Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 12 mars 1949 - Karakteristiska egenskaper hos natrium och kalium, av SHl - Inhibitor i gasfas, av J Tandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 mars 1949
195
t.ex. för att åstadkomma det tunna tennöverdraget på
bleckplåt eller för att förbättra värmeöverföringen i
kvicksilverångpannor genom framkallande av vätning av
stålytorna med kvicksilvret; kontroll av aluminiumgöts
kornstorlek; som komponent i lagermetall; borttagande av
antimon från bly genom frånskiljande av
natriumanti-monid; borttagande av vismut från bly genom
frånskiljande av kaliumvismutid; desoxidation av mässing, koppar
och järn, t.ex. i form av natrium-zinklegering med 2 % Na,
som finns i handeln; framställning av metaller ur deras
salter, t.ex. titan, zirkon, beryllium m.fl.; framställning av
legeringar med silver, guld, tenn, kvicksilver, kadmium,
zink och bly (natrium bildar ej legeringar med aluminium,
järn, mangan, krom eller nickel och blott i ringa
utsträckning med magnesium); framställning av vätgas.
Natrium-blylegering med 25 % Na finns i handeln och är avsedd
för laboratoriebruk. Natrium används för framställning
av vissa natriumföreningar, t.ex. Na202, NaCN, NaNH„ och
Naü. Ur kalium erhålles framför allt K204. Både kalium
och natrium har vidare fått betydande användning vid
syntes av organiska ämnen, men detta område behandlas
icke här.
Metallernas kemiska reaktioner. Väte reagerar direkt med
både natrium och kalium till NaH resp. KM.
Natrium-hydrid är ett vitt pulver, som icke tar eld i luft. Den är
hygroskopisk och måste därför förvaras i torr luft. Med
vatten ger den hydroxid och vätgas. Den dissocieras i Na
och H vid ca 400°. Vid elektrolys av en 2 % lösning av
NaH i smält NaOH erhålles Na vid katoden och H._, vid
anoden, dvs. väte förhåller sig i detta fall som en halogen.
Nalriumhydrid har nyligen offererats i större partier och
används huvudsakligen för framställning av
natriumboro-hydrid (NaBHJ och för borttagande av oxidhinnor från
metaller.
Med syre ger natrium monoxid (Na„0) eller peroxid
(Na202), under det kalium ger tre oxider: K„0, K202 och
K„0., (tetroxid). I torr syrgas vid rumstemperatur ger Na
uteslutande Na20 men vid högre temperatur kan praktiskt
taget ren Na202 erhållas. Vid oxidation med torr syrgas
ger K slutligen K„04 även vid rumstemperatur. Tetroxiden
bildar explosiva blandningar med metallen men är stabil
i ren form. Med vatten ger den syre och KOH och
används därför i respiratorer, varvid andedräktens
vattenånga framkallar syrgasutveckling, under det hydroxiden
binder kolsyran. När Na„02 behandlas med syror, erhålles
en aktiv syreatom i form av H20„. Detsamma gäller för
K„04, men de båda extra syreatomerna bildar en
syremolekyl och är därför ej aktiva.
Vid hög temperatur reducerar metallerna C02 till CO och
C, varvid den ursprungligen bildade metallmonoxiden
övergår till karbonat genom reaktion med C02. Till skillnad
från Na bildar K lätt en mycket explosiv karbonyl (KCO)
och kan därför icke som Na framställas genom reduktion
av karbonatet med kol (Deville-reaktionen). Även NaCO
har framställts, men den tycks bildas blott vid relativt låg
temperatur och har t.ex. erhållits i form av ett lilafärgat
fast ämne genom att inleda CO i en lösning av Na i
flytande NHj vid — 50°. Natrium reagerar ej alls med grafit,
men denna tar lätt upp kalium vid temperaturer över
200°. Vid 400° absorberar den t.ex. 40 % av sin vikt.
Kalium-grafitblandningars sammansättning varierar alltså
med temperaturen, metallen kan återvinnas genom
destillation, och det har visats, att karbider icke bildas. Detta
antyder, att det är fråga om ett adsorptionsfenomen, men
å andra sidan har man konstaterat bestämda
viktsförhållanden mellan K och C, nämligen 1 mol K på 16, 8 och 4
mol C. Det må anmärkas, alt sot absorberar både K och
Na på detta sätt.
Kväve, argon och helium reagerar varken med Na eller
K och är därför mycket användbara vid hanterande av
metallerna på laboratoriet. Gasformig NH, ger amider under
vätgasutveckling. Flytande SO„ reagerar ej med Na och
gasformig, först när metallen smält, vid vilken temperatur
en häftig reaktion sker under bildning av sulfit och sulfat.
