Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 12 februari 1949 - Kemiska undersökningar av serologiska fällnings- och agglutinationsreaktioner, av Sigge Hähnel - Mätning av radioaktiva isotoper, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1949
111
kan t.ex. tänkas fordra bildning av ett mellansteg, i det
genen ger en molekyl, som har med den komplimentär
struktur. Denna nya molekyl kan i sin tur tjänstgöra som
form vid syntes av repliker av den ursprungliga genen.
Något stöd för denna uppfattning ges av det kända
förhållandet, att komplimentära strukturer förekommer hos
levande organismer, t.ex. blodkroppsantigener och
motsvarande antikroppar samt de komplimentära ämnen, som
iakttagits hos ägg och spermatozoer.
Den obekanta faktorn
Jag har icke kunnat motstå frestelsen att tillfoga några
reflexioner med anledning av Paulings utomordentligt
intressanta teori. Det följande skall alltså betraktas som en
icke sakkunnigs funderingar och bör icke tillmätas alltför
stor betydelse.
Av de här refererade artiklarna får man kanske intrycket,
att kemiska och fysikaliska metoder och lagar ge snart
sagt obegränsade möjligheter att utreda förhållandena vid
biologiska processer. Därför bör nog anmärkas, att det
åtminstone för den oinvigde uppställer sig frågor, som icke
alls berörts och som knappast torde kunna besvaras med
hjälp av kända kemiska och fysikaliska lagar. Enligt
Paulings teori skulle t.ex. bildningen av antikroppar och
troligen också förökning av virus samt reproduktion av
gener kunna förklaras uteslutande med hjälp av kända
krafter, som verka mellan atomer och molekyler. Man måste då
fråga sig, varför dessa processer blott iakttagits i levande
celler. Vad är det för kemisk eller fysikalisk skillnad mellan
en död och en levande cell? Av allt att döma möter man här
en faktor, som alltjämt är fullkomligt okänd. Det finns
vidare en punkt i Paulings teori för antikropparnas
bildning, som förefaller ganska oklar, nämligen lösgörandet
av den färdiga antikroppen från antigenmolekylen. När
det erhållna antiserum blandas med samma antigen,
binder antikropparna samman dess molekyler till ett nätverk,
varigenom fällning uppstår. Vid syntesen skiljs sålunda
antikropps- och antigenmolekylerna lätt från varandra, vid
fällningsreaktionen bildar samma molekyler en fast
förening. Vad är orsaken härtill? Den termiska
molekylrörelsen, som Pauling anför som orsak till skilsmässan mellan
molekylerna, synes icke vara en tillfredsställande
förklaring, då den kan vara lika stor i båda fallen. Det kan
tyckas, att om blott de kända och som oföränderliga
betraktade fysikaliska lagarna bestämde processerna, skulle
endera det injicerade djurets blod icke kunna innehålla
några fria antikroppar, eller också skulle antiserum icke
ge fällning med antigenet. 1 båda fallen ger teorin alltså
resultat, som strider mot gjorda iakttagelser.
Man kan nu fråga sig, vad det blir av de i det levande
djuret injicerade antigenmolekylcrna. Enligt Paulings teori
skulle de finnas kvar i oförändrat skick, men i så fall
tycks syntesen av en antikropp vara fullständigt
meningslös ur djurkroppens synpunkt. Man måste väl tänka sig,
att antikroppen bildats för att oskadliggöra antigenet, och
det synes då rimligt anta, att antigenmolekylerna
sönderdelas, när de förenats med antikroppen, ungefär som
bakterier förstörs vid fagocytos. Så snart antigenet försvunnit,
är naturligtvis antikroppen fri och kan direkt adsorbera
nytt antigen av samma slag. När antikropp och antigen
sammanförs vid den serologiska fällningsreaktionen,
inträffar blott det första steget, adsorptionen, under det
upplösningen av anligenet uteblir, därför alt inga levande
celler är närvarande. För att nå fram till en
motsägelsefri tydning av förloppet vid antikropparnas syntes måste
man av allt att döma ta hänsyn till den obekanta faktor,
som brukar kallas liv.
