Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 11 juni 1949 - Nya användningsområden för furfurol, av Bertil Lundén - Fluorkemins utveckling, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// juni 1949
453
furfurolhartsernas mörkare färg, kan väl ej helt
elimineras men kan bringas till ett minimum genom god kontroll
av reaktionsbetingelserna. Jämfört med
formaldehydplas-terna kan således furfurolplasterna sägas vara av något
lägre kvalitet men kan i gengäld framställas till något
lägre pris.
Furfurylalkohol ger med dimetylolkarbamid en vid 80
-—100° och pH i=3,5—4 härdbar plast, som med fördel
kan användas i papperslaminat. Den utmärkes bl.a. av
högre vattenresistens än de vanliga aminoplasterna.
Mycket ljusa produkter kan erhållas.
Vid syratillsats kondenserar furfurylalkohol i
vattenlösning mycket snabbt under bildning av metylenbryggor.
Om reaktionen, som är starkt exotermisk, bringas under
kontroll genom värmeavledning, pH-kontroll, och
neutralisering vid lämplig kondensationsgrad, får man en
termo-härdande produkt, som funnit användning bl.a. som kitt
eller murbruk för syraresistenta inmurningar. Man kan
också impregnera trä med furfurylalkohol och låta denna
kondensera i veden genom syratillsats, varigenom ett kemiskt
motståndskraftigt ytbeklädnadsmaterial erhålles.
Kopplingen till tredimensionella molekyler försiggår troligen med
hjälp av furankärnans dubbelbindningar.
Liksom vid många andra föreningar är furanderivatens
höga reaktivitet till nackdel, så länge man ej tillräckligt
studerat reaktionsbetingelserna vid kondensationerna, men
blir värdefull, när man väl fått reaktionerna helt under
kontroll. Man kan därför vänta sig en snabb utveckling av
furanplastproduktionen. Bertil Lundén
Litteratur
1. Kemp, L C, Hamilton, G B & Gross, II II: Furfural as a
selec-live solvent in petroleum refining, Ind. Engng Chem. febr. 1948
s. 220.
2. Gloyer, S W: Furans in vegetable oil refining, Ind. Engng
Chem. febr. 1948 s. 228.
3. WojciK, B H: Catalytic hydrogenation of furan compounds, Ind.
Engng Chem. febr. 1948 s. 210.
4. Norton, A J: Furan resins, Ind. Engng Chem. febr. 1948 s. 236.
Fluorkemins utveckling. Som bekant är fluor en i
många hänseenden mycket originell medlem av
haloge-nernas familj. Dess kemi, som därför utan tvivel är
synnerligen intressant, var emellertid ett av de mest
svårut-forskade områdena av den oorganiska kemin. Dessutom
är den ett av de sorgligaste kapitlen i kemins historia,
då flera forskare omkom genom fluorväteförgiftning
under sina ansträngningar att renframställa elementet. Alla
före 1880 kända metoder att isolera fria halogener slog
slint, och först 1886 lyckades Moissan framställa fri
fluor genom elektrolys av kaliumfluorid löst i vattenfri
fluorvätesyra. Han fullföljde denna upptäckt genom att
studera fluors reaktioner med många andra ämnen och
genom att framställa många nya fluorföreningar. Efter
hans död fortsattes detta arbete av Lebeau i Paris och
Ruff i Tyskland. Den förre framställde fluors första oxid,
F^O, genom reaktion mellan fluor och natriumhydroxid
i utspädd vattenlösning. Ruff och medarbetare lyckades
senare erhålla en annan mindre stabil oxid, F^. Dessa
forskare undersökte vidare fluors föreningar med de
andra halogenerna.
Med Moissans upptäckt tog alltså fluorkemin ett stort
steg framåt; det nästa, som togs i början på 1900-talet,
stod i intimt samband med stora förbättringar av
metodiken vid fluors renframställning. Den första av dessa
var införandet av smältelektrolys av KF.HF (smältpunkt
235°), som gjordes av Argo m.fl. år 1919. Den nya
metoden är billigare än den gamla med KF.12HF, därför
att grafitanod kan användas. Ehuru något förorenad av
kolfluorid blev fluor härigenom tillgänglig även för
mindre laboratorier. En annan lika användbar cell med
KF.3HF som elektrolyt beskrevs av Lebeau och Damiens
1927. Den är en smältelektrolytisk metod, som kan
utföras vid 90—100°, och hade i sitt första utförande
nickelanod. Senare har man dock lyckats framställa ett
speciellt slag av kol, som även kan användas.
