Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 5 februari 1949 - URSI-kongressen i Stockholm 1948, av Siffer Lemoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1949
87
URSI-kongressen
i Stockholm 1948
Byrådirektör Siffer Lemoine, Stockholm
621.396 : 061.3(100)
Den internationella vetenskapliga radiounionen, Union
Radio-Scientifique Internationale (URSI), höll i Stockholm
den 12—22 juli 1948 sin 8:e generalförsamling med
Svenska Nationalkommittén för Vetenskaplig Radio som värd.
En snabbild av URSl:s arbetsuppgifter erhålles genom
att nämna unionens hittillsvarande sektioner eller
kommissioner, representerande metoder och mätningar,
vågutbredning inkl. jonosfärforskning, atmosfäriska
störningar samt radiofysik. Vid kongressen i juli fann man,
att dessa på 1920-talet fastställda kommissioner icke
längre motsvarade det aktuella läget. Det beslöts
fördenskull att uppdela de tre sistnämnda kommissionerna i
följande: troposfären och troposfärisk vågutbredning,
jonosfären och jonosfärisk vågutbredning, terrestra
störningar, extra-terrestra störningar, vågor och svängningar
samt elektronik.
Metoder och mätningar
Behovet av internationell mätstandard är givetvis av den
största betydelse för att forskningsarbete i olika länder
skall bli av kommensurabla mått. Vid mätning av
elektriska storheter träder helt naturligt nya problem i
förgrunden vid ultrakorta vågor och mikrovågor, dvs. vågor
av storleksordningen meter och centimeter. Av alldeles
särskild betydelse för all radiokommunikation är mätning
av fältstyrkor. Unionen beslöt uttala en rekommendation
om ömsesidigt utbyte av fältstyrkemätningsapparatur
mellan skilda länder och laboratorier för att nå fram till en
bättre internationell standard.
Mikrovågors effekt mäter man normalt med metoder, där
effekten omsättes till värme. Ström och spänning är i regel
ovidkommande, för att icke säga svåråtkomliga storheter.
En anordning, som ofta användes, är bolometern, där det
effekt-(värme-) upptagande elementet är anordnat som ena
grenen i en Wheatstonebrygga. Som bolometerelement kan
användas en fin platinatråd eller temperaturberoende
element, termistorer. På det sättet kan effekter mätas ned till
mikrowatt vid frekvenser av storleksordningen 10 000 Mp/s
(3 cm). Genom jämförelse mellan kalorimetriska och
bolo-metriska metoder räknas med att en noggrannhet av
5 % skall kunna nås även vid mycket små effektbelopp.
Vågutbredning
Vågutbredningen i troposfären är ett område, som genom
tillkomsten av radar har kommit att tilldra sig allra största
intresse. Ett nytt begrepp har på senare tid här
tillkommit, nämligen det engelska ordet "duct", som så vitt jag
vet ännu saknar motsvarighet på svenska. Med duct
förstås förekomst av ett skikt i den lägre atmosfären med
sådan brytningsindex, att strålning, som inkommer i
skiktet, undergår refraktion och återböjes i riktning mot
jorden. Ligger ducten nära jordytan, blir vågen instängd
mellan den och jordytan och fortplantar sig i upprepade
skutt över ansenliga avstånd. Ducten är i detta fall att
betrakta som en vågledare och fungerar även som sådan,
om våglängden är kort i förhållande till skiktets tjocklek.
Orsaken till uppkomsten av ducts ligger helt i de
meteorologiska förhållandena, bl.a. temperatur- och fuktig-
Sammandrag av föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen den
1 oktober 1948.
hetsgradient. Sålunda kan en duct enligt amerikanska
undersökningar lätt uppkomma längs med kuster, då
varm torr luft från land driver ut över havet med en
jämförelsevis lägre temperatur. Ducten kan härvid ligga
endast några få meter över havsytan, där instängning av
strålningen således äger rum. Ductfenomen gör sig
särskilt gällande på centimeter-våg. Under kriget
rapporterades ofta, att radarräckvidden till fartyg eller en kustlinje
tack vare sådan superrefraktion kunde uppgå till
fenomenala distanser, samtidigt som avståndet för lokalisering
av flygplan var reducerat. Det gamla hederliga uttrycket
att radiovågor går fram genom dimma och mörker
oberoende av väderleken håller sålunda inte längre streck. 1
stället har vi fått en forskningsdisciplin, som kallas
radiometeorologi och som innebär studium av betingelserna för
och uppkomsten av refraktioner (super- och
subrefrak-tioner) i troposfären.
