända
upp till 20 % av sin egen vikt. Då denna gräns är nådd,
kan kolet på ett billigt sätt reaktiveras. Kolet är vanligen
inneslutet i cylindrar med perforerade inner- och
ytterväggar, fig. 1. Flera cylindrar är sedan sammanförda till
större eller mindre filterbatterier, genom vilka returluften
får passera, innan den återgår till
konditioneringsaggregatet för användning på nytt. För mindre anläggningar
göres även plana filter, som sättes in i luftkanalen. Med
dessa anordningar har man kunnat minska den intagna
friskluftmängden avsevärt. Som exempel nämnes ett fall,
Fig. 1. Uppskuren
filter-cylinder; inner- och
ytterväggarna är av perforerad
plåt ocli mellanrummet är
fyllt med aktiverat kol.
där man tidigare tog in 180 m®/min friskluft; med
desodorisator behövde endast 60 ms/min tas in, varigenom man
sparar ca 3 000 kr/år. De flesta amerikanska
järnvägsvagnarna av A-klass, som nu är under byggnad, förses
med luftrenare med aktiverat kol. Vidare kan nämnas att
amerikanska hälsovårdsmyndigheter tillåter återanvändning
av returluften även från toalettrum, om desodorisatorer
användes. För kylruin har de nya luftrenarna visat sig
ha stor betydelse, då det har visat sig, att matvaror som
förvaras i desodoriserade kylrum inte får "kylskåpssmak"
(Archit. Forum aug. 1048). " W S
Färgkonditionering i fabriker. Det har länge varit
bekant att färger påverkar människornas psyke. Färgerna
i den röda delen av spektrum verkar varma och eggande.
Gröna och blåa färger förefaller svala och vederkvickande.
Medan rött eggar till handling tycks grönt framkalla en
känsla av välbefinnande. Sedan flera år utnyttjas särskilt
i Amerika dessa fenomen i allt större omfattning för
praktiska ändamål. 1 fabriker, där temperaturen nödvändigtvis
måste vara relativt hög, väljer man sålunda med fördel
kalla färger. Tvärtom är varma färger lämpliga på ställen,
där låga temperaturer måste hållas. Till väggar och andra
ytor mot vilka ögat fästes, då arbetaren lyfter upp blicken
från arbetet, väljes de vilsamma gröna färgerna. Med
lämpligt färgval och korrekt belysning kan man minska
ögats ansträngning genom att eliminera reflexer och skapa
kontraster och camouflage. Lämpliga kontrastfärger väljes
för att skilja mellan det material som bearbetas och
närliggande delar av arbetsmaskinen. I Amerika har man fått
fram en kombination av färger lämpade för industrin, "ett
industriellt färgprogram", som uppges ha gett påfallande
goda resultat. 1 en modern färgkonditionerad mekanisk
verkstad är maskinerna som helhet hållna i en ljus,
"hori-sontgrå", färgton medan delarna närmast omkring
arbetsstycket är ljusgula. Taket är vitt, väggar och pelare mjukt
grågröna upp till ungefär två meters höjd. Golvet kan vara
ljust brungult eller grått. Brandredskap målas röda,
förbandslådor gröna. Inredningsdetaljer, som innebär risker
för arbetarna såsom lågt liggande balkar, kanter på
plattformar och schakt, kfankrokar, truckar och dylikt, målas
gula med svarta ränder, medan elektriska omkopplare är
blåa. Gjorda rön visar, att nian med ett lämpligt färgval
tillvaratar ljus, som annars går till spillo, och förbättrar den
faktiska belysningseffekten utan att ändra armatur eller
öka strömförbrukningen. Andra erfarenheter av
färgkon-ditioneringen är att man nått en ökning av produktionen
och av arbetsprecisionen, att frånvarofrekvenscn gått ned,
att arbetarna blivit mer intresserade för att vårda sig om
maskiner och arbetsmaterial, att olycksfallskurvan vänt
nedåt och att trivseln ökat till följd av den bättre
arbetsmiljön (Archit. Forum febr. 1948; Engi-neer 2 jul. 1948;
Affärsekonomi 1948 h. 8). „ RL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
