Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 16 april 1949 - Tillgodogörandet av malmerna i Oberharz, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l(i april 1M9
Tillgodogörandet av malmerna i Oberharz. Under den
äldsta bearbetningsperioden fram till dess digerdöden 1347
satte stopp för bergshanteringen i Oberliarz, vet man ej,
om anrikning begagnats för den silverhaltiga
bly—zinkmalmens tillgodogörande. Man har dock funnit
kvarnstenar, som under denna tidigare period torde ha använts
för krossning av malmen. Efter digerdöden upptogs ej
gruvbrytningen i Oberharz förrän omkring 1500. Under
perioden 1500—1730 insattes stampverk för krossning av
malmen (det första konstruerat av Philipp omkring 1550),
vaskrännor och slamsumpar (1570) och slutligen
planhärdar. Calvör har lämnat en ritning över liur ett dylikt
verk var inrättat i början på 1700-talet. Trots att Agricola
beskrev sättanrikning redan 1550 började man i Oberharz
använda sättning först omkring 1732. Tidigast skakade man
för hand en sikt i ett med vatten fyllt större kärl.
Därefter upphängdes siktlådan på en stäng, som var försedd
med motvikt för utbalansering av tyngden. Ända till 1750
arbetade handsättmaskinerna med oklasserat gods, men
då införde man strömklassering.
Under tiden 1820 till 1840 övergick man till uppförandet
av mycket kraftiga stampverk för grovkrossning och
valskrossar för finkrossningen. Driften av sättanordningarna
blev nu maskinell, i det att den upp- och nedgående
rörelsen hos siktlådorna åstadkoms av roterande vågräta axlar,
som voro försedda med kammar, vilka nedtryckte de
stänger, i vilka siktlådorna hängde. Genom motvikt sjönk
siktlådan åter, så fort kammen hade passerat anslaget på
stången. Omkring 1850 konstruerades den första
flerrum-miga sättmaskinen med kontinuerlig utmatning av de olika
separationsprodukterna. För sättmaskinsanrikning av
fin-kornigt gods konstruerades här 1893 den första
bäddsätt-maskinen. De i Oberharz använda planhärdarna utbyttes
1853 mot särskilt konstruerade rundhärdar, som snart tack
vare sitt goda arbetssätt inom kort erhöll stor utbredning
inom den europeiska anrikningstekniken. Denna rundhärd
utbyggdes så småningom med en överliggande av Rittinger
konstruerad tratthärd på samma vertikala axel. Är 1845
utbyttes de gamla sorteringsrännorna och sumparna mot
spetslådor, vilka också konstruerats av Rittinger.
Siktningen av grovt gods utfördes så småningom med tromlar, men
dessa kom relativt sent till användning i Oberharz.
Omkring 1860 arbetade i Oberharz ca 40 olika stampverk
för krossning av ca 100 000 t malm per år, belägna på olika
punkter. Man var beroende av vattenkraften i de olika
bäckarna. Sedan ångmaskinen blivit bättre känd byggdes
1870 ett centralt anrikningsverk på Rrcmerhöjden och de
små stampverken lades ned. Några år senare tillkommo
nya verk i Lautenthal och Grund.
I de nya verken insattes för första gången i Oberharz
Rlakes 1858 konstruerade tuggare för grovkrossningen,
som tidigare utförts med släggor och knoster. Vissa delar
av grovstyckig ren malm uttogs dock fortfarande genom
handslagning och skrädning. Mera finkorniga malmer
krossades dock i stampverk och valskrossar och anrikades
på härdar och i sättmaskinen Klasseringen var mycket
tät och kornklasserna till grovkornssättmaskinerna skiljde
endast på några millimeter. I godset till
finkornssätt-maskinerna skiljde kornstorlekarna endast på tiondels
millimeter. Genom nybyggnaden höjdes metallutvinningen
väsentligt. Rlyutbytet höll sig över 90 %. Kostnaderna för
anrikningsarbetet sjönk avsevärt. Trots att
anrikningsverken här nu kunde motta nästan 200 000 t/år var antalet
arbetare betydligt mindre än förr, när endast halva
malmmängden kunde behandlas.
