Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 5 februari 1949 - Radiokonferenserna 1948 i Stockholm och Köpenhamn, av Ernst Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<>90
TEKNISK TIDSKRIFT
de resultat kan erhållas med oförändrade mottagare vid
mottagning av: antingen enkelt sidband med full bärvåg
och reducerat avstånd mellan bärfrekvenserna, eller enkelt
sidband med full bärvåg med bibehållet nuvarande
avstånd mellan bärfrekvenserna, men med ett ökat
låg-frekvensband. För sändare skall man undersöka om det
utsända sidbandet skall ligga över eller under
bärfrekvensen, vidare om det icke önskade sidbandet skall
undertryckas helt eller delvis, om bärvågen skall utsändas med
fullt värde eller undertryckas helt eller delvis. I samband
härmed bör granskas hur stort lågfrekvensband som skall
utsändas, hur nära varandra man kan lägga
bärfrekvenserna med hänsyn till önskat lågfrekvensband, och hur
stor dämpningen skall vara för ett reducerat sidband.
För television uppställde CCIR liknande frågor för
användningen av enkelt sidband. Fördelarna med enkelt
sidband vid television är i stort sett desamma som vid vanlig
rundradio, och det är även möjligt, att dess användning
underlättar och förenklar konstruktionen av
sändnings-och mottagningsutrustning, liksom det underlättar senare
införande av högre kvalitativ standard för televisionen.
Köpenhamnskonferensen
I Atlantic City beslöts, att en europeisk
rundradiokonferens skulle hållas i Köpenhamn i mitten av juni 1948*.
Man ansåg det vidare lämpligt, att de europeiska
rundradioproblemen skulle studeras och utredas, innan
konferensen samlades för att därigenom underlätta dess arbete.
En kommitté, bestående av representanter för åtta länder,
nämligen Belgien, England, Frankrike, Holland, Sverige,
Schweiz, USSR och Jugoslavien, tillsattes också för detta
ändamål. Åttalandskommittén — som den kallades — hade
några förberedande sammanträden i Atlantic City men
började sitt arbete på allvar i mitten av januari 1948 i
Bryssel. Det visade sig snart, att åsikterna om principerna
för en ny frekvensplan var alldeles för olika, för att man
skulle kunna uppnå enighet om arbetet. Stötestenarna var
många; den svåraste blev frågan om frekvensseparationen
mellan i frekvensavseende närliggande stationer. I såväl
Lucerne- som Montreux-planerna är skillnaden mellan
närliggande stationer med några få undantag 9 kp/s inom
mellanvågsbandet. Några delegater inom kommittén ansåg
detta vara för litet; man skulle alltför lätt få störningar
från frekvensgrannen, särskilt vid nattmottning på långt
håll. Antalet kanaler inom mellanvågsbandet blir 120 vid
9 kp/s och 108 vid en frekvensseparation av 10 kp/s, dvs.
i senare fallet 12 kanaler mindre. Om dessa 12 kanaler
var och en delades av två eller tre stationer, blir antalet
stationer enligt 10 kp/s-planen 24 eller 36 mindre.
Efter 31/2 månaders diskussion hade Brysselkommittén
åstadkommit två förslag till frekvensplaner, som
överlämnats till de 33 ländernas administrationer för
begrundande och kritik. Den ena planen — 10 kp/s-planen —
var utarbetad av USSR och Jugoslavien och 9 kp/s-planen
av de övriga sex ländernas representanter. Dessa två
förslag, upprättade enligt olika principer, gav naturligtvis
ingen god start åt Köpenhamnskonferensen.
Principdiskussionerna kom genast i gång igen, men nu med 32 nationer
samlade i stället för tidigare 8, vilket naturligtvis inte
gjorde saken lättare. De tillsatta kommittéerna kunde på
grund av oenighet ej uträtta någonting i början. Först i en
hektisk slutspurt under extra förlängning av konferensen
utarbetades en 9 kp/s-plan, vilken blev antagen av 25
stater. Sju stater — Egypten, Island, Luxemburg, Sverige,
Syrien, Turkiet och Österrike — accepterade ej planen. En
stat — Libanon — hade ingen delegat vid konferensen.