Pauling framhåller, att det ej kan anses utrett, varför
tvåvärda antikroppar bildas i en levande organism, då enligt
hans teori envärda borde fungera lika bra. Härtill kan
anmärkas, att de serologiska reaktionerna studerats
utanför den levande organismen och att det därför icke alls
är säkert, att reaktionen mellan antigen och antikropp blir
densamma inom den. Det synes fullt tänkbart, att utfäll-
ning av antigenet icke sker i senare fallet utan att
reak-tionsförloppet blir ett annat, t.ex. sådant, att en
antikroppsmolekyls båda aktiva zoner reagerar med samma
antigenmolekyl. Detta dubbla angrepp är kanske
nödvändigt, för att antigenet skall oskadliggöras.
Ehuru man otvivelaktigt kan nå långt genom tillämpning
av de kemiska och fysikaliska lagarna på biologiska
processer, kan man kanske icke vänta sig, att de ensamma
skall ge svar på alla frågor, som uppstår vid studiet av
levande organismer. Bland dessas egenskaper tycks
nämligen finnas en faktor, som hittills helt undandragit sig
vetenskapens närgångna undersökningar. Det synes icke
otroligt, att den även i framtiden framgångsrikt skall
avvärja alla försök att göra dess bekantskap.
Litteratur
1. Pauling, L: Antibodies and Speci/ic Biological Forces, Endeavour
7 (1948) s. 43.
2. HXh.nei., S: Kemiska undersökningar av virus och bakterier,
Tekn. T. 78 (1948) s. 385.
Mätning av radioaktiva isotoper. På senare tid har
radioaktiva isotoper fått allt större användning vid
biologiska och medicinska experiment och även vid klinisk
behandling av sjukdomar. Bestämning av antal
radioaktiva atomer i ett preparat av en radioaktiv isotop har
därför blivit ett mycket viktigt problem. Det omfattar
egentligen tre grundbegrepp: totalantal närvarande
radioaktiva atomer N, sönderfallskonstanten X, och
sönderfallshastigheten eller aktiviteten W, som är antalet per
tidsenhet omvandlade atomkärnor. Sönderfallskonstanten
X står i relation till halveringstiden T genom ekvationen
_ ’log 2 0,693
*–T T
Sönderfallshastigheten måste mätas, för att totalantalet
radioaktiva atomer skall kunna bestämmas. Den är
givetvis lika ined totala antalet per tidsenhet utslungade
kärn-partiklar, vanligen elektroner eller positroner, om en sådan
partikel uppstår vid varje sönderfall, vilket i allmänhet är
fallet. Viktiga undantag finns dock.
Villkoret, att alla per tidsenhet utslungade partiklar skall
räknas, är mycket svårt att uppfylla. I en
Geiger—Müller-apparat kan på grund av rent geometriska förhållanden
blott ca 25 % av partiklarna räknas, och även andra
felkällor finns att ta hänsyn till. De flesta av dessa
svårigheter kan undvikas genom att i stället för en absolut
mätning utföra en jämförelse med ett standardprov. Detta
skall vara ett preparat av ifrågavarande isotop i en form,
som tillåter kombination med strålningsdetektorn och
vars sönderfallshastighet är känd genom tidigare
kalibrering. För att kunna användas som standard måste isotopen
naturligtvis ha relativt lång halveringstid och kunna
kalibreras i absolut aktivitet. Antalet isotoper, som uppfyller
dessa fordringar, är för närvarande icke stort. National
Bureau of Standards framställer emellertid kalibrerade
standardprov av flera radioaktiva isotoper.
När standardprovet består av samma isotop som den,
som skall mätas, behöver blott tre enkla fordringar
uppfyllas, nämligen att avläsningarna skall göras ined prov
och standard i samma läge, att prov och standard skall
vara jämnt fördelade över lika stora geometriska ytor,
att underlaget för prov och standard skall bestå av samma
material. Isotoper med korta halveringstider och kända
sönderfallsscheman kan ganska noggrant mätas med en
/?-strålestandard bestående av en annan isotop, om det är
känt, att en elektron eller positron utslungas vid varje
kärnsönderfall, och om ß-strålespektrums maximala energi
för prov och standard icke skiljer sig alltför mycket.
Bureau of Standards’ kalibrerade prov måste hanteras
med stor omsorg av tränad personal, om de skall behålla
kalibreringen. Det är därför önskvärt, att laboratorierna
framställer egna standardprov. Det blir då även möjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
