Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 16 april 1949 - Moderna metoder för bränning och släckning av kalk, av N V S Knibbs och B J Gee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 fi
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Del av eldfast
centerbrännare för
gaseldade kalkugnar
med
varmgascirkula-tion.
och den korta lågan från kolfyren, men genom
olika anordningar, såsom inblåsning av ånga och
inblandning av de från ugnen avgående gaserna
(Eldredprocessen), förbättrades de koleldade
ugnarna till den standard, som nu är den
förhärskande. De äro fortfarande oekonomiska på
grund av hög bränsleförbrukning, höga
underhållskostnader, och dessutom äro de mycket
ar-betskrävande, men lämna en ren kalk, bränd vid
en jämförelsevis låg temperatur och sålunda
lämplig för de flesta ändamål.
Man började med effektiv gaseldning av
kalkugnar i England i början på 1920-talet. Tidigare
försök där och annorstädes misslyckades på
grund av felaktigt införande av gasen i ugnen,
ty gasen förbrändes vanligen i en
förbränningskammare utanför denna, och de varma
förbränningsgaserna släpptes in i ugnsschaktet. Man
tänkte icke på att själva ugnen, fylld med
glödande kalksten, är en utmärkt
förbränningskammare och att en förbränning av gasen inne
bland kalkstenen med användande av luft, som
av draget i ugnen sugits upp förbi den heta,
brända kalkstenen är både teoretiskt och praktiskt
överlägsen systemet att förbränna gasen utanför
ugnen.
Det viktigaste problemet vid konstruktionen
och driften av en gaseldad kalkugn är att få
gasen jämnt fördelad över ugnens hela
tvärsektion och att få den att väl blanda sig med
förbränningsluften, vilken i hög grad blivit
förvärmd vid sin passage genom den varma kalken
i avkylningszonen. I tidigare ugnar infördes
gasen helt enkelt genom öppningar i det
cylindriska schaktets väggar, och denna metod var
ganska tillfredsställande i ugnar med upp till ca 2 m
diameter. Vid diametrar därutöver vill kalken i
mitten av ugnen gärna bliva för litet bränd, och
t.o.m. dessa små ugnar ha den nackdelen, att
den mesta gasen stiger uppåt utmed väggarna,
där de största mellanrummen finnas, och följden
härav blir ojämn bränning och överhettning av
den eldfasta infodringen.
I Sverige är man sedan länge icke beroende av
den begränsning av kalkugnens
genomskärningsarea, som är betingad av gasens
genomträng-ningsförmåga, ty här har man ugnar med
jämförelsevis stor diameter och många
inloppsöppningar för gasen i schaktväggen samt mitt i
schaktet en av eldfast material uppmurad pelare
med avrundad överdel. Denna pelare står på
schaktets botten och räcker upp till en punkt
strax ovanför gasinloppen. En dylik anordning
medför på ett effektivt sätt en god fördelning av
gasen över hela brännzonen, men den bidrager
icke alls till att avlägsna den stora olägenheten,
att ugnens väggar bliva överhettade.
Anordningen förutsätter dessutom en mångfald gasinlopp,
som måste kontrolleras.
Två effektiva lösningar av huvudproblemet
användas i England och en i Amerika. Den i
England tidigast använda och den, som tillämpas i
moderna amerikanska gasugnar, är att tvärs över
ugnen leda en eldfast gaskanal, centerbrännare
(fig. 1), som i några fall har oval eller
rektangulär tvärsektion vid gasinloppszonen. Kanalen är
försedd med ett antal öppningar för gasen,
varför denna kommer in i ugnen i närheten av
centrum och tack vare gasens naturliga benägenhet
att draga sig utåt till de större mellanrummen
utmed väggarna blir resultatet en jämn
gasfördelning. Ugnar av denna typ utmärka sig för hög
värmeeffekt och hög produktion per enhet
genomskärningsarea. Deras största olägenheter ha
hittills varit den begränsade livslängden på den
eldfasta gaskanalen och denna kanals
benägenhet att förorsaka "hängningar" i ugnen. I
Amerika äro hängningar vanligen tillåtna, emedan
det sedan många år blivit praxis vid
kalkbränning. I Europa, där man är van vid
biandfyrs-eldade ugnar, där kalksten och bränsle utan
hinder sjunker ned i ugnen, anses hängning icke
tillåten. Vid riktig konstruktion av brännzonen
kan denna undvikas.
Enligt den andra metoden användas formor,
som fallet är vid masugnar och kupolugnar.
Ivalkugnsformor (fig. 2), som äro rörformiga
och vattenkylda samt tillverkade av
stålgjutgods eller smidda, skjuta in en halv meter eller
mer från ugnens eldfasta infodring och äro
riktade emot ugnens centrum. Härigenom föres
gasen in i kalkmassan och fördelas över hela
tvärsektionen utan risk för att den övervägan-
Fig. 2. Gasbrän
nare för
kalkugnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
