Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1948 - Indriften vid ortdrivning med hårdmetallborr, av Carl G Carlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
825
timala dimensioner med hänsyn till
bergloss-ningseffekten bör beaktas. Liknande synpunkter
kunna anföras, då det gäller frågan om vilken
indrift, som är mest ekonomisk med hänsyn till
arbetskostnad och sprängämnesförbrukning. Det
är således inte givet, att med en viss borrplan och
arbetsorganisation, den maximala indriften är
den lämpligaste ur ekonomisk synpunkt. Av de
studier, som utfördes i Grängesberg framgå, att
ett optimum inträffade för ett visst håldjup, fig. 5.
Minimipunkterna för borrmeter- och
dynamitför-brukningenskurvorna sammanfalla i stort sett.
vilket ju är naturligt, då
laddningskoncentrationen, oavsett håldjupet, hölls ganska konstant.
Hårdmetallborrningens fördelar jämfört med
stålborren framträda med önskvärd tydlighet.
Indriften kunde således i detta fall höjas med 25 %,
samtidigt som borrmeter och
dynamitförbrukning sjönk med 18 % resp. 24 %.
Hålsättningen är en av de viktigaste faktorerna
i fråga om ett rationellt utnyttjande av
hårdmetallborrningens fördelar vid ortdrivning. På
detta område ha goda framsteg gjorts med hjälp av
sömhålsborrningen, som dock ännu mestadels
befinner sig på experimentstadiet.
De hålsättningar, som vanligen användas, då en
systematisk borrplan ej tillämpas, bygga
uteslutande på rent erfarenhetsmässiga grunder, där
det gäller för ortdrivaren, att så mycket som
möjligt utnyttja förekommande slag och skolar.
Arbetsstudier, som utförts i Malmberget visa, hur
en systematisk hålsättning med hårdmetallskär
föregången av en noggrann arbetsplanering, kan
höja indriften. Det gällde här en större
transportort med dimensionerna 6 X 3 m. Arbetet bedrevs
till en början med två man per skift med RH-65
och vanliga stålborrar. En indrift av 1,4 m per
skift erhölls på detta sätt med 49 m borrad längd
per m ort och dynamitförbrukningen 19 kg/m ort.
När nu i stället en systematisk hålsättning med
solfjäderskil och hårdmetallborrning med tvä
man per skift tillämpades, steg indriften till 2,5 m
per skift med 45 m borrad längd per m ort och
18—19 kg dynamit per m ort.
De olika varianter av sömkilar, som
framkommit, ha det gemensamt, att de alla sträva efter
att åstadkomma en med ortriktningen så parallell
hålsättning som möjligt, då ju utrymmet i
sidled är begränsat på grund av den långa
uppställningen med knämatningsmaskinerna. En
nackdel med sömskjutningen är den höga
sprängämnesförbrukningen, men den ökade indriften
uppväger i de flesta fall denna olägenhet, då ju den
mänskliga faktorn som regel är den dyrbaraste.
En sömkil, som en längre tid använts i
Malmberget visas t.v. på fig. 6. Kilraden har riktats snett i
förhållande till ortriktningen, medan strosshålen
placerats solfjäderformigt från två håll.
Uppställning och borrbyten underlättas väsentligt på
detta sätt. Indrifter på 2,5—3 m ha erhållits, när
borrningen utföres av två man med
hårdmetall-borr och RH-65, varvid dynamitförbrukningen
uppgår till ca 18 kg/ort vid 40 m borrad längd
per m ort. Sömmen består av sju parallella hål
och då avvikelserna i sidled inte få vara alltför
stora, användes en mall vid uppborrningen.
Fig. 7 visar borrning med två man i en 3,5 m
bred ort, med uppställning på borrvagn för
takhålen. Denna typ av hålsättning ger ett gott
resultat, om berget inte är alltför segt och
svår-skjutet, men en nackdel är, att strosshålen
närmast sömmen, måste ansättas med stor
försiktighet, så att de inte borras igenom till sömhålen.
För att eliminera denna risk, brukar sömmen
skjutas under rasten (mitt i skiftet) först därefter
borras hjälphålen mot sömmen.
En ny typ av öppning har nyligen
utexperimenterats i Malmberget. Den har den stora fördelen,
att samtliga hål i salvan borras rakt in i
ortgaveln, parallellt med ortriktningen, således en
radikal lösning av svårigheterna vid ansättningen
av hjälphålen. öppningen, fig. 8, uppborras med
två korsande hålrader innehållande sammanlagt
13 hål. Den kan sägas vara en omvänd
Michigankil. Mitthålet laddas således i detta fall, medan
de fyra närmaste lämnas oladdade, alla övriga
hål laddas. Den erhållna öppningen blir ca 0,5
m i fyrkant. Av stor vikt är, att rätta avstånden
mellan hålen hållas och att hålen bli parallella.
Kraven på precision äro större i detta fall än vid
sömhålsborrningen, men resultatet blir i
gengäld desto säkrare. Det är mycket sällan en
öppning av denna senare typ misslyckas, i regel går
hålen ända i botten. I mycket slagigt, sprickigt
eller blåsigt berg är risken för misslyckande
större, varför öppningsmetoden ifråga, fördelaktigast
användes i homogent och svårskjutet berg. En
borrplan över hålsättningen i en 3,5 m ort visas
Fig. 6. Borrschema för t.v. sömkil, t.h. hålsättning; X
oladdade hål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
