Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 18 juni 1949 - Vågor i lufthavet, av Karl-Erik Övgård - Amerikansk flygstatistik för 1948, av WS - Super DC-3, av sah - Tankning i luften, av Lennart Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Fig. 9. Stationära lävågmoln på läsidan av Hökensds.
sjunka i takt med den omgivande luftens vertikala
rörelser. Tryckförhållanden och vindstyrkor kan registreras av
lämpliga instrument. En väl planerad och utrustad
segelflygexpedition i de svenska fjälltrakterna skulle säkert ge
rön och erfarenheter, som utöver ett rent vetenskapligt
värde också skulle ha praktisk betydelse för alla grenar av
flygväsendet.
Litteratur
1. Eliassen, a: Ön the Motion ol the Air over a Mountain Ridge.
Meteorol. Ann. 1 (1942) h. 5.
2. Georgii, W: Die neuen Grundlagen des Segelfluges, Aero-Rev.
april—maj 1947.
3. Grelnel, A: Sur une application numérique de la théorie des
ondes stationnaires, Paris 1947.
4. Horsley, T: New Light ön the Standing Wave, Aeronautics
jan. 1945.
5. Küttner, J: Moazagotl und Föhnwelle, Beitr. Phys. freien
Atmosphäre bd 25, Leipzig 1939; Zur Entstehung der Föhnwelle, Beitr.
Phys. freien Atmosphäre bd 25, Leipzig 1939 (riklig
litteraturförteckning); What Performance is Altainable in Soaring Flight?,
Inter-avia jan. 1949.
6. Lörd Kelvin: Ön Stationarg VVaues in flowing Water, Phil.
Mag., London 1886—87.
7. Lyra, G: Uber den Einfluss von Bodenerhebungen auf die
Strö-mung einer stabil geschichteten Atmosphäre, Beitr. Phys. freien
Atmosphäre bd 26, Leipzig 1940; Theorie der stationären
Leewellen-strömung in freier Atmosphäre, Z. angew. Math. Mechan. 23 (1943).
8. Marceau, M: Quelques observations relatives aux ondes
d’ob-stacles, Meteorologie 1946.
9. Raspet, A: The Sailplane as a Meterological Probe, Aerophys.
Inst., New York 1948.
10. Simpson, J: Atmospheric Waves, Aeronautics maj 1946.
11. Störmer, C: Observations and Photographic Mcasurements of
Mother of Pearl Clouds over Scandinavia bd 1, 2, Oslo 1939, 1940.
12. Bångs, S: Date with a Cloud, Interavia apr. 1949.
Amerikansk flygstatistik för 1048 ger en klar bild av
hur trafikflyget har utvecklats och blivit en storindustri.
På amerikanska flygplatser ägde under 1948 över 3
miljoner starter och landningar rum, dvs. i genomsnitt 8 400
starter och landningar per dag, eller nästan en var tionde
sekund. De 35 bolag som avses i statistiken hade 862
flygplan i drift mot 276 år 1939. Genomsnittliga antalet
passa-gerarplatser per flygplan var 32,1 mot 14,7 under 1939.
Antalet befordrade passagerare i inrikestrafik under 1939
var 1,9 milj., 1948 blev summan 13 milj. Siffran för 1948
års luftpost, frakt- och expressgods för flygbefordran —
145 milj. tonmiles — var 50 % större än under 1947, då
den var 97 milj. tonmiles; enbart lokaltrafiken för
flygfrakt redovisade 69 milj. tonmiles, vilket innebar en
fördubbling. Totala trafikinkomsterna för de amerikanska
flygbolagen under 1948 uppskattas till 643 M$, vilket
endast med hjälp av luftpostsubsidier täckte utgifterna.
Under 1948 hade man för första gången tillfälle att
konstatera värdet av en del tekniska förbättringar:
Instrument Landing System (ILS), Ground Controlled Approach
(GCA), intensivt inflygningsljus som genomtränger dimma,
ultrakortvågsförbindelser osv. (Tekn. T. 1947 s. 574, 703,
743; 1948 s. 410, 495). Antalet inställda flygningar på grund
av dåligt väder reducerades med 50 % och antalet
förseningar på grund av dåligt väder minskade med 62 %.