Med undantag för Lautenthal hade malmerna i Oberharz
ända till omkring 1800 utgjorts av huvudsakligen
silver-haltig blyglans. Vid gruvornas ytterligare avsänkning
började alltmer zinkblände uppträda i malmen och halten av
blyglans minskade. I början vidtog man inga särskilda
åtgärder inom anrikningsverken utan den ringare
mängden av zinkblände uttogs genom handskrädning och när
inan erhållit tillräckligt stora kvantiteter kördes
zink-bländet för sig i anrikningsverket. Rlott några år efter det
det centrala verket vid Rrcmerhöjden var färdigt hade
zinkbländeandelen i malmen från Clausthal-reviret stigit
så kraftigt att anrikningsverket måste ombyggas och
modifieras så att även zinkbländet kunde utvinnas i verket. Så
ombyggdes alla två- och trerummiga sättmaskiner till
tre-och fyrrummiga, så att zinkblände kunde uttagas i de
sista rummen. 1880 utgjorde utvinningen av zinkblände i
Clausthal ca 1 % av i verket ingående malm, men tio år
senare hade denna siffra stigit till över 8 %. Mängden
utvunna blvprodukter sjönk under samma tid från 10 till
7 %.
Efter dessa ombyggnader av verken i Clausthal gjordes
endast mycket få moderniseringar under de följande
decennierna. Rland gjorda ändringar kan omnämnas att
stamp verken 1902 ersattes med pendelkvarnar och
samtidigt utbyttes några valskrossar mot siktkulkvarnar för
våtmalning i finkrossningsavdelningarna. År 1900 utbyttes
de gamla härdarna för grova och medelfina slamkornsorter
mot skak- och schnellstosshärdar, som hade större
avverkning. För de finaste slamkornsörterna användes
fortfarande den förut beskrivna dubbla rundhärden. I stället
för fasta skrädbord infördes nu överallt roterande. Den
stränga klasseringen av godset till sättmaskinerna övergavs
efter utredningar av professor Hoppe. Endast för malmen
från Rergwerkswohlfahrt bibehölls den täta klasseringen,
enär de i denna malm uppträdande mineralen järnspat och
baryt samt kvartsig blyglans försvårade den våtmekaniska
anrikningen. De nya anrikningsverken motsvarade snart
ej längre de ökade fordringarna på produktionsförmåga
och ekonomi. Är 1898 påbörjades ett nytt stort
anrikningsverk vid gruvan "Gottes Hilfe" och 1902 var det nya
verket vid Rergwerkswohlfahrt färdigt. Detta senaste verk
uppfördes av en privatfirma från annan ort i Tyskland;
1905 ombyggdes det centrala verket i Clausthal och 1908—
1913 utvidgades Lautenthaler-verket. Anläggningen i
Clausthal gällde för att vara en av de största och mest effektiva
på kontinenten. Med ett 10 h skift per arbetsdygn kunde
verket bearbeta 110 000 t/år. Verket hade lagts intill ett
huvudschakt och då lutningen på marken ej var tillräcklig
hade byggnaden gjorts i flera över varandra liggande
våningar för att särskilda uppfordringar ej skulle behöva
anordnas för godsets passage mellan de olika maskinerna.
Med detta verk uttogs en blyslig hållande 74 % Pb och en
zinkslig hållande 55 % Zn. På grund av den sjunkande
blyhalten i malmen sjönk blyutvinningen ned till 80 %,
under det att den tidigare dåliga utvinningen av zink steg
till över 80 %.
Malmen från Rammelsberg är så finkornig att den
motstod alla attacker till bearbetning med anrikning till
senaste sekelskiftet. Man hade dittills löst svårigheten genom
att den då zinkrika blymalmen bearbetades på metallurgisk
väg genom smältning i ugn. Av den i malmen ekonomiskt
mera betydande zinkandelen gick största delen i slaggen.
Slutligen klarade man dock även denna svårighet genom
att ur slaggen framställa zinkoxid. Detta kunde dock ej
betraktas som någon slutgiltig lösning av problemet.
Då började flotationen användas som anrikningsmetod
för finkorniga malmer. Man provanrikade malm från
Rammelsberg med Elmore, Murex- och Leuschnermetoderna
utan framgång. Försök utförda av Minerals Separation Ltd,
vilka upphörde vid krigsutbrottet 1914, hade ej heller
medfört någon lösning av problemet. Med ett i Rammelsberg
omkring 1920 byggt flotationsförsöksverk kunde efter en
nedkrossning till 0,06 mm ett biandkoncentrat tas ut.
År 1922 hade uppförts en flotationsanläggning vid gruvan
Gottes Hilfe i Oberharz enligt Gröndals metod för
ytterligare metallutvinning ur vissa avfallsslam och
mellanprodukter från skakborden i det våtmekaniska
anrikningsverket. För krossning av mellanprodukterna användes
rör-kvarilar utan siktar. 1 början begagnades varken skrapor
eller förtjockare före själva flotationsmaskinerna. Är 1924
uppfördes liknande anläggningar i Rergwerkswohlfahrt och
1925 i Lautenthal. Den sista hade försetts med
MS-appa-rater och hade en förtjockare. Vid de två första verken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
