Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 12 februari 1949 - Berylliumkoppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
TEKNISK TIDSklilKT
Fig. 2. Varmvridflytgränsen som
funktion av temperaturen hos
beryllium-koppar och fosforbrons.
Fig. 5. Jämförelse mellan
draghållfasthet och elektrisk ledningsförmåga hos
ett antal legeringar.
mail önskar bibringa malerialet maximal hårdhet. Efter
utfällningshärdningen kan arbetsstyckena antingen avkylas
i bad eller luftkylas, utan att detta inverkar på de
mekaniska egenskaperna. Om behandlingen utsträckes till 12 à
16 h, minskar hårdheten såsom framgår av fig. 1 men
utmattningshéllfastheten ökar med 10—15 %. Denna
"överbehandling" rekommenderas därför med fördel, när
stor motståndskraft mot vibrationspåkänningar eller
varierande dragpåkänning är av den största vikt. Det
elektriska ledningsmotståndet minskar även vid denna
förlängda behandling.
Efter behandlingen uppvisar ibland metallytan matta
fläckar, vilka dock kan borttas genom rengöring av ytan
med 5-procentig salpetersyra eller 10-procentig
svavelsyra och därpå följande noggrann sköljning.
Mekaniska egenskaper
Av vad som ovan anförts framgår, alt berylliumkoppar
kan bibringas de mest skilda egenskaper, beroende på
vilka behandlingsprocesser man låter legeringen genomgå.
Största tänjbarhet och mjukhet erhålles efter nedkylning
från 800°C. Maximal hårdhet och draghållfasthet men
ringa tänjbarhet ernås om legeringen underkastas
maximal utfällningshärdning. Mellanstadier mellan dessa
ytterlighetsbehandlingar kan uppnås genom kallbearbetning.
En utmärkande egenskap för härdad berylliumkoppar är
frånvaron av elastisk efterverkan. Den kan i detta
avseende gott och väl jämföras med de flesta stålsorter och
övriga icke järnhaltiga legeringar, och denna egenskap är
av stort värde t.ex. vid visarinstrument vilkas kvalitet i
högsta grad är beroende på de ingående fjädrarnas
egenskaper. Den elastiska efterverkan hos den ternära
beryl-liumkopparn är endast 0,06 % av belastningsncdböjningen,
jämfört med 0,18 hos fosforbrons.
Berylliumkoppar bibehåller vid ökning av temperaturen
väl sin styrka i jämförelse med andra material. En
jämförelse mellan sträckgränsen vid vridningspåkänningar
hos detta material med samma egenskap hos fosforbrons
vid olika temperaturer visas i fig. 2.
Utmattningshållfastheten hos berylliumkoppar särskilt
under korrosion är en utmärkande egenskap hos detta
material. Utmattningshållfastheten överträffar fosforbronsens
och iir även större än hos varje annan icke ferro-legering.
Fig. 3. Wöhlerkurva för
berylliumkoppar, jämfört
med en i>unkt gällande
för fosforbrons.
1 saltmättad atmosfär överträffar den i detta avseende
till och med fjäderstålet. Resultaten av några försök är
sammanfattade i fig. 3. Den förbättring av
utmattningshållfastheten (utan korrosion) som erhålles genom ökning
av härdningsliden, har redan omnämnts, och det kan
förutsättas, att denna procedur eliminerar de små återstående
spänningar i godset, som är möjliga orsaker till brolt
genom utmatlningspåkänningar.
Det har kunnat konstateras, att berylliumkoppar är
motståndskraftigare mot saltvattenskorrosion än koppar.
Tänjbarheten minskas ej, och inga tecken till inre korrosion
kan märkas, beroende på att det på ytan bildas en
ogenomtränglig, skyddande hinna av berylliumoxid. Följande
resultat har uppnåtts vid kontakt med havsvatten:
Material Tid veckor Temperatur °C Viktförlust mg/cm2
glödgat ....... .......... 7 15 2,12
.......... 7 15 1,66
glödgat .....v. .......... 3 45 0,762
härdat ........ .......... 3 45 0,637
Fig. 4. Elektrisk
ledningsförmåga hos
berylliumkoppar som funktion av
värmebehandlingstiden.
Under oxidation är berylliumkoppar mer än 10 %
motståndskraftigare än tennlegerad brons, och viktökningen
hos den senare vid upphettning till 400°C under 36 h i
luft är dubbelt så stor som hos det förra.
Berylliumkoppar angripes lätt av svavel och bör därför icke
utsättas för beröring med material innehållande detta ämne.
Det bör observeras att berylliumklorid och andra
halogenföreningar iir mycket flyktiga och att metallen angripes
av klorider, vilket gör att legeringens yta blir utarmad på
beryllium.
Vid företagna nötningsprov visade det sig att
berylliumkoppar hade ca 5 gånger så stor hållfasthet som
fosforbrons vid friktion mot stål utan användning av
smörjmedel. Tolv fosforbronsprover uppvisade alla olika grad av
påverkan under det att berylliumkopparproverna samlliga
var mycket jämnt förslitna.
Den elektriska ledningsförmågan hos kallvalsad
berylliumkoppar iir 18—20 % av kopparns. Ledningsförmågan kan
emellertid, om så önskas, ökas till något mer än 30 %
genom att metallens behandlingstid utsträckes utöver den tid,
som är nödvändig för ernående av maximal hårdhet.
Hårdheten minskar då emellertid med ca 5 %.
Upphettningstidens inverkan på den elektriska ledningsförmågan visas
i fig. 4. Vid den normala behandlingen (åstadkommande
maximal hårdhet) är ledningsförmågan 26,6 % av
kopparns. Efter 7 h behandling har ledningsförmågan ökat
till 32,5 %. En jämförelse mellan elektrisk
ledningsförmåga och draghållfasthet hos olika legeringar visas i fig. 5.
Berylliumkoppar kan tennlödas och lödningen företas
efter den slutgiltiga härdningen. Silverlödning eller
hårdlödningen måste ske före denna härdning, då den höga
temperaturen gör metallen mjuk. Det är nödvändigt att
noga rengöra metallytorna före lödningen, varvid
zinkklorid eller konstharts kan användas vid tennlödning. Vid
hårdlödning kan de vanliga flussmedlen begagnas.
Berylliumkoppar kan svetsas elektriskt. Intet flussmedel
är därvid erforderligt, men ljusbågen skall injusteras för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