På grund av trafikstockning inträffade under
vinterperioden 1946—47 i USA 4 582 förseningar men 1947
—48 endast 555; antalet förseningar av denna orsak
minskades sålunda med 88 %. Under 1948, då de
reguljära flygbolagen presterade nära 8 miljarder
passagerar-miles, förekom 4 olyckshändelser med 83 dödade
passagerare på de inhemska amerikanska flyglinjerna samt 1
olyckshändelse med 20 dödade på USA:s internationella
linjer. Det betyder, att under 1948 på 100 miljoner
passa-gerarmiles 1,4 passagerare dödades i inrikes- och 1,1 i
utrikestrafik. Detta innebär, att en person kan flyga runt
jorden kring ekvatorn 4 000 gånger utan risk för att någon
olyckshändelse skall inträffa. Någon direkt jämförelse
med olycksfallssiffrorna för andra kommunikationsmedel
är ännu inte möjlig, emedan 1948 års siffror ännu inte
föreligger för dessa, men en ungefärlig uppfattning kan
man dock få av föregående års siffror. Under 1947
dödades vid olyckshändelser med amerikanska trafikbilar 15 300
människor, vilket blir 2,3 förolyckade passagerare per 100
miljoner passagerarmiles. Samma år omkom genom
järnvägsolyckor 75 personer, vilket blir 0,16 på samma
trafikmängd. Motsvarande siffror för landsvägsbuss var 140
och 0,21. WS
Super DC-3. Av Douglas DC-3 eller dess militära variant
C-47 har nära 10 000 exemplar byggts, varav 6 000
fortfarande är i drift. För att upprätthålla planets
konkurrensförmåga har Douglas nu utarbetat en moderniseringsplan,
som huvudsakligen består i en förlängning av flygkroppen
med närmare en meter, en ny yttervinge och ett förstorat
styrverk. Genom förlängningen kan planet ta 29
passagerare, eller upp till 40 genom ett konvertibelt lastutrymme
i stjärten. De aerodynamiska förändringarna jämte
installationen av kraftigare motorer med en starteffekt av 1 475 hk
gör det möjligt att öka marschfarten från 315 till 385 km/h.
De nya vingarna kan ta ett extra bensinförråd av 1 600 1.
Andra förbättringar är ett nykonstruerat och snabbare
in-fällbart landningsställ; även stjärthjulet fälles nu in delvis.
Douglas räknar med att de företagna ändringarna jämte
den tid som sparas genom DC-3:ans kända lätthet att
hantera på marken skall kompensera den skillnad i
marschhastighet, som fortfarande finns i jämförelse med
nyare tvåmotoriga trafikflygplan. Kostnaderna för
om-ändringen beräknas till mellan 140 000 och 200 000 $,
beroende på den önskade utrustningen (Aviation Week
18 apr. 1949). sah
Tankning i luften. Ett relativt enkelt och tillförlitligt
sätt att avsevärt utöka ett flygplans räckvidd har tankning
i luften från särskilda tankflygplan visat sig vara, då den
normala flygsträckan kan mångdubblas. Praktiska belägg
för metodens användbarhet har givits av den i februari
1949 med ett fyrmotorigt bombplan Boeing B-50A "Super
-fortress" genomförda jordenruntflygningen, vilken
möjliggjordes genom fyra tankningar i luften, nämligen över
Azorerna, Saudarabien, Filippinerna och Hawaiiöarna.
Med hjälp av tankning i luften avverkades den 37 700 km
långa sträckan på 94 h 1 m —- dvs. betydligt mindre än
fyra dygn —• vid en genomsnittsfart av 384 km/h.
Flygvägen var ungefär 2 300 km kortare än jordens omkrets
vid ekvatorn. Hela flygningen igenom hade man
radioförbindelse varje timme med flygbasen Carswell i Fort
VVorth. Texas, där starten ägde rum den 26 februari 1949
kl. 11.21 CST (17.21 GMT) med kurs mot Azorerna, där
man den 27 februari kl. 2.55 CST företog den första
tank-ningen i luften från bombflygplan av typ Boeing B-29,
vilka modifierats för tankningsuppdrag. Vid
jordenrunt-flygningens samtliga tankningstillfällen avlämnade två
tankflygplan bränsle till rekordplanet, medan ett tredje
låg under beredskap i luften. Från Azorerna ställdes fär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
