Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 4 december 1948 - De tekniska läroanstalterna på mellanstadiet och produktionen, av Tore Porsander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 december 19b8
797
heterna har även vissa fördelar, om man blott
inom industrin förstår att utnyttja dem på rätt
sätt. Den som t.ex. skall anställa en
nyutexaminerad läroverksingenjör för en arbetsuppgift som
verkstadsingenjör bör således inte ta en
meka-nist från ett tekniskt läroverk vilket som helst,
utan han bör välja en ingenjör från ett läroverk,
där man läser tillräckligt med verkstadsteknik.
Institiitingen jörer
Liksom vid de statliga tekniska läroanstalterna
kan man vid de privata tekniska instituten
konstatera avsevärda olikheter i många avseenden.
Tar vi dessutom med samtliga privata tekniska
läroanstalter, får vi en ytterst skiftande
provkarta på mer eller mindre kvalificerad teknisk
utbildning. Där finns många olika grader av
specialisering, olika målsättningar och
utbildningsnivåer och därmed olika krav på
förkunskaper. Som regel kräver man endast folkskola
för att vinna inträde vid ett tekniskt institut. Det
ligger därför i sakens natur, att
"institutingenjörerna" med enbart folkskola som bottenskola
inte på långa vägar har den allmänbildning som
en läroverksingenjör har. Det finns emellertid
även institutingenjörer med realexamen och i
många fall även med studentexamen. De
sistnämnda har således samma allmänbildning och
därmed oftast även samma språkkunskaper som
en högskoleingenjör. Det är denna stora
variation, bottenskolan medräknad, som gör det så
svårt att företa en kollektiv bedömning av
institutingenjörerna. Därtill uppvisar de alltför
stora individuella variationer.
Utbildningen går vid de tekniska instituten ut
på att ge så grundlig fackutbildning som möjligt
under t.ex. 2 ^ år. Man finner i kursplanerna en
specialisering, som är betydligt starkare än vid
de statliga tekniska fackskolorna. För att
institutingenjörerna skall komma till sin rätt och
därmed göra företaget den största nyttan, måste
de därför med nödvändighet placeras på en
arbetsuppgift, som direkt passar till deras
specialiserade utbildning jämte tidigare förvärvade
språkkunskaper etc.
Läroverks, och institutingen jörer i produktionen
Bästa sättet att konstatera läroverks- och
institutingenjörernas betydelse för en bibehållen
eller utökad produktion är att först undersöka
var dessa ingenjörer placeras, dvs. vilka
arbetsuppgifter och tjänsteställningar de får inom
statliga och privata företag. Svenska
Industritjänstemanna-Förbundet har nyligen företagit en
undersökning bland sina medlemmar med teknisk
utbildning i syfte att klarlägga löneläget. I
undersökningen, som publicerades i
Industritjänste-mannen 1948 h. 2 (Tekn. T. 1948 s. 305), ingår
även en statistisk översikt över dessa medlemmar
med hänsyn till tjänsteställning och arbetsupp-
gifter. De i utredningen visade tabellerna är av
intresse i detta sammanhang även 0111 de inte
kan sägas vara representativa för hela
ingenjörs-kåren, eftersom alla ingenjörer inte äro
medlemmar i SIF. Största skillnaden mellan tabellens
uppgifter och de verkliga värdena torde nog vara
att finna i uppgifterna om avdelningschefer och
därmed jämnställda ingenjörer samt i
kolumnerna över civilingenjörer, men tabellerna anger
dock ganska väl tendenserna vid placering av
läroverks- och institutingenjörer.
I dessa tabeller kan man konstatera att
läroverks- och institutingenjörerna nått chef ställning
huvudsakligen på produktionsavdelningar. Av
högskoleingenjörerna hade 31,2 % nått
chefställning, av gymnasieingenjörerna 9,9 %, av
fackskoleingenjörer na 8,6 % och av
institutingenjörerna blott 2,2 %. De flesta läroverks- och
institutingenjörer med fullt självständigt arbete
"efter allmän anvisning vad som skall göras,
icke hur det skall göras" tjänstgör som
konstruktörer och därnäst som verkstads- och
serviceingenjörer. Till den tabell, som anger
ingenjörer "med arbete efter mera detaljerad
anvisning", räknas 7,6 % av högskoleingenjörerna,
36,5 resp. 42,3 % av gymnasie- och
fackskole-ingenjörerna samt 64,5 % av
institutingenjörerna. Av en tabellarisk sammanställning slutligen
över ingenjörerna efter verksamhetsområde
oberoende av tjänsteställning framgår, att nära 50 %
av samtliga ingenjörer sysslar med
konstruktionsarbeten samt att läroverks- och
institutingenjörerna är särskilt rikligt representerade i fråga om
arbetsstudier, produktionsledning och kontroll.
Behovet av läroverks- och institutingenjörer
Enligt en undersökning, som företagits av
Arbetsmarknadsstyrelsen, fördelar sig antalet
utexaminerade ingenjörer från tekniska högskolor,
tekniska läroverk och tekniska institut under
åren 1948—1952 på följande sätt:
1948 1950 1952
Tekniska högskolor ................. 490 490 530
Tekniska läroverk jämte de tekniska
skolorna i Katrineholm och
Hässleholm ............................. 1 180 1 382 1 580
Privata tekniska institut (endast de tre
största) ........................... 1 280 1 240 1 250
Av dessa siffror framgår, att de privata
tekniska instituten spelar en mycket viktig roll i
den tekniska utbildningen inom vårt land. Det
kan utan överdrift konstateras, att bristen på
utbildade ingenjörer skulle ha varit ännu större
än nu, om ej de privata läroanstalterna funnits.
Vi har sett, att läroverks- och
institutingenjörerna har stark majoritet då det gäller sådana
befattningar som konstruktörer,
arbetsstudie-ingenjörer, planeringsingenjörer,
verkstadsingenjörer, montage- och serviceingenjörer. Dessa
arbetsuppgifter har alldeles direkt med själva
produktionen att skaffa. Tar vi hänsyn härtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
