Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 4 juni 1949 - Icke-förstörande provningsmetoder och deras användning, av L van Ouwerkerk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// juni 1949
437
Fig. 3. Undersökning enligt den magnetiska metoden av
blad till en turbinrotor.
ningsfallet större. Metoden är mycket känslig
men endast användbar för mindre prov och
tunnare plåt, t.ex. bimetaller i elindustrin,
punkt-svetsar och mindre lager. Färg och annan icke
ledande ytbeläggning gör metoden oanvändbar.
Vätskeabsorptionsmetoder
Dessa metoder33 används endast för att
upptäcka ytfel, i synnerhet sprickor. De kan
användas på både magnetiskt och icke magnetiskt
material men är ej så pålitliga som de magnetiska
metoderna. Det äldsta förfarandet består i att
doppa provet i varm olja (80°) i 10—30 min.
Efter rengöring av provet översprutas dess yta
med en blandning av ca 15 % krita i 90 %
alkohol. Genom den senares snabba avdunstning kyls
ytan något, och oljan pressas ut ur sprickorna,
som därför markeras genom oljefläckar i det vita
kritlagret. Då metoden alltså bygger på
möjligheten att få in oljan i sprickorna och pressa ut
den igen, blir provet opålitligt, om sprickornas
bredd är mindre än 0,1 mm.
En förbättring av denna kalkmjölkmetod är
användning av fluorescerande lösningar34—35. Som
sådana används t.ex. följande två lösningar: 1 %
antracen, 1 % vintergrönolja, 10 % metylsali-
cylat, fotogen till 100 % och fotogeneter med 1 %
difenylamin. Provet indränks med vätskan och
efter 10—30 min rengörs och torkas ytan med
sågspån. Den betraktas sedan i ultraviolett ljus,
varvid de ställen, där vätskan samlats i
felaktigheter på ytan, huvudsakligen sprickor, lyser på
grund av fluorescens. Då vätskan har låg
ytspänning, kan den intränga även i mycket små
sprickor, och metoden är därför ca tio gånger
noggrannare än kalkmjölkmetoden. Den
används i synnerhet inom flygindustrin vid
kontroll av ytan på föremål av lättmetall.
Magnetiska metoder
Den pålitligaste metoden att lokalisera
ytsprickor är den magnetiska, fig. 3, som blott kan
användas för ferromagnetiskt material, dvs. i
praktiken endast för stål utom i det austenitiska
tillståndet. Det magnetiska fältet kan alstras endera
med växel- eller likström, direkt eller indirekt
enligt fig. 4. Högmagnetiska stål kan
magnetiseras genom likströmstötar på ca 3 000 A under
några tiondels sekunder. Metoden grundar sig på
det faktum, att en spricka utgör ett stort
motstånd för de magnetiska kraftlinjerna. Över det
område, som skall undersökas, hälls en tunn olja,
i vilken ett magnetiskt pulver uppslammats. Där
de magnetiska kraftlinjerna störs av en spricka,
bildar pulvret en bro över sprickan, och denna
framträder som en mörk linje; på andra ställen
sköljs pulvret bort av vätskan. Sprickor på ned
till 0,001 mm kan påvisas med denna metod, som
noggrant kan kontrolleras med en
provningsanordning (fig. 5), som har en konstgjord spricka.
Denna ger icke blott upplysning om fältstyrkan
utan även om fältets riktning.
Skillnaden i verkan mellan växel- och likström
är ej stor. Används den förra strömarten, ligger
det magnetiska fältet (beroende på frekvensen)
övervägande i ytan och kvarlämnat- även i
hårda stål ej någon remanens. Det magnetiska
fält, som fås med likström tränger ned under
ytan och kvarlämnar, beroende av stålslaget, en
mer eller mindre stark remanent magnetism. En
del förf. och firmor framhåller möjligheten, att
man med likström kan upptäcka fel långt under
ytan. Detta kan vara sant, oin det är fråga om
större fel, såsom stora slaggpartier, men ej när
det gäller sprickor. Erfarenheten tycks visa, att
det är omöjligt att få tydligt utslag för
felaktigheter under ytan, och likström bör därför icke
föredras framför växelström, särskilt om man
Fig. i. Alstrande av
magnetiskt fält.
Fig. 5. Anordning för kontroll av
det magnetiska fältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
