Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 13 augusti 1949 - Litium, av SHl - Behandling av manganmalmer med klorgas, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 augusti 1949
523
ningens bearbetning blir därför relativt enkel. Många
varianter av denna metod, vars införande utan tvivel
betydde ett avsevärt framsteg, har föreslagits.
Metalliskt litium kan framställas direkt ur malmen,
genom kemisk behandling av en relativt ren litiumförening
eller genom elektrolys av en sådan. En metod av det första
slaget utarbetades 1947 av Stauffer, som upphettade en
blandning av spodumen, CaO och Al eller Si till en
temperatur över 1 000° vid ett tryck av 25 * 10~6 torr. Han
erhöll härvid en Li—Mg-legering med 85—90 % Li.
Magnesium kom från mineralet eller möjligen från kalken.
Samma år föreslog Kroll och Schlechten att reducera Lij,0 med
Si eller Al vid närvaro av CaO. De erhöll härvid litium med
blott 0,01 % Si eller Al och 0,04 % Ca. Bästa resultat
uppnåddes vid 1 300° och 1 • 10"6 torr. Redan 1893
utarbetade Guntz en metod för framställning av litium genom
elektrolys av en smält blandning av LiCl och KC1. Detta
förfarande har hittills varit det vanligaste, och en metod
av denna typ används av Jungnerbolaget, som bearbetar
spodumen och petalit från Boliden. Litium är besvärligare
att framställa på detta sätt än kalium och natrium, därför
att LiCl är hygroskopisk och mycket aggressiv i smält
tillstånd; även den flytande metallen angriper nästan alla
material. Rogers och Viens har 1948 gjort en serie
försök att framställa litiumlegeringar genom elektrolys för
att sedan ur dem utvinna den rena metallen genom
destillation i högvakuum. De anser, att litiumlegeringar med
Pb, Zn, Al och Cu—Al och sannolikt med många andra
metaller kan framställas elektrolytiskt lika lätt och billigt
som magnesium och aluminium. Däremot torde varje
metod för direkt framställning av rent litium bli mer
komplicerad och därför dyrare. De erhållna legeringarna
måste bli betydligt lättare att hantera än rent litium
Vidare har visats, att litium med hög renhet kan erhållas
genom destillation ur en Cu—Al-legering, och även andra
legeringar bör kunna användas. Jungnerbolaget har
sedan 1940 framställt en Li—Pb-Iegering, som utspädd
med bly till 0,5 % Li användes i stället för lödtenn under
kriget.
Användningen av metalliskt litium är ännu relativt liten
beroende på dess höga pris. Visserligen har detta kanske
ej så stor betydelse i många fall, då blott mycket små
kvantiteter behövs för många tillämpningar, men ett lägre
pris skulle säkerligen öka efterfrågan. Man kan t.ex.
erhålla koppar fri från syre, med hög täthet och hög
elektrisk ledningsförmåga genom att i smält tillstånd försätta
den med 0,012 % Li och 0,012 % Ca. Det har även visats,
att bly med blott 0,005 % Li har betydligt högre
draghållfasthet än rent bly. Rogers och Viens har visat, att Al
och Zn blir hårdare och mer motståndskraftiga mot
korrosion, om de legeras med 2,2 resp. 0,5 % Li. Dessa
legeringar kan väntas få användning, om litiumpriset faller.
Litiumhydroxid ingår i Nife- och Edisonackumulatorernas
elektrolyter, klorid och bromid används för
vattenabsorption vid luftkonditionering samt fluorid och klorid som
överdrag på svetstråd resp. i lödpasta för aluminium.
Under kriget användes litiumhydrid för framställning av
vätgas till små ballonger, som lyfte radioantenner från
förolyckade flygplan till sjöss; vidare utgjorde LiOH
ett utmärkt absorptionsmedel för C02 vid luftrening i
u-båtar.
Den största användningen har emellertid litiumföreningar
fått vid syntes av organiska föreningar och inom den
keramiska industrin. Det har sålunda länge varit känt, att
Li-alkyler och -aryler ofta med fördel kan användas vid
reaktioner av Grignardtyp i fall, då motsvarande
Mg-reagens är oanvändbart; i vissa andra fall ger Li-reagenset
mycket större utbyten än Mg-reagenset. Vidare har det
visat sig, att man vid många Grignardreaktioner kan
använda klorider i stället för de dyrare bromiderna, om
magnesium ersätts med litium. Sedan år 1946 har litiumamid
funnits i handeln i större kvantiteter. Den är ett mycket
värdefullt reagens, som kan användas i stället för
natrium-amid, från vilken den skiljer sig genom stor stabilitet.
