- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 79. 1949 /
422

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 28 maj 1949 - Anmälan: Vår plundrade planet, av sm - Anmälan: Entreprenadbok för husbyggnad, av Lars Rönström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

422

TEKJiTSK TIDSKRIFT

Vår plundrade planet, av Fatrfikld Osborn. Natur
och Kultur, Stockholm 1949. 176 s. 6,50 kr.

Förf. är chef för Zoologiska Institutet i New York och
till sina åsikter en vetenskaplig domedagsprofet och en
modern arvtagare till Englands klassiske
befolkningspessimist i 1800-talets början Robert Malthus. Deras problem är
detsamma: Räcker jordens livsmedelsproduktion att
försörja den ständigt växande mänskligheten? Finns det inte
en gräns för jordens försörjningsförmåga?

Båda besvarar frågan på samma sätt: Vi närmar oss
snabbt ett katastrofläge, som endast kan undvikas eller
rättare uppskjutas genom världsomfattande motåtgärder.
Skillnaden mellan Malthus och Osborn är bara den, att
den senares påstående står på så mycket fastare grund till
följd av ökade vetenskapliga insikter och bättre statistiskt
underlag men också därför att mänskligheten sedan
Malthus tid kommit så mycket närmare katastrofgränsen och
inom vissa lokala områden, t.ex. Kina och Indien, redan
överskridit den. Världens folkmängd har nämligen
tredubblats sedan Malthus dagar och samtidigt har
mänsk-heten i kortsynt snikenhet och med en alltmera fulländad
teknik utplundrat de rikedomar, som naturen under
årtusendena samlat på jorden. Det är framför allt
utplundringen, som förf. intresserar sig för och de fakta och
slutsatser han drar fram är skakande.

Förutsättningen för högre organiskt liv på jorden är
kulturskiktet, den svarta matjorden och de utomordentligt
komplicerade biologiska processer, som håller dess
näringsvärde i stånd och gör det möjligt för den att ständigt
lämna ifrån sig nya skördar. Nästan varje ingripande från
mänsklig sida stör dessa processer. Människorna har
genom sina åtgärder under tidernas lopp fått allt större
inflytande på naturen* livsordning och numera, då deras
antal överskridit 2 miljarder och deras teknik fulländats,
liar människan blivit en geologisk faktor av starkt
destruktiv natur.

Förf. visar, hur människorna genom oförnuftig
skogs-skövling, hänsynslös boskapsdrift, kortsynta
vattenregleringsåtgärder, industrialisering osv. dels utarmat matjorden
på väsentliga beståndsdelar, dels lämnat den oskyddad för
vatten- och vinderosion, varigenom ofantliga jordmassor
forslats ut i havet. På så sätt har forntidens rikaste
jordbruksområden förvandlats till sterilt öken- och bergsland.
Detta öde är redan sedan århundraden
Eufrat—Tigris-områdets, Syriens, Palestinas, Nordafrikas och Spaniens.
Grekland, Mexiko, Chile, Kina, Australien och andra stora
områden går i dag längs samma kurs och är till stor del
redan förlorade. I vissa områden, t.ex. Västeuropa och
■lapan, där jordbrukstekniken sedan gammalt varit högt
uppdriven har man genom instinktiva skyddsåtgärder
lyckats bevara sin jord, men industrialisering och
befolkningstillväxten gör jordförlustfaran akut även för dessa
områden. En allvarlig fara är också de moderna storstäderna,
dit de ur jorden extraherade näringsämnena forslas som
kött och spannmål utan att såsom under tidigare
århundraden återlämnats till jorden utan i stället tack vare
våra utmärkta sanitetsanläggningar vidarebefordras ut i
havet. Hygienen har tydligen en baksida.

Förf. har inget recept på åtgärder för att hindra den
annalkande katastrofen. Men han visar problemets
fundamentala betydelse och nödvändigheten att här handla på
lång sikt, snabbt och utan hänsyn till enskilda vinstbegär
och till dagens politiska motsättningar, som ter sig futtiga
vid sidan av denna mänsklighetens existensfråga. Enskilda
individer kan inte uträtta mycket, knappast heller
isolerade stater. Visserligen har USA och Sovjetunionen redan
offrat stora summor på jordens bevarande och nått vissa
resultat, men här är hela mänskligheten i samma båt eller
rättare på samma klot. Det nyttar föga att lösa
svårigheterna på ett ställe. Nöd i ett land har återverkningar
runt hela jorden. Vad som fordras är en världsomfattande
samverkan och anslag av helt annan storleksordning än
nu. Många länder, t.ex. Chile, lägger ned ofantliga
summor för att försvara sig mot ett eventuellt fientligt an-

grepp, men offrar ingenting för att hejda en process, som
inifrån utarmar landet mycket snabbare och grundligare
än någon invasionsarmé skulle kunna.