Utvecklingen från laboratorieskala till industriell drift visade
sig icke vara så svår, som man kunde vänta. I Tyskland
intresserade man sig mest för högtemperaturcellen
enligt Argo och nådde med denna upp till en
fluortillverkning av 50 t/månad. I England och USA arbetade man
i stället med mellantemperaturcellen enligt Lebeau. De
svårigheter, som måste uppstå på grund av fluors stora
reaktivitet, har numera till största delen helt övervunnits.
Stål och koppar har visat sig användbara som
konstruktionsmaterial vid normal temperatur, men vid högre är
nickel eller Monelmetall bättre. Lagring av fluor under
tryck har varit ett alldeles speciellt problem, främst
därför att gasen i en vanlig kompressor skulle komma i
kontakt med organiska smörjmedel, vilket icke kan tillåtas.
Man har därför kondenserat fluor genom kylning för att
sedan låta den förångas under ca 25 at ö i kärl av stål
eller nickel. För låga tryck kan en kompressor av
diafragmatyp användas.
Under de senaste tio åren har framför allt det praktiska
utnyttjandet av de inom fluorkemin gjorda rönen snabbt
vuxit. Viktigast är väl kolfluoridema, av vilka den
enklaste, CFj, framställdes redan av Moissan. Dessa föreningar
bildar serier analoga med kolvätenas. Följande
sammanställning visar t.ex-, att kokpunkterna för medlemmarna
i serien CnF2n-j-s är nära lika med motsvarande
paraffinkolvätens:
Kolfluorid CF, C./„ C/, C4F10 C,!-^ CaF„ C?F16 C„F18
Kokpunkt — 128 — 78 — 38 — 5 22 51 82 104°
Kolväte CII4 C.,11,, C3II8 C4IIW CJI.„ C,,»,, C,HM CgHls
Kokpunkt — 161 —88 — 44 — 0,5 36 68 98 125°
De båda ämnesklasserna visa även i övrigt betydande
likheter. Fluoriderna är sålunda liksom paraffinerna
kemiskt indifferenta. Dessa förhållanden antyder en
släktskap mellan elementen väte och fluor, vilken vanligen icke
framträder i tabeller över periodiska systemet.
Kolfluorider kan erhållas genom direkt reaktion mellan
elementen, men denna metod är olämplig vid syntes i
större skala, därför att mycket CF„ som sedan ej kan
överföras till högre kolfluorider, bildas. Man har varit
tvungen att gå andra vägar och har därvid funnit två
användbara metoder. Den ena går ut på fluorering av
organiska föreningar i med kväve utspädd gasfas vid
200—350°, varvid koppar överdragen med silver eller
guld används som katalysator. Den andra består i
reaktion mellan en organisk förening i gas- eller vätskefas
vid 200—400° och kobolti- eller silverfluorid. Vid dessa
reaktioner kan väte eller klor ersättas med fluor utan att
kolskelettet förändras. Fluor reagerar även lätt direkt med
organiska föreningar men härvid nedbryts vanligen
kolskelettet fullständigt. Dessutom kan ofta våldsamma
explosioner inträffa [Chem. Engng News 26 (1948) s. 3336], Det
är framför allt av denna anledning, som fluor på inga
villkor får komma i okontrollerad beröring med oljor
eller andra organiska ämnen. Hittills har man i England
och USA inriktat sig på att framställa kolfluorider med
kokpunkt 40—150°. Enligt den katalytiska metoden erhöll
t.ex. Cady m.fl. följande resultat:
Fluorerad
förening
Reaktions- Produkt
temperatur °C
Utbyte
C„Ha
n-heptan
265
135
200
200
300
V*
c7F1(
c7F14
C„F,„
58
62
85
87
32
Som framgår av tabellen mättas aromatiska kärnor vid
fluoreringen. Utbytena är ganska goda, men ofullständigt
fluorerade föreningar och nedbrytningsprodukter bildas
alltid. Den andra metoden ger högre utbyten och kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