Den kan därför förpackas och lagras utan särskilda
försiktighetsmått. Litiumaluminiumhydrid, som först
framställdes 1947 genom reaktion av LiH med A1C13 i
eterlösning, är ett starkt reduktionsmedel. Man förutser, att
denna förening skall få stor användning inom organisk
syntes. Inom den keramiska industrin har litium länge
använts i form av karbonat och i viss utsträckning som
lepidolit och spodumen. Prisförhållanden har emellertid
hittills förhindrat en allmännare användning, men
situationen håller nu på att förändras genom fallande priser på
litiumföreningar. Litiumoxids förmåga att, även vid
tillsats i liten mängd, bilda lättsmälta eutektiska blandningar
med många olika keramiska oxidblandningar har blivit av
största betydelse. Porslinsemaljs motståndskraft mot syror
är av stor vikt. I allmänhet faller den med emaljens
smält-eller mjukningspunkt, men denna kan sänkas genom
tillsats av Li20 i vissa former, utan att syraresistensen
minskas. De senare årens forskning har visat, att även andra
litiumföreningar är av stort värde som keramiska
material, och man tillverkar nu för detta ändamål aluminat,
borat, silikat, titanat, zirkonat samt Li—Zr-silikat. De
flesta av dessa föreningar används för speciella ändamål,
och de ersätter därför icke det vanliga och billigare
karbo-natet. Många andra användningar befinner sig på
försöksstadiet, och man kan därför vänta en ökning av efterfrågan
på litium och litiumföreningar (R B Ellestad, R R Rogers
& G E vrens i Canad. Mining & Met. Bull. nov. 1948).
SHl
Behandling av mangannialmer med klorgas.
Manganens stora tekniska betydelse ligger i dess användning
som ferromangan inom stålindustrin och som naturlig
brunsten för framställning av elektriska batterier. Även
inom glastillverkningen spelar mangan en viss roll.
Gentemot dessa stora användningsområden är användningen
i dag av mangan för framställning av mangansalter såsom
permanganat och särskilt tvåvärd mangan som sulfat
eller klorid av ringa värde. Som utgångsprodukter för
övriga i praktiken använda manganföreningar såsom
sickativ, hjälpmedel vid färgning, manganfärger och
särskilt syntetisk brunsten stiger dessa mangansalters värde
för varje dag. Även vid försöksdrift för framställning
av-ren manganmetall på elektrolytisk väg för senare
framställning av rena legeringar, t.ex. sådana av
ljuddämpande art, kommer dessa mangansalter mer och mer i fråga.
I Österrike utfördes undersökningar över utvinningen av
manganklorid ur manganmalmer åren 1944—1945.
I allmänhet framställes mangansulfat och manganklorid
genom läkning av malmer med vattenhaltiga
lösningsmedel av olika slag. Utom att användningen av klorgas
är av betydelse för konsumtion av den vid
framställningen av kaustikt natron bildade klorgasen, har den
också en fördel framför läkningen med vattenhaltiga
lösningsmedel, om åtminstone en partiell avskiljning kan
åstadkommas av sådana ämnen, som vid en läkning med
saltsyra skulle lösas samtidigt med manganen. Vad järn
beträffar erhåller man en sådan avskiljning alldeles säkert,
beroende på den låga sublimationspunkten för
järntri-kloriden (319°). Av de övriga följeslagarna till
manganmineralen kommer lerjord och kiselsyra säkert icke att
förorsaka några avskiljningssvårigheter. Därför måste
huvudintresset riktas på att kalcium- och
magnesiumkarbonat ej samtidigt påverkas.
Först utfördes försök med klorgasbehandling av olika
i manganmalmer ingående vanliga beståndsdelar i rent
tillstånd. Därvid kunde vissa skillnader påvisas i
framställningssätten för de olika kemiska föreningarna liksom
för olika kornstorlek. Så försiggår t.ex. kloreringar av fällt
kalciumkarbonat under samma försöksbetingelser som
med marmor mald ned under 0,1 mm kornstorlek tio
gånger så fort. Kornstorleken hos det fällda
kalciumkarbonatet torde vara mycket finare än hos den under
0,1 mm malda marmorn. Kloreringsförsöken gjordes i en
elektriskt värmd rörugn. Följande resultat erhölls:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
