Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 23 april 1949 - Behovet av lämpligare stålmaterial för fartygsbyggen, av Per Stenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
april 19i9
303
inom ett område på betryggande avstånd från
det, inom vilket spänningar av ett eller annat
slag uppträda inom den ifrågavarande
konstruktionen under belastning. Det är just sistnämnda
fråga, som amerikanarna påtalat, och det är här
vi önska ökad klarhet. I amerikansk fackpress
synes detta problem i dag vara i brännpunkten,
och det var i denna riktning Fredriksons
inledningsvis omnämnda undersökningar gick, men
vid en tidpunkt då erfarenheterna från svetsade
fartyg blott räknades i ett fåtal år, och
provningssätten icke voro så mångskiftande som nu.
I dagens läge framstår klart önskemålet om
ökad kännedom i här berörda avseenden av det
material vi arbeta med. Stora delar av de
svetsade fartygens plåtmaterial genomgår blott
ar-betsoperationerna riktvalsning, kantbearbetning
och svetsning. Vi veta för litet om vårt material
och stå därför understundom frågande inför
orsaken till de spricktendenser, som ingen av oss
är helt befriad från. De kunna variera från de
allvarliga fall, då plåtar brustit vid hanterandet
i plåtgården till de små, nästan mikroskopiska,
sprickor, som kunna uppträda i knutpunkterna
mellan tvär- och långväxlar. Dessa observeras
blott genom röntgenkontroll eller annan icke
förstörande metod, och förekomsten varierar
avsevärt. Vi kunna ha fartyg efter fartyg utan
sådana småsprickor, men plötsligt uppträda de.
Orsakerna till deras uppkomst kan därför
näppeligen tillskrivas bristande skicklighet hos
svetsarna, utan måste ligga i materialegenskaperna
hos stål eller elektroder eller i blandningszonen
mellan dessa båda komponenter.
Hade vi nu någon art av provdiagram, som för
materialleverans resp. elektrodtyp visade
sprickkänsligheten, kunde, när så var nödvändigt,
mått och steg vidtas för tryggande av arbetets
kvalitet. Är exempelvis det aktuella materialet
påtagligt sprickkänsligt vid låg temperatur, får
måhända vintertid någon art av förvärmning
ske. Är materialet sprickkänsligt allmänt sett,
kunna knutpunkterna mellan lång- och
tvärväxlar svetsas med elektroder som äro föga
sprickkänsliga (det finnes nämligen sådana),
etc. Detta kan givetvis medföra för varven
ovälkomna extra arbeten, t.ex. omskiftningar från
en elektrod till en annan där omkastning från
pius- till minuspol erfordras etc., vilket givetvis
är allt annat än önskvärt och fördyrar fartygen;
dessa vägar måste dock väljas i samråd med
klass och rederi, 0111 verklig anledning anses
föreligga.
Framtidens fartyg önska vi bygga med
genomtänkta "plasticifierade" konstruktioner och med
användande av ett föga sprickkänsligt material.
För att undvika stora plåttjocklekar o.d. få vi
måhända gå in för högvärdigare material i de
bärande förbanden och använda enklare
material i de mindre påkända byggnadsdelarna. Med
högvärdigt material menas härvidlag ett
material, som icke blott har goda
hållfasthetsegenskaper såsom vi hittills definierat dem, utan
även har låg sprickkänslighet, önskemålet går
t.o.m. så långt, att materialet bör ha förmåga att
stoppa sprickan, om den till äventyrs har
uppkommit från någon "notch" av en eller annan
art. Samma önskemål vill vi givetvis ställa på
elektroderna.
I dagens situation är kravet härvidlag särskilt
aktuellt. Varven brottas med stora svårigheter
för att överhuvud få sina materialbehov täckta,
och vi få vara glada för varje parti vi få, blott
det uppfyller stipulerade fordringar. Resultatet
blir ju ofta nog, att vi i ett och samma fartyg
har material från kanske tio olika stålverk, och
följaktligen kan olikheter i de respektive
konstruktionselementen föreligga. Viktigt är
härvidlag, att de sammanbindas med goda elektroder.
Önskemålen kunna sammanfattas sålunda:
stålmaterial och elektroder med låg
sprickkänslighet och helst med så goda egenskaper, att de
stoppa sprickor, som av någon anledning
uppstår;
provningsprotokoll, som visa graden av såväl
stålets, som elektrodernas sprickkänslighet.
Man frågar sig nu, om sådana material kunna
tillverkas till rimligt pris.
Konstruktionsproblemen torde successivt kunna lösas, och med det
spricksäkra idealmaterialet till förfogande vore
bekymren ur världen. Det förefaller som om
sådant material kan framställas. Vi ha haft
fartygsplåt, som vid provningar visat goda
slag-seghetsvärden och vi ha för detta material icke
betalat mer än för material med klart sämre
egenskaper. Det synes därför, som om orsaken
icke ligger i särskilt dyra tillsatsämnen eller
omständigheter av kostsam art i
framställningsprocessen.
För att överhuvudtaget komma någon väg fram,
måste vi ha provmetoder, som visa
överensstämmelse med verkligheten. Läser man fackpressen
förstår man, att det arbetas ivrigt världen runt
på denna sak. Särskilt ha amerikanarna visat
stor iver, och deras provningstyper äro legio,
från laboratorieprov upp till prov i full skala.
Det synes emellertid som om en viss villrådighet
nu gör sig gällande. De stå där med en ofantlig
mängd provresultat, men när det gäller att
använda dem i avsikt att förklara denna
svårdefinierbara sak, som kallas "notch sensitivity",
tycks de stå framför en järnridå. Förklaringen
kan endast vinnas genom korrekta provmetoder,
och endast med tillhjälp av sådana, kan, såvitt
jag kan förstå, det spricksäkrare materialet
utforskas. Enligt uppgift forskas det i denna
riktning vid stålverk på kontinenten. Amerikas
klas-sifikationsmyndighet, American Bureau of
Ship-ping, utger nu nya föreskrifter för fartygsstålet
(referat i Mar. Engng sept. 1948) och vari anges,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
