Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 14 maj 1949 - Laboratoriearbete med radioaktiva ämnen, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 maj 194’,9
intensitet skall göra större skada, då kroppens
läkande förmåga får mindre tillfälle att verka.
Om den tillåtna exponeringen fortsätts över
långa perioder, motsvarar den 25 r/år och
närmar sig dödlig dos på 10 år. Denna är ej exakt
känd men anses vara ca 400 r.
Vid bedömning av de faror, som i kroppen
inkomna radioaktiva ämnen innebär, måste
hänsyn tas till vissa andra faktorer. De, som arbetar
med radium kan t.ex. få med detta ämne i sin
mat, absorbera det genom småsår eller inandas
radongas. Inkommet i kroppen samlas radium i
skelettet och vållar där skador nästan
uteslutande genom ^-strålning. Normalt upptar en
människa med mat och dryck 0,001—0,01 /ig radium
under hela sitt liv. Ett ganska omfattande
erfarenhetsmaterial visar, att kroppen ej får
innehålla mer än 0,1 /tg Ra. I detta fall bestrålas
skelettet med 0,016 rep/dag. Denna strålningsmängd
är dock ingalunda ofarlig, och varje
ansträngning att förhindra absorption av radium måste
därför göras. Man vet vidare med tämligen stor
säkerhet, att luften i lokaler, där människor skall
vistas 40 h/vecka, icke får ge mer än 10—5 /ic/l.
För plutonium är motsvarande siffror: tillåten
absorption 1 ag, koncentration i luft 3 X 10—8
juc/l.
Lapp och Andrews2 anger följande allmänna
säkerhetsregler: tillåten exponering av hela
kroppen får ej överstiga 0,1 r/dag; ingen del av
kroppen får motta mer än 0,5 r/dag; inga radioaktiva
ämnen får komma i kontakt med huden; all
pi-pettering måste göras med mekaniska
hjälpmedel; gummihandskar skall användas, så snart
radioaktiva ämnen kan tänkas komma i kontakt
med händerna, läkarteknik skall användas vid
handskarnas på- och avtagande; varje yta, som
visar en förorening på mer än 0,01 r/dag skall
rengöras; lämplig gasmask skall användas, om
a-strålare kan finnas i luften i större
koncentration än 10—8 juc/l; mat får icke tas med till
lokaler, där radioaktiva ämnen finns; om förorening
av händerna kan misstänkas, skall de tvättas
noga och provas på radioaktiv strålning, innan
man äter, röker eller lämnar arbetet för dagen.
Utförligare föreskrifter har utfärdats av AEC.
Påvisande av radioaktiv strålning-
Människans sinnen reagerar icke alls för
radioaktiv strålning och ger därför ingen varning.
Verkningarna av en skadlig exponering blir
märkbar först ganska lång tid efter det den
mottagits, och farlig strålning kan därför blott
upptäckas med hjälp av instrument. Dessa är dels
komplicerade anordningar med elektronrör, dels
fotografisk film, vars svärtning mäts. De förra
ger blott relativa värden och måste därför alltid
vara noga kalibrerade. Ett opålitligt instrument
är naturligtvis långt farligare än intet
instrument alls, då det kan inge en omotiverad känsla
av säkerhet. Kalibreringen måste utföras på olika
sätt för olika slag av strålning. Fotografisk film
skyddad mot ljus bärs av personalen på de mest
utsatta delarna av kroppen för att registrera den
mottagna strålningen. Den kan icke användas
för påvisande av ^-strålning, då denna icke
genomtränger det ljusskyddande höljet. Filmen,
som framkallas efter arbetets utförande, kan
naturligtvis icke varna i tid mot riskerna under ett
visst experiment, men den kan förhindra, att en
person vid ett antal experiment mottar en
sammanlagd strålningsmängd, som överstiger
säkerhetsnivån.
Förorening
Med radioaktiv förorening menas en icke
önskvärd förflyttning av radioaktivitet till platser,
där den kan skada personal, påverka experiment
eller medfölja produkter. Förhindrande av
allvarlig förorening är i själva verket ett problem,
som innebär kontroll eller behärskning av
materia, då radioaktiviteten alltid är bunden till
denna. Det skiljer sig emellertid från vanliga sådana
problem däri, att de kvantiteter, som kan vara
skadliga går ned till bråkdelar av /ig.
Den kritiska kvantiteten, q, är den massa eller
volym, med radioaktiviteten a, som kan vara
skadlig i ett givet fall. Ur sanitetssynpunkt
anses t.ex. tillåten gräns för hård ß-strålning
från en öppen bordskiva vara a = 0,001 ßc/10
dm2. För en lösning på 0,01 t.«c/10 ml är q = 1
ini, en volym, som icke innebär några
kontrollsvårigheter, men ger lösningen 1 mc/10 ml, är
q = 10—5 ml, som mycket lätt kan förloras vid
en kemisk operation. För fasta ämnen blir
förhållandena likartade, i det uran är analog med
det förra fallet och radium med det senare. Drar
man a räknad i procent av total aktivitet från
100, fås ett tal, som kallas kontrollgraden. I
andra exemplet blir t.ex. a = °’001’100 =
1 000
= 10—’ % och kontrollgraden 99,9999 %.
Kemiska operationer kan knappast väntas fylla
de fordringar på materiekontroll, som ofta måste
ställas vid hanterande av radioaktiva ämnen.
Man säger då, att en föroreningspotential finns.
Denna är förhållandet mellan den kvantitet
materia, som kan förloras vid en given operation
utförd med given metodik, och den kritiska
kvantiteten q. I det andra av de nämnda exemplen
blir föroreningspotentialen vid vanlig
pipette-ring, som lätt medför förlust av 0,01 ml,
o.oi/io-5 = 1 000. Vid föroreningspotentialer
över 1 fordras alltid extra åtgärder för att hindra
icke kontrollerbar materia att nå områden,
dälden kan vålla skada.
Föroreningsproblemet har tydligen två
aspekter, dels måste man uppfinna och tillämpa en
teknik, som reducerar föroreningspotentialen till
ett minimum, dels måste särskilda åtgärder vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