I detta sammanhang kan nämnas, att ett intressant
bidrag till troposfärisk radiostrålning på 5 m bandet
lämnades kongressen av dr Gösta Siljeholm som resultat av
radioamatörernas samarbete med vår nationalkommitté.
Det gällde här en serie försök mellan Stockholm och
Norrköping, där det kunde påvisas, att trafikmöjligheterna på
5 m bandet kunde bestämmas ur med radiosond tagna
meteorologiska data för temperatur och relativ fuktighet,
samt att förekomst av inversion i kurvan för den relativa
fuktigheten utgjorde kriterium, om förbindelse kunde
etableras eller ej. Om ett ductförhållande högre upp i
troposfären här föreligger undandrar sig säkert bedömande.
Jonosfären är ett område, där radioforskningen haft
glänsande resultat att uppvisa. Sedan tiden för Appletons
första jonosfärsonderingar i början av 1930-talet har man
fått ett rikhaltigt statistiskt material över jonosfärens
reguljära dygns- och årsvariationer under den elvaåriga
solfläckscykeln. På detta material och kontinuerligt
pågående mätningar bygger de långtidsprognoser, som
publiceras rörande val av lämplig frekvens för olika
kommersiella radioförbindelser. Vid sidan härav inträffar
ofta, i regel tämligen kortvariga fenomen, då
långdistans-trafik på kortvåg helt lamslås, fade-out perioder,
samtidigt varmed en förstärkning av signaler på långvåg äger
rum. Det vore för den kommersiella trafiken givetvis av
stort värde att få varningar om radiovädret även vid
sporadiskt inträffande störningar. Radiovädrets skiftande
karaktär beror i första hand på jonosfärens elektriska
egenskaper, dess struktur och joniseringsgrad. Men jonosfären
i sin tur är en funktion av solens ultravioletta strålning och
förhållandena på solatmosfären. Tidigare har man helt
enkelt sagt, att dessa fenomen utgjorde en funktion av
solfläckarnas antal och storlek. En analys av företeelserna
visar dock, att det är speciella fenomen på solatmosfären,
som vållar ifrågavarande störningar i jonosfären.
För att utreda dessa förhållanden och möjliggöra dagliga
eller varannandags prognoser för radiovädret jämte
tillhörande stormvarningar har ett stort antal
jonosfärmät-ningsstationer upprättats i skilda länder. 1 Sverige har
Telegrafstyrelsen en fältstation i gång sedan september
1947 i Luleå, där regelbundna jonosfärsvep tas varannan
timme eller vid speciella tillfällen kontinuerligt, vidare
har Chalmers Tekniska Högskola i år inrättat en station
i Kiruna. Liknande mätningar verkställes dessutom vid
CTH i Göteborg och vid Stockholms Observatorium.
Avsikten med dessa stationer är dels vetenskaplig forskning,
dels att bidra till den praktiska lösningen av frågan om
prognoser för radiovädret.
De jonosfäriska förhållandena är, som ovan nämnts, en
funktion av solatmosfärens beskaffenhet. Det har alltså
varit nödvändigt att härutinnan gå samman med i första
hand astronomerna men även jordmagnetikerna. Inom
den Svenska Nationalkommittén för Vetenskaplig Radio
har sålunda tillsatts ett arbetsutskott för att gemensamt
bearbeta det material, som föreligger i form av flera tusen
jonosfäroscillogram, och söka korrelationen mellan do
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
