Teknisk Tidskrift / Årgång 79. 1949 / 4 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 1 januari 1949 - Nätmodeller — deras konstruktion och användning, av Bo G. Rathsman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

4

TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 4. Modellelementen är monterade så att de enkelt kan tas ur och sättas i stativen.

reglering av magnetisering och tillförd effekt,
dvs. pådrag vid den verkliga generatorn.

För att underlätta inställningarna brukar man
förse varje generatorelement med egna volt-,
ampere- och wattmetrar, som dessutom har
fasta visare, som i förväg kan ställas in för att
markera de önskade värdena. Voltmetern kan
omkopplas för mätning av antingen den
iducerade spänningen eller klämspänningen.
Wattmetern är omkopplingsbar för båda
effektriktningarna.

De övriga nätelementen är betydligt enklare till
konstruktionen och innehåller väsentligen
endast ohmska motstånd, reaktansspolar,
kondensatorer och transformatorer. De lågohmiga
reaktanselementen, resistans- och reaktanselementen
samt kapacitanselementen är reglerbara inom
vida gränser. Regleringen sker kontinuerligt
eller i små steg. Resistanserna är i det närmaste
induktionsfria och reaktansspolarna har mycket
lågt motstånd, varför R och X kan inställas
direkt enligt skala utan anlitande av några
korrektionskurvor. Reaktansspolarna utföres med
järnkärnor, som är försedda med stora luftgap för
att reaktansen skall hålla sig tillräckligt konstant
vid varierande strömstyrka, n-elementen har
introducerats i de nyaste modellerna för att
efterbilda linjer, speciellt sådana med stor kapacitiv
generering. Tidigare brukade man representera
kapacitanserna för olika linjer anslutna till en
samlingsskena med ett enda kapacitanselement.
Genom att använda π-länkar för var och en
undvikes besväret att göra en uppdelning i
efterhand av den kapacitiva genereringen.
Spartransformatorerna behöver användas endast när två
spänningssystem är hopkopplade i mer än en
punkt och omsättningen på
hopkopplingstransformatorerna är olika. Falltransformatorerna
utnyttjas för att efterbilda ömsesidiga induktanser
t.ex. mellan branscherna i en dubbellinje.
Vanligaste omsättningen är 1 : 1 men det
förekommer även andra, såsom 2 : 1 och v3 : 1.

Samtliga element i miniatyrnätet är utförda
som kompletta enheter, som kan tas ur och
sättas i modellen oberoende av varandra ( fig. 4).
Alla regleringsorgan är anbragta på frontplattan
(fig. 5). Element av samma slag monteras
tillsammans i gemensamma stativ (fig. 6), så att
vissa stativ innehåller enbart generatorelement,
andra enbart spartransformatorer osv. Från
varje element går en förbindelseledning till en
jack i ett kopplingsstativ, där man med proppar
kan göra alla de förbindelser, som behövs för att
efterbilda det verkliga nätet. I större modeller
användes flera kopplingsstativ, som fördelas
bland elementstativen, varigenom
förbindelseledningarna blir kortare.

Mätbord

I mätbordet finns ett antal mätinstrument, som
kan anslutas till vilka punkter som helst i
miniatyrnätet. Fig. 7 visar exempel på hur
utrustningen kan vara ordnad. Man har här två av
varandra oberoende instrumentuppsättningar,
som kan utnyttjas alternativt. Den ena omfattar
en volt- och en amperemeter, som är
kombinerade med fasvridningsdon, så att man kan
bestämma förutom absolutbeloppen av ström och
spänning även fasvinkeln i förhållande till en
utvald referensfas. Den andra instrumentsatsen
utgöres av en volt-, en ampere- och en wattmeter,
som ger enbart absolutbeloppen. Dessa
instrument är bekvämare att använda för sådana
problem, exempelvis rörande spänningsreglering,
där fasvinkeln ej är av intresse. Instrumenten
för de skalära storheterna matas över
förstärkare, varigenom effektuttagningen från
miniatyrnätet blir ytterst obetydlig. För
vektorinstrumenten har man med andra konstgrepp lyckats
hålla egenförbrukningen nere.

Inkopplingen av mätutrustningen till de
önskade punkterna i miniatyrnätet gjordes i de äldre
anläggningarna genom inproppning. Vid de
nyare utrustningarna användes i stället reläer, som
manövreras från en knappsats, synlig till höger
på mätbordet i fig. 7. Med hjälp härav kan man

Fig. 5. Elementen ställs in med bekvämt åtkomliga regleringsorgan på frontplattan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>