Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 18 juni 1949 - Vågor i lufthavet, av Karl-Erik Övgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Fig. (. Stationärt moln på läsidan av Höga Tatra.
Stillastående moln
I fjälltrakterna kan man ibland få se mandelformade
moln, fig. 4, som har den egenheten, att de står stilla på
himlen, hur hårt den än blåser. Förklaringen är ganska
enkel: all luft innehåller mer eller mindre vattenånga; när
luften stiger uppåt och avkyls till ett visst värde, bildar
vattenångan synliga vattendroppar eller iskristaller. Molnet
blir inget annat än det synliga beviset på den förut
nämnda vågrörelsen på läsidan av ett terränghinder, i detta fall
fjället. Att molnen i detta fall är stillastående beror på
den stationära strömningen, jfr fig. 2. Där vågen går uppåt,
avkyls luften och molnbildning inträder. När vågen går
nedåt, uppvärms luften och molnet upplöses. Då det ofta
ligger flera vågor efter varandra, får vi också flera moln,
som kan ligga som parallella molnbankar. Fig. 5 visar
fyra sådana moln; avståndet mellan molnen, som alltså
betecknar vågtopparna, var denna gång 12 km. Bilden är
tagen från Reykjaviks flygplats 1948 vid ett kalluftsinbrott
från norr. Ett berg (Esja) på 1 000 m höjd, som ligger
omkring 15 km från flygfältet, utlöste vågrörelsen. Medan
vi från marken uppskattade molnens höjd till omkring
2 000 m visade det sig att ett segelflygplan nådde
molnbasen först på 5 000 m. Tyvärr medfördes ingen syrgas,
varför flygningen måste avbrytas på 5 600 m. Det visade
sig, att molnet inte bestod av ett enda moln, som det kan
synas från marken, utan av fem mandelformade skikt
över varandra. Det högsta gick säkert upp till 8 000 m.
I den meteorologiska facklitteraturen möter oss dessa
moln under namnet Altocumulus lenticularis, eller
Moa-zagotlmoln. Det förra namnet syftar på molnens linsform,
det senare lär hänföra sig till en herde i Riesengebirge,
Gottlieb Matz. Det var nämligen vid denna bergskdja, som
segelflygare för första gången fann våguppvinden och som
vetenskapsmännen närmare började undersöka dessa moln.
På svenska kallas de nu för lävdgmoln.
Det är att märka, att vågrörelsen kan finnas, även om
inga moln indikerar den; om inte mängden vattenånga i
luften är tillräckligt stor, uppstår inga moln, trots att
vågrörelsen ändå kan vara kraftigt utbildad.
Höjdmoln
Lävågmolnen uppträder på höjder, som brukar variera
mellan 3 000 och 12 000 m. Det finns emellertid ett annat
i detta sammanhang intressant molnslag, som ingående
har studerats av professor Carl Störmer i Oslo, och som
ligger på höjder mellan 22 000 och 27 000 m (fig. 6). På
grund av den stora höjden blir de belysta av solen långt
före soluppgången och långt efter solnedgången; därav
deras namn, pärlemormoln. De uppträder oftast över och
på läsidan av fjällen vid hård västlig och nordvästlig vind.
I vårt land har de också iakttagits.
Fig. 5. Fyra stationära lävdgmoln, fotograferade från
Reykjaviks flygplats. Molnens undersida låg på 5 000 m.
En mängd teorier har uppställts för att förklara
pärlemormolnens uppkomst. Flera forskare anser, att dessa moln
liksom lävågmolnen är att anse som tecken på en
vågrörelse i atmosfären. Detta antagande bestyrkes av, att
de vanligtvis uppträder på läsidan av terränghinder, vid
höga vindstyrkor, vid en bestämd väderlekssituation samt
vanligtvis under vinterhalvåret. Ofta uppträder för övrigt
de båda molnslagen på samma gång, som på fig. 6. De
mörka molnen är lävågmoln på omkring 12 000 m höjd
med 40 km våglängd och 750 m amplitud, de ljusare i
förgrunden pärlemormoln. Kan det vara en och samma
vågrörelse som fortsätter ända upp i stratosfären och som
på 25 km höjd utlöser pärlemormolnen?
Rotorer — flygarnas fallgropar
Som framgår av fig. 3 uppträder fallvindar parallellt med
våguppvinden. Mellan upp- och fallvindsområdet utbildas
ibland en eller flera rotorer (fig. 2). De också är stationära
och bildar ibland valsformade moln (fig. 7). Vanligtvis
rör sig rotorn uppåt på den sida som är vänd mot berget,
och nedåt på motsatta sidan. Upp- och fallvindsstyrkor
på ända till 15 m/s har uppmätts. Inne i rotorn kan det
många gånger uppstå en oerhört kraftig turbulens, så att
ett flygplan kan bli manöverodugligt. Flera flygolyckor i
bergstrakter har säkert berott på att planen råkat in i ett
rotorsystem, och de flesta motorflygare torde fortfarande
vara ovetande om rotorernas existens. Det är inte bara
de starka fallvinderna, som är farliga: i samband med
lävågorna kan det ibland uppträda mycket stora skillnader
^-’.-TT——-i
Fig. 6. Pärlemormoln pä 25 000 m höjd över norska fjällen
(de ljusa molnen). De mörka molnen är stationära
lävågmoln på 12 000 m höjd (enl. C Störmer").
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
