Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 14 maj 1949 - Laboratoriearbete med radioaktiva ämnen, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
TEKJiTSK TIDSKRIFT
av en ny sådan, fysikalisk röntgenekvivalent
(roentgen equivalent physical, rep) definierad
som den mängd joniserande strålning, vilken ger
1,6 X 1012 jonpar per g vävnad. En allmännare
enhet för exponering är röntgenekvivalent för
människa (roentgen equivalent man, rem),
definierad som den strålningsmängd av godtyckligt
slag, vars effekt, när den absorberas av
människokroppen, är ekvivalent med den, som fås
vid absorption av lr /- eller röntgenstrålning.
Sanitetsfysik
De åtgärder, som vidtas, och de föreskrifter,
som utfärdas för att skydda personalen i ett
laboratorium för kärnfysik, kan sammanfattas
med termen sanitetsfysik (health physics). De
beror givetvis helt och hållet på den radioaktiva
strålningens fysiologiska verkan, och denna skall
därför i korthet antydas.
Laddade partiklar med hög hastighet, t.ex.
a- och ß-partiklar, intränger blott till ett relativt
ringa djup. Deras energi förbrukas nämligen
snabbt genom bildning av sekundära joner. På
grund härav medför de en skarpt begränsad
jonisering, och de risker, som sådana partiklar
innebär, när de kommer från yttre
strålningskällor, inskränker sig därför till hudskador. Om
däremot eller /3-strålare inkommer i kroppen,
koncentreras de på vissa platser, som bestäms
av deras kemiska natur, och de kan då vålla
allvarliga skador på inre organ.
Elektromagnetisk strålning, y-strålning, förlorar
sin energi på flera olika sätt beroende på
strålningsenergin. Är denna ca 0,06 MeV, överväger
den fotoelektriska effekten, som emellertid faller
med stigande energi och blir utan betydelse vid
0,3 MeV, där energin huvudsakligen omvandlas
till utslungade elektroner (Comptoneffekt). Över
1 MeV förekommer parbildning, vid vilken
/-foton genom inverkan av en atomkärna
omvandlas till en positron och en elektron; dess
betydelse växer med stigande strålningsenergi.
Slutresultatet av /-strålarnas absorption blir alltid
bildning av joniserande partiklar, och
vävnadsskadorna orsakas av dessa. På grund av
/-strålarnas stora genomträngningsförmåga blir
jonbildningen tämligen jämnt fördelad i hela
kroppen, och alla dess vävnader blir därför utsatta
för skador.
Då kroppens halt av väte är stor, alstrar
neutroner många protoner, och dessa ger i sin
tur en intensiv jonisering längs en kort väg
ungefär som a-partiklar. Då emellertid neutroner har
mycket stor genomträngningsförmåga, därför att
de saknar elektrisk laddning, kan de orsaka
skador överallt i kroppen. De kan även reagera
med kväve enligt formeln
7N14 + ön1 —► 6CU + 1H1
under bildning av en långlivad, ß-strålande kol-
isotop, som i sin tur kan bidra till skadorna
genom jonisering. Dessutom får de bildade
kolatomerna så stor kinetisk energi genom rekyl,
att de bryter kemiska bindningar, vilket medför
betydande omlagringar i organiska molekyler.
Den radioaktiva strålningens biologiska effekt
är långt större, än som kunde väntas på grund
av den absorberade energimängden. En dos av
1 000 r absorberad av hela kroppen är säkerligen
dödlig för en människa, men värmeutvecklingen
räcker blott till 0,002° förhöjning av
kroppstemperaturen. Av det ovan sagda torde framgå, att
yttre bestrålning med neutroner kan väntas
vara farligast, därför att den ger största
fysiologiska effekt för en viss absorberad energimängd.
1 kroppen inkomna radioaktiva ämnen kan vålla
ännu större skador. Utförda experiment antyder
också, att 1 rep neutroner ger en biologisk
verkan ungefär motsvarande 5 r /-strålning. AEG
har uppställt följande tabell 1 över ekvivalenta
värden.
Vid bestämning av gränsen för tillåten
exponering måste man undersöka de situationer, som
lett till kända skador. Tyvärr inträffar en bel
del sådana, men olyckligtvis är det vanligen
omöjligt att fastställa, hur stor den dos varit,
som vållat skadan. De siffror, som nu anges för
tillåten exponering, är därför ej baserade på
exakt erfarenhetsmaterial, de är blott gissningar
grundade på ett mycket magert vetande. I USA
har man satt tillåten exponering av hela kroppen
för röntgen- eller /-strålning till 0,1 r per dag för
anställda, som kan komma att motta upprepade
doser; under en period på 14 dagar får
exponeringen dock icke överskrida 1,2 r. I Kanada är
gränsen 0,05 r och i England 0,2 r. Förekommer
även annan strålning än röntgen, skall man
givetvis räkna i rem och använda tab. 1 för
beräkning av den fysikaliska ekvivalenten. Hur än
gränsen satts, måste man komma ihåg, att varje
bestrålning innebär en potentiell fara och att den
därför alltid bör undvikas, om detta är möjligt.
Enligt hittills gjorda iakttagelser tycks
åtminstone vissa strålningsskador vara statistiska
processer, som icke har något tröskelvärde, under
vilket varje bestående verkan uteblir. Å andra
sidan tycks effekten av en exponering på 0,1 r
vara nästan oberoende av strålningens
intensitet, dvs. av exponeringen per tidsenhet, men man
kan vänta, att kort bestrålning med mycket hög
Tabell 1. Relationen mellan röntgenekvivalent för människa
(rem), fysikalisk röntgenekvivalent (rep) och röntgen (r)
för olika slag av strålning.
rem rep r
röntgenstrålar ........... ____ 0,1 0,1 0,1
y-strålar ................ ____ 0,1 0,1 0,1
/5-strålar ................ ____ 0,1 0,1 —
æ-strålar, inre effekt .... ____ 0,1 0,01 —
snabba neutroner ........ ____ 0,1 0,02 —
termiska neutroner ...... . ... 0,1 0,02—0,1 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
