Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 18 juni 1949 - Eldningspremier och bränsleekonomi, av Albert Upmalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
TEKJiTSK TIDSKRIFT
tig bränsleframmatning, bristande lufttillförsel
och annat. Förutsätter man att dylika fel icke
finnas, kan man genom minskning av
luftöverskottet uppnå en gräns, ovanför vilken
produkter av en ofullständig förbränning, såsom
koloxid, väte och metan börja uppträda.
Förekomsten av dessa gaser är förbunden med avsevärda
förluster: förekomsten av blott 1 % koloxid eller
väte i avgaserna minskar anläggningens
verkningsgrad med 4—6 % absolut, och 1 % metan
ända till 13—19 % absolut. En samtidig
förbättring av koldioxidhalten med 1 % medför en
minskning av avgasförlusten med 1—3 %
absolut. Den gräns, ovanför vilken oförbrända
gaser börja uppträda i rökgaserna, kan man
kalla koldioxidhaltens kritiska gräns. När denna
gräns blivit uppnådd, har man också uppnått
koldioxidhaltens ekonomiska maximum och
samtidigt också minimum av avgasförluster. Om
man ytterligare ökar koldioxidhalten, uppträda
oförbrända gaser i rökgaserna och de därigenom
uppkommande förlusterna överstiga den genom
ökning av koldioxidhalten uppnådda
minskningen av förlusten genom värme i avgaserna.
Utnyttjandet av bränslet blir alltså sämre.
Det är av stor vikt att först bestämma
koldioxidhaltens kritiska gräns och därefter lämna
eldaren anvisningar. För att kunna utarbeta ett
premieringssystem på grundval av
avgasförlusterna fordras för det första en statistisk
bestämning av den genomsnittliga koldioxidhalten
under en längre tidsperiod och om möjligt vid olika
bränslen. Därefter bestämmer man
koldioxidhaltens kritiska gräns och ett mått på ökningen
av förlusterna vid koldioxidhalter över den
kritiska gränsen. Dessa storheter bilda
utgångspunkten för premieberäkningen.
Koldioxidhalten kan vara beroende såväl av
bränsle- som av belastningsvariationer, förutsatt
att ångpannan betjänas fackmässigt. Dylika
variationer inverka ogynnsamt på ett effektivt
utnyttjande av bränslet. Därför är det av
utomordentlig vikt att ständigt ha tillgång till bränsle
av konstant beskaffenhet och att om möjligt
undvika stora variationer i ångförbrukningen.
Det är emellertid sällan möjligt att fortlöpande
erhålla samma slags bränsle, och därför är det
alltid fördelaktigt att ombesörja en viss
möjlighet till anpassning efter bränslevariationer. Vid
bestämning av den kritiska gränsen hos
koldioxidhalten måste man alltid ta hänsyn till de
olika bränslekvaliteterna och det skadar inte om
driftingenjören allt emellanåt hittar vägen till
pannhuset och i samarbete med eldarna försöker
bemästra svårigheterna.
Belastningsvariationerna bero icke blott av det fastställda schemat
för produktionen utan även av organisationen
av ångalstring och ångförbrukning. Om man
vid planering av produktionen tar hänsyn till
värmeekonomin och lär upp de anställda och
övar dem i denna anda, så är en ganska stor
värmebesparing alltid möjlig även utan nya
investeringar och utan nackdelar för
produktionen. Detta sker då huvudsakligen genom höjd
verkningsgrad, genom utjämning av
toppbelastningar och lågbelastningar och genom god
skötsel av anläggningen. För eldarna är det i
allmänhet svårt att ensamma uppnå den bästa
koldioxidhalten. Därför kan man utsträcka
premierna för en god koldioxidhalt och fullständig
förbränning även till övermaskinister,
maskinister, ja, till och med till alla anställda, som kunna
öva inflytande på belastningsvariationerna.
Höjning av premierna äger vanligen rum för varje
0,25 % eller 0,5 % förbättring av
koldioxidhalten.
Premieberäkniiig efter verkningsgraden
En anläggnings termiska verkningsgrad
definieras som förhållandet mellan nyttiggjort och
tillfört värme. Eftersom verkningsgraden direkt
anger den utnyttjade delen av bränslet, är det
enkelt att använda den vid premiebestämning,
om det blott är möjligt att fortlöpande bestämma
den. För att möjliggöra en fortlöpande
automatisk mätning av verkningsgraden delar man in
alla förluster i två olika grupper: a) konstanta,
b) variabla. Till den första gruppen höra
utstrålningsförluster och i viss mån förluster i slagg,
aska och rostgenomfall, till den andra
avgasförluster. Metoden förutsätter fullständig
förbränning. Man antar, att verkningsgradsmätaren
ger så goda möjligheter till övervakning, att man
på kort tid uppnår ett maximalt utnyttjande av
bränslet och sålunda praktiskt taget ej behöver
räkna med förekomsten av koloxid i gaserna.
Rökgasundersökningarna tjäna i detta fall
endast som vägvisare för eldarna och göra dem
uppmärksamma på eventuella fel.
För mätning av verkningsgraden måste man
känna rökgasflödet, rökgastemperaturen och det
till vatten och ånga överförda värmeflödet.
Rökgasflödet bestämmer man vanligen med hjälp
av ett inätmunstycke, som byggs in i
rökgas-kanalen. Differenstrycket vid mätmunstycket
överföres till ett instrument genom vilket
rökgasflödet påverkar verkningsgradmätaren.
Rökgastemperaturen mäts på samma ställe som
rökgasflödet med en motståndstermometer, som
direkt återverkar på verkningsgradmätaren. Det
till vatten och ånga överförda värmeflödet
bestämmer man genom mätning enbart av
ång-flödet. Man kan nämligen förutsätta, att ångans
entalpi är konstant för varje ångpanna, emedan
entalpin är föga beroende av normala
tryckvariationer och en ändring genom
temperaturvariationer i praktiken utjämnas genom de i
motsatt riktning verkande felen hos mätaren av
ångflödet. Variationerna i matarvattnets
temperatur äro vanligen ringa och kunna förbigås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