För att nå en allomfattande samverkan har förf. tydligen
ansett det nödvändigt att göra problemet känt och klart
för så stort antal människor som möjligt. Därför har han
skrivit sin bok i lättfattligast möjliga form, men detta har
inte kunnat ernås annat än på bekostnad av saklighet och
allsidighet. Det är ingen vetenskaplig bok. Tankegången
är bestickande men lämnas obevisad och ibland fullföljes
den inte. Man frågar sig t.ex. om ett rationellt
jordbeveran-de i förf:s anda verkligen kan bli en slutgiltig lösning.
Om man lyckas öka näringsproduktionen, kommer då inte
befolkningstillväxten ytterligare att accelereras så att
problemet dock kvarstår och så småningom återkommer i
ännu allvarligare gestalt. En kritisk läsare irriteras också
av den vildmarksromantik, varmed förf. då och då vädjar
till sina läsares sentimentalitet, och av de otaliga
upprepan-dena. Möjligen har han ansett dessa nödvändiga för att få
slutsatserna att i någon mån fastna i medvetandet på den
osakkunniga allmänheten.

I Amerika har förf. lyckats över förväntan med sin
avsikt att sprida sina åsikter. Upplagorna försvann som
nylonstrumpor från diskarna och boken väckte en enorm
diskussion. Han fick många motsägare. Meningarna har
brutit sig om effektiviteten hos teknikens och vetenskapens
motåtgärder, om hur omedelbar faran är och om det inte
är möjligt att i stor skala göra jordarterna under
kulturskiktet fruktbara genom kemisk jordförbättring. Här tycks
fackmännen i allmänhet vara mera optimistiska än Osborn.
Principfrågan, den oerhörda betydelsen av att kulturjorden
och dess fruktsamhet bevaras, tycks dock vara höjd över
diskussionen liksom nödvändigheten av en
världssamverkan på området trots politiska motsättningar. Lyckas man
icke åvägabringa en sådan samverkan och ställa om
livsföringen från skövling till hushållning, så återstår enligt
för. endast omställning till svärdet, för att låta det avgöra
vilken befolkningsgrupp, som skall överleva längst. sm

Entreprenadbok för husbyggnad, redigerad av SAR
Centralkontoret. A V Carlsons Bokförlag, Stockholm 1948.
520 s., ill. 26 kr.

I snart trettio år har namnet Knut Bildmark varit
mycket nära förknippat med begreppet "Entreprenadbok för
byggnadsarbeten". Bildmark har nu tydligen ansett tiden
mogen för en nyordning och, när en ny upplaga av boken
blev aktuell, lämnat över ansvaret i andra händer. SAR
Centralkontoret u.p.a. står nu som utgivare med L M Giertz
som huvudförfattare. Den nyligen utkomna upplagan har
fullt riktigt kallats "Entreprenadbok för Ausbyggnad".

1 förordet förklarar förf., att det senaste årtiondets stora
förändringar inom husbyggandet nödvändiggjort en
fullständig omarbetning av entreprenadboken. Detta har endast
delvis blivit fallet. Sålunda följer den nya
entreprenadboken i princip sin föregångare vad själva uppläggningen
beträffar. Den väsentliga skillnaden i detta avseende är,
att byggnadsbeskrivningen samt den allmänna
material-och arbetsbeskrivningen, som ju upptog en stor del av
Bildmarks entreprenadbok, nu uteslutits, något som i
förordet dock särskilt motiverats med att nya
byggnadsföreskrifter håller på att utarbetas av Samarbetskommittén för
Byggnadsfrågor. Förf. tycks alltså på denna punkt räkna
med en komplettering i en kommande upplaga. Såväl
byggnads- som material- och arbetsbeskrivningen bör enligt
min mening ha sin givna plats i entreprenadboken.

Går man sedan till innehållet i bokens kapitel, skall
gärna erkännas att omarbetningen är fullständig. Vid en
jämförelse mellan de båda senaste upplagorna, Bildmarks
av år 1936 och SAR:s av år 1948, blir man på ett
tämligen omilt sätt påmind om vad dessa tolv år verkligen
fört med sig för oss husbyggare i form av nya lagar och
förordningar, nya myndigheter, nya avtalsbestämmelser.
Man gör osökt reflexionen: Hur kommer
entreprenadhandboken att ta sig ut år 1960?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:34:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1949/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free