Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 5 mars 1949 - Lysämnen, av Gunnar Günther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 mars 1949
171
Lysämnen
Fil
Ljus är en form av energi, och därför måste
energi offras för att alstra det. Genom att
tillföra värme av tillräcklig intensitet kan man
bringa alla kroppar att utstråla ljus. Den
elektriskt upphettade volframtråden i glödlampan är
en teknisk utvecklingsform av denna princip. Ett
mindre antal kroppar kan man dessutom få att
lysa så att säga kallt, och deras ljus är inte att
hänföra till temperaturstrålning. I sådana fall
talar man om liiminescens.
Luminescensföreteelserna kunna vara av olika
slag, och en del av dem äro direkt iakttagbara i
naturen. Redan Aristoteles har beskrivit
biolumi-nescensen, som har sin orsak i fysiologiska
processer, hos eldflugor, lysmaskar, luminescerande
växter osv. Betydligt senare skedde i Europa
upptäckten och framställningen av oorganiska
lumi-nescensämnen. Så länge inga artificiella
energikällor för nödvändig osynlig strålning stodo till
buds, kunde endast efterlysande ämnen, som
utsatts för solljus, iakttas. Det var skomakaren
Vincentius Cascariolo från Bologna, som
omkring år 1600 under försök att göra guld råkade
glödga glänsande tungspatstenar med kol och
fick en massa, som lyste i mörker. Så tillkom
den första efterlysande bariumsulfiden. År 1674
kalcinerade Christian Baldewein i Sachsen
kal-ciumnitrat, varvid retorten gick sönder. Han
iakttog, att massan på skärvorna lyste i mörkret,
och hade i sin hand den första
kalciumoxidfos-foren. År 1866 framställde fransmannen Sidot
den första zinksulfid-fosforen genom sublimering
av kopparhaltigt zinkblende, som efter honom
kallas Sidotblende. Till en början gjordes
upptäckterna slumpartat; de utarbetade recepten
voro gåtfulla och nyckfulla, beroende på
utgångsmaterialet och dess bearbetning. En
sönderkross-ning i en järnmortel kunde fullständigt
tillintetgöra den väntade lyskraften hos fosforen, under
det att samma framställningsoperation utförd i
en mortel av brons kunde ge det mest strålande
resultat.
Först under den senare delen av 1800-talet
påbörjades den mer vetenskapliga bearbetningen
av hithörande fenomen av män som Becquerel,
Verneuil och Lenard genom mätningar av
våglängden hos det exciterande och det emitterade
ljuset, efterlysningens varaktighet, temperaturens
och olika trycks inflytande, för att nämna några
lic. Gunnar Günther, Stockholm
535.37
621.327.43
661.14
fysikaliska exempel. Luminescensen hos
olikartade material studerades; genom
noggrannaste kemiska analyser kom man underfund
med de små föroreningarnas betydelse, att vissa
av dem voro absolut nödvändiga som aktivatorer,
under det att andra voro skadliga för lyskraften.
Genom att söka bringa de olika erfarenheterna i
samklang med varandra och med den moderna
kvantteoretiska uppfattningen av ljuset och den
s.k. zonteorin för fasta kroppar har man sökt
skapa en åskådlig bild av luminescensens natur
och förlopp i lysämnena. Den kan dock
ingalunda sägas vara slutgiltig utan snarare en god
arbetshypotes.
Ijuminescensens egenart
Utmärkande för ett luminescerande ämne är
dess förmåga att potentiellt kvarhålla absorberad
strålningsenergi, som sedan åter helt eller
delvis frigöres som luminescensstrålning. Ett enkelt
exempel härpå är följande: enligt Rutherford—
Bohrs atomteori består atomen av en positiv
kärna och negativa elektroner, som
strålnings-löst röra sig i bestämda banor. Vid excitation kan
en elektron genom att uppta ett till
energibeloppet bestämt ljuskvantum språngvis övergå från
sitt grundtillstånd till energirikare banor med
större diameter. Grundtillståndet betecknas nu
med 1 och två andra möjliga energitillstånd
(resp. banor) med 2 och 3, varvid elektronen
har större energi i 3 än i 2. När den faller
tillbaka från banan 2 till banan 1 avgives som
luminescensstrålning samma energibelopp som
åtgick för elektronens excitering till banan 2.
Förloppet åskådliggör en linjeresonans, som
förekommer hos en del gaser. Har elektronen
genom lämplig instrålning exciterats till
banan 3, fås åter enkel resonans vid övergång från
3 till 1 men däremot en i förhållande till denna
resonanslinje långvågigare strålning vid
övergång från 3 till 2. Sedan kan elektronen övergå
från 2 till 1. För luminescens i lösningar och
fasta kroppar kompliceras förhållandena genom
ytterligare fenomen, så att i stället för skarpa
linjer kontinuerliga breda band bildas.
För att luminescens skall komma till stånd
måste den absorberade energin uppnå
lijsato-men utan att förbrukas till exempelvis värme
eller fotokemiska reaktioner. Endast ett begrän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
