Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 16 april 1949 - Moderna metoder för bränning och släckning av kalk, av N V S Knibbs och B J Gee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 fi
TEKNISK TIDSKRIFT
process. Den består endast i att blanda
kalciumoxid och vatten i rätta proportioner för att de
skola bilda hydroxid, men i praktiken försvåras
processen genom oenhetliga egenskaper hos alla
i marknaden förekommande kalksorter, ty dessa
innehålla föroreningar, obränd kalk osv., och
härtill kommer överhettningsfenomen vid
släckningen. Föroreningar i kalken, t.ex. kiselsyra,
aluminiumoxid och järnoxid, verka nedsättande
på kalciuinoxidens reaktionsförmåga med
vatten, och större partiklar, som innehålla dessa
föroreningar, ha en benägenhet att förbli
ohydra-tiserade. Om dylika ohydratiserade partiklar icke
avskiljas från hydroxiden, erhållas mindre
önskvärda resultat vid användningen, överhettning i
närvaro av vattenånga ger upphov till hårda
kalkstycken, som vanligen äro otillräckligt
hv-dratiserade, i stället för den hydroxid i
pulverform, som i normala fall erhålles. Dessa
omständigheter i förening med att mycket damm alstras
vid processen, varvid även en stor mängd ånga
bortgår, ha framtvingat moderna anläggningar
för processen med mekaniska anordningar för
att kunna bemästra dammproblemet.
Mekanisk släckning av kalk
Den mekaniska hydratiseringens historia
kännetecknades till en början av diskussionen om
fördelarna med satstillverkning eller
kontinuerlig tillverkning, men frågan har sedan länge
avgjorts till fördel för den senare, och
satshydra-torer äro numera i de flesta fall kvarlevor, för
länge sedan mogna för utbyte. De hydratorer,
som mest användas i Amerika, äro Kritzers och
Schaffers, vilka båda typer ha förblivit så gott
som oförändrade under de många år, som de
varit i bruk. Kritzer-typen består av ett antal
horisontella cylindrar, placerade över varandra.
Kalk och vatten inkomma i den översta
cylindern och ledes längs denna av räkor på en
roterande axel. Vid andra ändan faller den ned
i nästa cylinder, vars räkor arbeta åt motsatta
hållet, och så vidare till de följande cylindrarna,
som ofta äro fem eller sex till antalet.
Schaffer-typen har en serie hyllor i en vertikal cylinder
med räkor, som röra 0111 kalken och föra den
från mitten ut till periferin i en cylinder och
tillbaka igen, som i en Herreshoff-ugn. Principen
är densamma för båda maskinerna. Kalk och
vatten blandas och föras långsamt framåt så lång
sträcka, att reaktionen blir fullständig.
Hydroxiden vändes upprepade gånger, så att
vattenöverskottet får möjlighet att avdunsta. Varje
maskins produktion bestämmes därför av den tid,
som kräves att hydratisera den kalk, som
reagerar långsammast.
Knibbs-hgdratorn
Vanlig kalk framställd i schaktugn hydratiserar
ojämnt. Är den något så när välbränd, hydratise-
ras den sålunda delvis snabbt. Kunde denna del
tas ut ur hydratorn och resten lämnas kvar, skulle
den totala produktionen från ett
hydratiserings-kärl av en viss storlek bliva avsevärt större.
Denna deltömning kan utföras i en
Knibbs-hydrator, som uppfunnits i England och där
använts under många år. Reaktionen i denna beror
till stor del på fenomenet i en fluidiserad bädd.
Hydratorn, som visas i fig. 7, består av ett
tråg-liknande kärl med relativt ringa djup och
varierande storlek allt efter den önskade
produktionen. I kärlet finnes en horisontell axel,
försedd med kraftiga räkor. Innan kalken och
vattnet införas i denna maskin, blandas de
hastigt men omsorgsfullt i ett mycket mindre,
trågliknande kärl, förblandaren, så att all
kalken blir fuktig, innan den blandas med
materialet i själva hydratorn. I denna överföres
vattenöverskottet av reaktionsvärme till ånga. Den
alstrade ångan fluidiserar kalken, som därför
uppträder i huvudsak som en vätska. Från
förblandaren inkommer kalken i hydratorns ena
ände; i den andra är utloppet för hydroxiden,
bestående av en reglerbar fördämning, som
vanligtvis är placerad 1—-1 % m från trågets botten,
varför hydratorn till ett djup av 1 m eller mer
är fylld med fuktig kalk och hydroxid. Det mesta
av denna blandning omröres häftigt av den
alstrade ångan, men hydratorn är så konstruerad, att
ångbildningen upphör 3/4—1 ni från
uttagsändan, och i denna sektion är hydroxiden så gott som
i vila, oaktat den genom den innestängda ångan
är rörlig. Det är här uppdelningen sker. Den
ohydratiserade kalken, som är tung, sjunker och
tenderar att flyta tillbaka till påfyllningsändan,
då däremot hydroxiden, som är finfördelad,
kommer upj) till ytan och flyter över fördämningen.
Principen att hydratisera med en djup,
fluidiserad bädd och samtidigt försäkra sig om en viss
Fig. 7. Knibbs-hydrator (produktion av 4 t/h) för
dolomit-kalk; i förgrunden förblandare; ånga och damm från
hgd-ratiseringen passera upp genom det stora, vertikala röret
och ledes från översta delen av hgdratorn till en
vattenförvärmare på bottnen ovanför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