I den nya planen — Köpenhamns-planen -— är
separationen inom hela långvågsbandet 9 kp/s och antalet
kanaler är 15. Inom mellanvågsbandet är separationen
* Redogörelsen för Köpenhamnskonferensen ar baserad pà
upplysningar, lämnade av chefen för den svenska delegationen vid
konferensen, byrådirektör Erik Esping.
också 9 kp/s på ett undantag när mellan frekvenserna 529
och 1 529 kp/s. Från 1 529 kp/s till 1 601 kp/s är
separationen 8 kp/s. Mellanvågsbandet innehåller totalt 121
kanaler. Planen innehåller alltså sammanlagt 136 kanaler
inom långvågs- och mellanvågsbanden för rundradio. Av
dessa kanaler är 13 kanaler exklusiva inom
långvågsbandet och 48 kanaler exklusiva inom mellanvågsbandet,
övriga kanaler är delade. Planen anvisar frekvenser
föl-sammanlagt 415 radiostationer.
Förutom de nämnda 136 kanalerna inom
rundradiobanden innehåller planen ytterligare 3 kanaler, anvisade
för radiostationerna Östersund, Uleåborg och Hamar.
Samtliga tre kanaler ligger inom sjöfartsbandet. I Atlantic
City beslöts, att vissa rundradiostationer, som ligger i
derogation — som termen lyder — skulle få fortsätta att
arbeta på detta sätt, om Köpenhamns-konferensen så
skulle besluta. Frågan om derogationsfrekvenserna var
av största betydelse. Nio sådana stationer är namngivna i
Atlantic City beslutet, ett tillräckligt stort antal för att
öka svårigheterna med frekvensplanen för
rundradiostationerna, om derogationerna inte fick behållas. Det
beslöts därför redan vid konferensens början, att frågan om
derogationerna snarast skulle behandlas av såväl
rundradiokonferensen som av den samtidigt pågående
europeiska maritima radiokonferensen. Det visade sig snart,
att frågan om derogationerna var synnerligen olustig för
båda konferenserna. Rundradiokonferensen hade
visserligen beslutanderätten om derogationerna, men skulle först
inhämta den maritima konferensens rekommendationer.
Frågan bollades fram och tillbaka mellan de båda
konferenserna och avancerade inte alls trots påstötningar från
de intresserade parterna.
Den kommitté i rundradiokonferensen, som utarbetade
våglängdsplanen, arbetade under förutsättning av att de
nio stationerna skulle få ligga kvar i derogation och den
maritima konferensen arbetade med målet för ögonen,
att derogationerna skulle försvinna. Efter många fåfänga
ansträngningar att uppnå enighet försökte den
arbetsgrupp, som sysslade med rundradions frekvensplan, att
inarbeta de nio rundradiostationerna i de ordinarie
rundradiobanden men måste på grund av tidsnöden ge upp
försöken för stationerna Östersund, Uleåborg och Hamar.
Då den för Östersunds-stationen anvisade frekvensen 420
kp/s ligger kvar inom fartygsbandet, och då vi inte kunde
erhålla garanti, för att stationen skulle få fortsätta med
nuvarande effekt, ansåg vi oss ej kunna acceptera den
anvisade frekvensen. Vi måste ha möjlighet att i händelse
av klagomål från marint håll välja en frekvens för
Östersunds-stationen inom de ordinarie rundradiobanden. Före
en frekvensändring fordras naturligtvis omfattande
Iyss-ningsprov och fältstyrkemätningar för att finna en lämplig
frekvens att dela med någon eller några andra stationer
på sådant sätt, att Östersunds-stationen inte stör
syskonstationerna och att mottagningsförhållandena för
Östersunds-stationen blir acceptabla. Vi anser, att sådana
möjligheter föreligger. Våra delegater framlade också en del
förslag till frågans lösning, som tyvärr ej blev antagna.
Sverige hade begärt tolv frekvenser inalles, därav tre
exklusiva, nämligen för Motala, Stockholm och Hörby och
de övriga delade. Vi fick exklusiva frekvenser endast för
Motala och Hörby. Stockholm fick dela frekvens ined
Kairo. De flesta av de erhållna frekvenserna är högre än
de nuvarande. Falun fick frekvensen ökad med ej mindre
än 137 kp/s. Ett par av våra synkrongruppsstationer har
fått våglängder, som kunde ha varit bättre. Då de svenska
önskemålen i flera avseenden icke blev beaktade, ansågs
det bästa vara att icke acceptera planen. Vi fick
härigenom friare händer. Vi har alltid möjligheter att inom
ramen för Atlantic City-konventionens bestämmelser
försöka finna sådana inplaceringar av våra missgynnade
stationer, att de kan tolereras av syskonstationer i andra
länder och att lyssningsförhållandena i Sverige ej
försämras. Problemet är svårlöst, men vi får inte misströsta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