Genom att behandla natriumamalgam med en mättad
lösning av SOa i alkohol vid en temperatur under 10° kan
man emellertid erhålla natriumhydrosulfit (NaÄOJ i gott
utbyte. Natrium och kalium ensamma eller legerade med
varandra ger explosiva blandningar med klorkolväten och
fast CO„. Slagkänsligheten hos en blandning av
Na-K-lege-ring och koltetraklorid är 150—200 gånger större än hos
kvicksilverfulminat.
Risker vid arbete med natrium och kalium. Det är väl
allmänt känt, att alkalimetallerna måste skyddas mot
vatten, då den utvecklade vätgasen lätt kan ge explosiva
blandningar med luft. Man måste även ta hänsyn till detta
förhållande vid konstruktion av apparater, i vilka
metallerna skall användas. Kalium måste förvaras under en
neutral petroleumolja, under det natrium även kan lagras
i kvävgas, då inläckande luft blott ger Na20, som ej
reagerar med metallen. Av det ovan anförda framgår vidare
att metallerna icke får bringas i kontakt med C02 (fast
eller gasformig) eller med klorkolväten. Detta bör särskilt
beaktas, då dessa ämnen ofta används i
eldsläckningsapparater. Om metallen tagit eld i en apparat, som kan
tillslutas med en järnplåt, är det enklast att släcka elden
genom att på detta sätt utestänga lufttillträde. 1 vissa fall
kan det vara lämpligt att ha kvävgas till hands för att
kväva elden. Om metallen brinner öppet, är det bäst att
kväva den med torr soda. Torrt koksalt eller en större
mängd grafit kan även användas. Sand kan hejda en
mindre brand men är icke lämplig, då den kan reagera med
häftigt brinnande metall. Man bör därför alltid ha ett
stort förråd av torr soda lätt tillgängligt, där man
hanterar större mängder alkalimetall.
Särskilt bör framhållas, att K-^ tillsammans med
metallen ger en explosiv blandning. Ett på ytan oxiderat
kaliumstycke har närmast metallen en hinna av K20, men det
yttre oxidskiktet kan bestå av K204. Försöker man skrapa
av oxiden, kan lätt tetroxid tryckas genom den skyddande
monoxidhinnan och komma i beröring med metallen,
varvid en våldsam explosion uppstår. Oxiderade kaliumstycken
måste därför hanteras med största försiktighet och bör
helst oskadliggöras genom att kastas i en öppen eld.
Alla kemister, som arbetar med alkalimetaller, ställs
inför problemet att oskadliggöra metallrester. 1 laboratoriet
sker detta vanligen genom att låta metallen reagera med
alkohol. Ibland är det lämpligt att lindra reaktionens
häftighet genom att använda en blandning av metanol eller
etanol med tertiär butanol. Vid denna metod innebär den
utvecklade vätgasen och alkoholångorna alltid en viss
risk, då de kan ta eld. Man bör därför alltid ha alkoholen
i ett metallkärl och ställa detta i ett större, som kan ta
emot vätskan, om den skulle koka över och tändas. Alla
reaktionskärl måste mycket noga befrias från varje spår
av metallrester, då de annars lätt kan bli fyllda med en
explosiv vätgas-luftblandning. Kaliumrester är särskilt
farliga, då lätt explosiv metall-tetroxidblandning kan bildas.
Skall en större mängd metall oskadliggöras, är det bäst
att bränna den i en öppen eld av träkol eller koks under
omröring med en järnstång.
Iakttas ovan antydda försiktighetsmått, är arbete med
alkalimetaller icke mer riskabelt än med andra kemikalier. Del
är sålunda vanlig praxis att pumpa flytande natrium genom
rörledningar, filtrera det och transportera det i tankvagnar
(H N Gilbert i Chem. Engng News 0 sept. 1948). SHI
Inhibitor i gasfas. 1 USA har man nått goda resultat
med att skydda järn eller aluminium från korrosion i
fuktig luft genom att svepa in föremålen i papper, som
impregnerats på lämpligt sätt med ett ämne, vilket avger
flyktiga ångor med rostskyddande egenskaper. Vilket eller
vilka sådana ämnen, som valts, omtalas icke, men
impreg-neringsmedlet benämnes i korthet VPI ("Vapor-Phase
Inhibitor"). I stället för att svepa varje föremål i
VP1-papper kan man även fodra en tät låda med sådant
papper och i lådan förvara de föremål som skall skyddas
(Modern Packaging dec. 1948). J Tandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
